Denna är en lång berättelse om mitt stora soloäventyr 2023. Bläddra genom hela eller hoppa direkt till:
- Beslut
- Adventure Academy
- Förberedelser
- Etapp 1: Skalmodal-Saxnäs (Vandring längst Norgefararled, packraft genom flera sjöar, besök av Fatmomakke och bestigning av Marsfjället)
- Etapp 2: Saxnäs – Vilhelmina (cykel från Saxnäs till Stalon, havskajak Stalon-Vilhelmina genom Malgomaj, Macksjön och Volgsjön)
- Etapp 3: Vilhelmina – Örträsk (cykel på små vägar)
- Etapp 4: Örträsk – Kråken (vandring längst Öreälven)
- Bokslut: lärdomar och slutsatser
Eller se en kort video om äventyret
Beslut
Jag är rädd av mig. Väldigt. Jag ser björnar bakom varje buske även på ett elljusspår. Jag är rädd för vågor, höjder, mörker. Och jag ser faror precis överallt.
Men jag förstår att så kan jag inte leva. Att livet, allt det roliga i livet ligger på andra sidan rädsla.
Därför utmanar jag mig. Tar ett steg i taget utanför min komfortzon för att expandera den och därmed trotsar min rädsla. Sedan tar jag nästa steg och nästa.
På det sättet har det hunnit bli en del äventyr både i Sverige och utomlands under alla år. Jag har klättrat höga berg, paddlat, ridit, dykt, vandrat och hoppat fallskärm. Men samtliga har jag gjort tillsammans med min älskade make.
Och därmed har min största rädsla – att vara och göra själv ute i naturen – förblev kvar.
Jag kände att det var dags att utmana även den rädslan och genomföra ett större äventyr på egen hand. Utan det säkerhetsnät som min make utgör.
Så föddes idén till mitt sommaräventyr 2023 ”Ensam genom Västerbotten. Den rädda äventyrarens solotur i vildmarken” då jag skulle korsa Västerbotten från gränsen med Norge i väst till Bottniska viken i öst genom att vandra, paddla och cykla. Ett äventyr på ca 500 km som skulle ta mig mellan 2-3 veckor att genomföra.
Att korsa Västerbotten innebär att korsa Sverige på bredden. En ordentlig utmaning som skulle ta mig genom fjäll, sjöar, forsar, öppna vidder och mörka skogar, myrar och ängar, genom platser där det finns mycket djur och inga människor. För att göra det ännu svårare och mer intressant skulle jag färdas i den delen av Västerbotten som jag har aldrig varit i. Därför skulle jag inte följa traditionella och välkända leder utan bana min egen väg.
Det pirrade i mage när jag kom på detta och jag kände på mig att ett sådant äventyr skulle verkligen kunna bli livsomvandlande.
Hoppa tillbaka till toppen av sidan
Adventure Academy
När jag bestämmer mig för något läskigt eller jobbigt så drar jag mig. Gör allt för att inte börja med uppdraget. För att inte fastna i det tillståndet har jag anmält mig till Adventure Academy Sweden – en äventyrsutbildning för alla friluftsintresserade där examensarbete är att planera och genomföra ett eget äventyr på 3 veckor under sommaren.
Till min skräckblandade förtjusning blev jag antagen och därmed ”tvungen” att ge mig ut på ”Ensam genom Västerbotten” så småningom.
Förberedelser
Under 9 månader har jag och andra Adventure Academy studenter lärt oss allt om att vara ute i naturen, inkl. orientering, tältning, första hjälpen, utrustning. Vi har klättrat, paddlat, isbadat, och vintertältat under månatliga möte och blivit pressade till våra gränser under Hellweek – en gedigen utmaning på 5 dagar då vi paddlade motströms, cyklade uppförsbacke och fjällvandrade upp till 20 timmar per dag, allt utan mat.
Många kvällar hemma blev spenderade lutad över Västerbottenskarta för att välja route. Många timmar gick åt att hitta rätt packraft – en uppblåsbar båt som man kan vandra med. Jag har joinat Umeå Kanotklubb för att träna paddlings- och självräddningstekniker under vintern. Jag har lärt mig torka mat och torterat familjen med provsmakning. Jag har funderat på hur att minska risker under äventyret och därmed hantera mina rädslor. Jag har bollat med min mentor – Adventure Academys rektor äventyraren Louise Östberg och mina klasskamrater.
Jag har även provat på två korta soloäventyr för att testa mig själv. Under hösten gav jag mig av på en två dagars vandring i Klimpfjäll och under vintern övernattade jag ensam i ett tält. Båda gångerna höll jag på att skrämma livet ur mig, men i slutändan hittat sätt att hantera det och lärt mig massor i processen.
När juli kom var det äntligen dags att börja. Och jag kände mig redo. Typ.
Och rädd…
Hoppa tillbaka till toppen av sidan
Etapp 1
Dag 1
Då jag har små barn hemma ville jag inte vara borta i tre veckor i sträck utan lade upp mitt äventyr i 4 etapper. Etapp 1 börjades i Skalmodal vid gränsen mot Norge i väst. Tanken var att härifrån skulle jag hoppa på Norgefararled som går i närheten.
Tidigt på morgonen satte maken och jag oss i bilen och körde iväg. ”Tror du att jag klarar det?” frågade jag min man. ”Ja. Du brukar alltid underskatta dig. Det här klarar du,” – var hans svar. Men jag kände mig allt annat än säker inuti.
Vi åt medhavt frukost vid gränsen och han körde iväg medan jag började vandring med min gigantiska ryggsäck.
I Norge har de ett uttryck ”dörrstockmila” som beskriver svårighet med att ta ett första steg. Det första steget i varje äventyr, i varje utmaning i livet är allra svårast. Att säga ja, att påbörja ett projekt, att lyfta handen på ett möte, att skriva en första mening på ett blankt papper, att ta ett steg utanför dörren. Men när du har tagit det, blir det lättare att ta nästa, och nästa och vips, så inser du att du håller på att göra det som du var så orolig för.
Så blev det för mig. Jag var ensam på Sagavägen med Norge bakom mig och hela Västerbotten framför. Och det kändes bra. Spännande. Pirrigt. Isande känsla i magen har försvunnit.
Första två timmar gick längst asfaltvägen men jag roade mig med att titta runt. Det var vackert och soligt. ”Vandra – det kan jag”, tänkte jag kaxigt för mig själv. Det har jag gjort massor med gånger med stor vikt och under långa sträckor. Därför var jag övertygat om att den första dagen skulle vara den lättaste för mig.
Så jag förnekade in i det sista att ryggsäcken var för tung och att mina fötter började ta stryk på direkten. Jag har gamla, ingångna vandringsskor som jag brukar aldrig få skavsår i, så jag ignorerade alla signaler.
Kanske för att det var asfaltväg, eller för att det var så varmt, eller för att ryggsäcken var så tung, eller alltihop. När jag stannade av för att tejpa fötter i förebyggande syfte, var det redan för sent. Jag hade blåsor precis överallt.
Nu i efterhand inser jag att jag packade fel och det var säkert orsaken till allt lidande under denna etapp. Jag har packat precis som vanligt + den nya packraften.
Enligt reklamen skulle den väga enbart 3.6 kg men med alla prylar som hör till (sitsen, slangen, paddel, flytvästen, vattentäta packpåsar) så blev det säkert mycket tyngre. Jag har visserligen minskat på tyngden av mat i och med mina torkade (och superäckliga) rätter, men det var inte tillräckligt.
Även om jag inte förstod det själv i början syntes det tydligt på ett par tyskar jag mötte längst vägen. Det var två äldre herrar som vandrade genom Norrland under en månads tid med minimal packning. När de såg mitt monster kunde de inte begripa vad och varför jag har packat. De gick flera varv omkring mig för ta ett närmare titt på ryggsäcken…
Framöver, om/när jag ska vandra med packraft igen måste jag gallra min packning ordentligt. På Insta konto #lattare_aventyr hos Jens Strong finns det flera tips att inspireras av.
Efter Gränssjöarnas camping var det äntligen dags att svänga på Norgefararled och låta äventyret börjas på riktigt.
Ganska snabbt kom jag upp till fjällen och ett stort leende planterade sig stadigt på mina läppar. Jag älskar fjäll, särskilt kalfjäll. Det är både utsikten, och vidden, och öppenhet, och inte minst, brist på björnar. Visserligen har jag vunnit över min björnrädsla i Klimpfjällen men jag visste att hon var kvar och väntade för rätt tillfälle att börja spöka igen.
Tyvärr har etappen slutats med att ta mig ner från fjällplatån ner till mer bevuxna partier, men även om Rädslan vaknade här hörde jag inte henne för all surr. Där jag slog läger vid ett litet vattenfall var det ett hem för myriad knot och mygg.
Jag njöt av kvällssolen medan vatten kokade och gömde mig fort i tältet. Trodde jag. Hundratals knot följde med mig in och hela taket var fullt med dem. Jag har aldrig sett något liknande. Det tog mig en lång stund att döda dem alla och jag fruktade hämnd för utförd massaker när jag skulle ut och kissa senare.
Dag 2
Jag vaknade till ännu en solig och härlig dag efter en helnattsömn, nöjd med att ha klarat av den första natten så lugnt och orädd. Jag följde Norgefararleden i ett par timmar till en gård (ja, det var en gård med djur och allt mitt i skogen) och därefter svängde av på en stig som skulle leda mig till en fjällsjö som heter Ransarn.
Över en hängbro, vidare längst en grund sjö med stranden fylld av kasta-macka-stenar. Allt i mig var pigg och glad.
Tills jag kom in i skogen.
Medan Norgefararled är något trafikerad, leden som jag följde nu var inte ofta använd. Och växtligheten var tätt.
”Här finns det säkert många björnar” – pep min Rädsla och denna gång kunde jag inte tysta ner henne för att jag höll med.
Så för att ge mig själv mod och skrämma alla björnar gick jag och sjöng i timmar. Och slog gåstavar mot varandra. Och pratade. Och lät så mycket som jag kunde.
Det funkade, då jag såg inte en enda björn (de kanske inte ens finns här) och skrämde flera älgar.
Samtidigt med björnrädsla led jag av andra skäll.
Det var så fruktansvärt varmt, svetten rann, och fötterna skrek efter vila. Men så snart jag stannade av blev jag omgiven av moln av knot, mygg och bromsar. Så jag fick nöja mig med mikropauser, lagom långa för att stoppa i mig ett näve nötter och ta en klunk vatten.
En sådan brutal misshandel hade mina fötter svårt för, vana att ta en sko-lös 10-minuters paus varje vandringstimme. Så min gång blev långsammare och långsammare. Vanligtvis klarar jag av att vandra 25 km/dag utan bekymmer, nu höll jag på att knäckas av 15. Det blev både en mental och fysisk utmaning då kroppen skrek efter vila från monsterryggan och hjärnan kämpade kontinuerligt mot tsunami av gnälliga tankar.
Min lösning blev ännu mer sjungande, och när min sångrepertoar tog slut för femtielfte gång, startade jag Spotify med nedladdade låtar på full volym och nynnade med.
Efter många långa timmar kom jag äntligen fram till Ransarn.
Härifrån skulle jag paddla packraft hela vägen till Saxnäs, något som ursprungligen oroade mig oerhört. Men nu var jag så glad att komma ur hettan och björnar i skogen och att slippa bära monsterryggan, att jag såg fram emot den nya utmaningen.
Jag tog en lång paus på stranden, njöt av vinden och att kunna ta av mig skor och lite kläder, åt middag och förberedde packraften.
Jag bestämde mig på förhand att paddla längst stranden. Utmaningen var den allra första sträckan – ca 2 km över öppet vatten. Men himmelen var vacker, vinden svag och vågorna minimala så även jag insåg att det fanns ingenting att vara rädd för även om det kändes lite läskigt ändå.
Jag paddlade på med blicken fast på några stenar på andra sidan sjön och vågade varken titta annanstans eller leta efter handskar även när jag började känna skavsår byggas på mina handflator. Båten höll sig stadigt och lugnt på vatten och på nolltid var vi över på andra sidan, jublande efter denna lilla seger. Nu var det ”bara” 10 km kvar till en lägerplats i slutet av sjön. Det kändes som en baggis jämfört med allt annat som jag har varit med om under dagen hittills.
Klockan närmade sig 22, vinden lade sig helt och jag gled fridfullt och avslappnat på fullständigt lugnt vatten värmt av solen som sakta närmade sig horisonten. Jag kunde inte har fått en bättre första paddling.
Dag 3
Morgonen var vacker. Jag tog ett dopp i det spegelblanka sjön och lät frukosten ta tid.
Det var både för att njuta och samla mod inför nästa avsnitt. Bakom kröken avslutades sjön med en damm. Det kommer inte som en överraskning för dig som har läst mina berättelser förr att även kraftverk skrämmer mig. Det vill säga när jag befinner mig i en liten båt.
Jag förstår ju att jag inte kan sugas in i turbinerna (även om Rädslan är inte övertygat om det), men det är mer än så. Var ska jag gå upp, hur långt måste jag släpa båten, var kan jag gå ner igen, kan jag gå ner, var är den bästa vägen? Du hör ju, tusen frågor.
Jag såg ett par båtar på andra sidan sjön och paddlade över till dem för att rekognosera. På andra sidan kraftverket, där vatten släpptes ut var strandkanten så högt att det var omöjligt att sjösätta. Och det var svårt att komma fram till vattnet även om jag ville pga dubbla staket, en – kraftverkets, och den andra – rengaller.
Ett par lokala fiskare avrådde mig starkt från att gå in i vattnet här av ännu en anledning. Det var nämligen två forsar mellan kraftverket och nästa fjällsjö Gäjka som jag siktade på.
Forsar är ingenting jag vill paddla i ensam, men ännu mindre ville jag bära min ryggsäck eller gå 5 km till Gäjka, nu när det satt plåster på varenda tå och fötter värkte av misshandel från två föregående dagar.
Så jag traskade modigt och bestämt mot vattnet när jag såg en stig lite längre fram.
Plötsligt hörde jag ett djurläte i buskarna bredvid. Det lät exakt som när mammabjörn kallar på sina ungar. Det kanske var en ren som rapade, vad vet jag. Men det var tillräckligt för att trigga Rädslan. Hon fick mig omedelbart att vända om och traska 5 km till Gäjka längst vägen istället.
Vid Gäjka kunde jag inte hoppa in i båten snabbare även om jag ville, så redo var jag att låta fötterna vila igen. ”Du ska paddla motvind” sade fiskare vid stranden, men jag kunde inte bry mig mindre.
Tills jag började paddla.
Det blåste verkligen och jag fick ta i ordentligt. För att inte låta Rädsla flippa ut igen fokuserade jag på att finslipa min paddelteknik. Under alla år av paddling har jag aldrig lärt mig vrida på kroppen och ”paddla från tår och höfter” som man ska göra enligt proffsen. All min paddling har tidigare skett uteslutande på armkraft. Då mina armar är den svagaste kroppsdelen, blev det snabbt klart att med den tekniken skulle jag ta ut mig på nolltid och därmed skada både ben OCH armar innan etapp 1 var ens slut.
Så jag övade och övade och övade och till min stora förvåning kom fram till slutet av sjön snabbare än förväntat och utan att ha blivit trött.
Det var bara ett par kilometer kvar till Fatmomakke härifrån, men det låg en lång fors mellan oss. Redan på planeringsstadiet har jag beslutat att inte paddla fors under detta äventyr. Jag är inte en van forspaddlare och det är inte säker för mig att göra det ensam. Och även om jag var sugen att fortsätta vattenvägen, höll jag till planen. Det fanns ingen anledning att ta extra risker, särskilt då jag hade ingen hjälm med.
Jag hittade en fin plats på stranden av Fatmomakke camping, lagade middag, och vilade ordentligt inför natten. Jag har nämligen bestämt mig att göra en avstickare och bestiga Marsfjället. Stigen dit börjas här i Fatmomakke, och jag bara kunde inte låta bli. Jag älskar fjällvandring men bergbestigning är det bästa jag vet.
Problemet var att redan dagen efter väntade barnen mig hem och jag hade en hel dags paddling kvar. När ska jag hinna gå upp till toppen – en ca 9 timmars vandring tur-och-retur? På natten såklart, kom jag på.
Så glad jag är att jag fattade det beslutet.
Stigen från Fatmomakke till Marsfjällskåtan var välmarkerad och fin.
Med bara en jacka och fika i ryggsäcken studsade jag lätt fram. Eller så var det socker som talade – jag vräkte i mig en gigantisk Maraboukaka medan jag gick.
Medan jag fikade vid kåtan såg jag några moln krypa fram bakifrån en av fjälltoppar till höger. Men då prognosen lovade ingen regn blev jag inte bekymrad.
Jag traskade glatt vidare och log brett när jag såg en regnbåge formas över den toppen. Jag älskar regnbågar! De associerar jag med lycka och barn och sagor och enhörningar och allt det goda som finns i världen (for the record, jag vet att enhörningar inte finns på riktigt).
När regnbågen började hastigt växa och närma sig mig insåg jag att prognosen som vanligt hade fel. Och vilken tur att den gjorde det.
Regnet kom och en gigantisk dubbel regnbåge ramade in Marsfjället framför mig. Stigen ledde rakt in i mitten av den, som i en majestätisk färgstark port.
Jag blev så hänfört att jag inte kunde hålla tillbaka tårar. Det var tårar av lycka, av förundran och av tacksamhet för att vara med om något så ofattbart vackert.
Det här är mitt varför.
Varför jag trotsar min eviga rädsla och ger mig ut på äventyr. För att en sådan magi kan man uppleva bara i naturen.
Solnedgången på toppen av Marsfjället blev en cherry on top av en redan lyckad vandring.
Jag gömde mig från starka vindar och satt länge tittande på hur gyllene strålar pussade avlägsna bergstoppar god natt.
När solen gick ner och jag började traska tillbaka insåg jag att jag hade inga krafter kvar. Och mina fötter skrek av varje steg på den ändlösa skraveln längst bergets sida. Lönlöst försökte jag distrahera mig med positiva tankar, intressanta podcasts, men ingenting funkade.
Tills jag kom ner på stigen och fick miljoner kamikaze-mygg på mig. Även mygghatten lyckades inte stoppa dem. De säger: be aware of what you wish for, it might come true. Så är det. Alla dessa mygg gjorde att jag inte kunde tänka på något annat under en lång stund, inte ens på mina stackars fötter.
När jag nådde stugan var det midnatt och jag bestämde mig att sova några timmar innan jag fortsatt vidare. Jag lade mig på en smal bänk inuti och pustade ut.
Aaaaaaah, så skönt.
Och sedan hörde jag ”Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii”. Det var hur många mygg i stugan som helst, och trots att jag behöll mygghatten och svepte mig i en filt jag hittade i stugan, gick det inte att sova.
Så jag tvingade lite nötter och vatten i mig och gick vidare.
När stigen tog mig ner till myrmark överraskades jag av hur platsen har förändrats under några timmar. Dofter och ljud blev som förstärkta. Gräs, mossa, blommor och själva myren luktade berusande kraftigt. Flera gökar pratade med varandra över området, deras läte multiplicerade av ekot. Dimmans mystiska mantel täckte myren och omgivningen tappade sina skarpa former. Alla konturer blev mjukare och otydligare.
Det var både lite kusligt och hänförande.
Trots den sena timmen vaknade min Rädsla av allt det trolska och vi fick sjunga hela vägen tillbaka till campingen. Bara utifall att någon björn inte sov. Var fanns logiken i det vet jag inte. Skulle jag inte väcka alla sovande björnar med allt oväsen istället? Och förresten, vad gör björnar på natten? Kan man stötta på en då? Eller ligger de och sover tryggt någonstans? Jag önskar att någon lärde mig lite om björnbeteende, så att jag inte behövde vara rädd för dem i tid och otid.
Kl. 3.00 kom jag fram till tältet haltande och hes. Fötter och ben skrek av smärta, men jag kunde inte vara nöjdare med kvällens otroliga naturupplevelser och egen prestation.
Dag 4
Jag började dagen med en promenad runt Fatmomakke.
Eller rättare sagt, förflyttade jag försiktigt mina stackars fötter som blev 3 storlekar större runt denna historiska plats. När upprätt läge var inte längre hållbar, släpade jag mig tillbaka till tältet, packade ner, pumpade båten och satte mig lättad i den. Nu skulle fötter får vila i många timmar medan jag paddlade 20+ km på Kultsjön fram till Saxnäs.
Packraften klarade sig fint i den lilla forsen och visade sig från sin bästa sida när mängder av Fatmomakke turister beundrade vår modiga färd under bron.
Prognosen lovade bra väder med vind kring 4 m/s med pustar till 15 m/s. Fyra sekundmeter är ingenting för oss, tänkte jag självsäkert och paddlade obekymrad mot Saxnäs. Vinden började tillta, tilltog lite mer, lite mer, och till slut var det en halvmeters stora sidovågor och jag insåg att prognosen hade återigen fel.
Såklart är jag rädd för vågor.
Är inte du?
Det är därför jag började öva paddla i fors, för att bli mindre rädd för dem. Forspaddling visade sig vara en otroligt rolig aktivitet. Jag skrattar och känner mig som ett barn på en berg-och-dalbana. Men känslan är inte alls samma när jag sitter i exempelvis, en havskajak. Hur skulle det bli med en packraft? Blir jag lika instabil som i en havskajak? Jag hade ingen aning.
Det visade sig att packraft höll sig på vågor ännu bättre än en forskajak. Den gungade fint och stabilt med dem. Lätt som en fjäder, lyftes den upp och ner med varje våg, oavsett hur stor.
Jag blev så nöjd över detta, att jag döpte min fina färdkamrat till Tony Stark. För att den är lika snygg, sexig, stark och pålitlig som Iron Man. Och kanske för att jag blir lite tokig av att vara ensam så länge.
Vågorna blev mindre när jag rundade Stornäs och kom på rätt sida av Kultsjön, men vinden var fortfarande kraftig och jag fick krypa längst stranden och ta igen mig bakom kullar och i varje bakvatten jag kunde hitta.
Det var en lång paddling men jag nådde Saxnäs till slut. Tack vare Tony och min nyanskaffade paddlingsteknik. Jag vred mig så mycket och så noga vid varje paddeltag att kapellet gjorde djupa sår där den gned mot huden. Som resultat av etapp 1 hade jag fullständigt tejpade händer, fötter och nu midjan… Som jag skrev tidigare, ser jag inte så bra ut på mina äventyr 😀
Det var med blandade känslor som packade Tony in i bilen. En del av mig var glad att ha kommit fram, men en del ville fortsätta. För nu var jag säker på att jag skulle klara av det.
Jag var inte rädd längre.
Hoppa tillbaka till toppen av sidan
Etapp 2
Dag 5
Fast vid mitt beslut att inte paddla i fors ensam och begränsad av antal dagar jag hade att disponera bestämde jag mig att cykla sträckan från Saxnäs till Stalon där jag skulle påbörja min paddling i en av Sveriges djupaste sjöar – Malgomaj.
Det är intressant det här med soloäventyr. Jag kan verkligen inte påstå att jag genomförde det ensam. Barnen provsmakade mina torkade rätter, svärföräldrar var barnvakt och maken skjutsade, stödjade och hjälpte på alla sätt.
Så var det denna gång också. Maken skjutsade mig till Saxnäs där jag hoppade på cykel och väntade in mig tills jag kom till Stalon någon timme senare för att lasta av havskajaken och ta cykeln hem.
Tony Stark fick inte följa med på denna etapp. Jag resonerade länge med mig själv kring detta. Jag visste att han (ok, den) är stabil och pålitlig på vågor. Jag är inte alls lika stabil i en havskajak. Men en havskajak är snabbare.
Då Malgomaj är över 50 km lång och enligt prognosen skulle regnoväder dra in om 2-3 dagar bestämde jag mig för det snabbaste färdmedlet.
Havskajaken och jag har varit på många sjöäventyr, men samtliga på helt stilla vatten i små mysiga insjöar då vi paddlade lugnt in i solnedgångar. Så vi har aldrig utvecklat någon relation eller prövat varandra under hårdare omständigheter. Därför började jag vår Malgomaj korsning med att namnge honom. Bananen – var passande då kajaken är lång och gul, men kändes inte helt rätt. Så det blev Smiley istället. Eller Smiley Banan.
Smiley och jag lämnade Stalons lugna vik fortfarande lite osäkra på varandra.
Jag hade bara ett öppet vatten att korsa. Resten av färden skulle jag hålla mig så nära den östra stranden som möjligt. Det visade sig i slutändan var ett dubbelsidigt beslut. Det gav mig trygghet för att även om jag skulle välta kunde jag alltid ta mig och kajaken iland. Men det också gjorde att när vinden tilltog från västnordväst hann vågor byggas under en lång sträcka och träffa mig med full kraft där de bröts mot den grunda östra stranden där jag kröp längst med strandlinjen. (Det finns inget bildbevis på vågor. När det gungade mycket var det inte läge att dra fram kamera).
Som tur var tilltog vinden och vågor allt eftersom och både jag och Smiley hann vänja oss med dem och hitta en paddelteknik som funkade. Det viktigaste var att inte sluta paddla när det gungade som värst. Paddlade jag på så gick det bra och kajaken höll sig stabilt på vattnet.
Paddlingsteknik som jag utvecklade med Tony funkade utmärkt även med Smiley. Bättre än så. Den smala havskajaken svarade så bra på den och flög fram med en imponerande hastighet, puttat snett bakifrån av vinden emellanåt.
När vinden och vågor kom från sidan var det inte roligt, men jag lärde mig parera vågens kraft som ständigt försökte vända om kajaken, och när vinden puttade i ryggen, lyckades jag emellanåt surfa på vågor.
Gissa om jag var stolt över mig själv?
Du behöver inte gissa.
JA.
Jag var grymt stolt över mig själv.
Men till slut blev det för mycket.
Kl. 20 blev vinden och vågorna ännu starkare, och jag blev fullständigt yr av all gungande. När jag såg att en udde framför mig var helt vitt av vågor som kraschade mot den gav jag upp. Jag paddlade in i en vik bredvid och slog läger.
Denna natt vann rädsla för vågor över min annars ständigt närvarande björnrädsla. Jag vaknade gång på gång rädd att vågorna skulle ta min kajak. Jag förklarade för Rädslan att det var fullständigt dumt då kajaken låg på ett säkert avstånd från vattenkanten, men hon gav sig inte tills jag gick ut mitt på natten och bevisade henne att det var lugnt.
Dag 6
Till min stora förvåning hade prognosen rätt denna gång och vinden mojnade mot morgonen. Vågorna blev mindre och jag kunde äntligen lämna min ofrivilliga hamn.
När Malgomaj delade sig, var det spegelblankt vatten som gällde i den högra armen som jag färdades i. Medan den stora Malgomaj var just det, stor och därför tråkig, blev det intressant att paddla när sjön blev smal, övergick till Macksjön och fylldes med små öar.
Jag njöt av varje paddeltag i det kristallklara och blanka vattnet och flög fram.
Innan mitt första dygn på Malgomaj var ens över nådde jag sjöns slut.
Men istället för segerkänslor vaknade Rädslan igen för att även denna sjö (eller egentligen Macksjön) avslutades med ett kraftverk.
Denna gång fanns det inga andra båtar, ingen strand och ingen plats att komma in i land.
Jag lyckades kravla mig upp på en av strandkanter, dra upp Smiley och gick för att rekognosera. Som förra gången hade utloppet branta sprängda kanter och staket. Vägen omkring området skulle kräva att jag släpade kajaken vääääldigt långt på krossad sten, grus och längst en asfaltväg. Jag var sur på mig själv att inte har tagit med kajakvagnen. Så dumt! Men nu var inte dessa tankar hjälpsamma. Jag behövde hitta ett sätt att ta mig runt kraftverket och in i vattnet igen. Där efter kraftverket börjades Volgsjön som skulle ta mig hela vägen till Vilhelmina och etappens slut.
Kraftverkets personal upplyste mig att jag fick sjösätta mig på 50 meters avstånd från utloppet förutsatt att jag kunde komma in vattnet på ett säkert sätt då det var strömt. Med deras tillåtelse påbörjade min mödosamma kajaksläpande runt stationen.
När kajaken var äntligen i vattnet, var Rädslan på hög alert. Det djupa strömmande vattnet, höga strandkanter och kraftverket bakom skrämde henne ordentligt. Men jag klev in smidigt som om jag har aldrig gjort något annat. Strömmen tog kajaken försiktigt och vi gled iväg under bron och bort från stationen.
Snacka om att vara hög på adrenalin och endorfiner. Jag var på sjunde himmel av alla lyckohormoner som fullständigt översvämmade min kropp.
Jag klarade det!!!!
Ingenting kunde stoppa mig nu.
Och ingenting gjorde.
Det spegelblanka vattnet tog mig hela vägen till Vilhelmina. Och även när det blev någon kilometer öppet vatten på Volgsjön var jag fullständigt lugn. Jag kunde det här. Jag har lärt mig.
Det kändes underbart.
Hoppa tillbaka till toppen av sidan
Etapp 3
Dag 6 (kväll) och Dag 7
Det var ursprungligen tänkt att Etapp 2 skulle ta mig tre dagar och efter det skulle jag återvända hem till barnen. Men när jag blev färdig på en och halv dag bestämde jag mig att fortsätta vidare med Etapp 3 (cykla på småvägar från Vilhelmina till Örträsk) utan uppehåll.
Mina snälla svärföräldrar erbjöd sig att agera stödteam. När jag anlände till Vilhelmina väntade de vid kajen med min cykel och fika.
Vi lastade Smiley/Bananen på deras bil och svärföräldrarna for vidare för att titta på Saxnäs och alla vackra platser jag berättade om, medan jag vilade och åt med god aptit fortfarande leende från öra till öra stolt över egen prestation.
Jag fick min första cykel när jag var 25 (samma cykel som följde med på äventyret nu). Då jag lärde mig cykla som vuxen är jag inte bra på det. Jag är osäker, vinglig och långsam. Det var en av anledningarna varför jag valde att cykla på små grusvägar mitt i ingenstans istället för att enkelt och snabbt ta mig fram på en asfalterad motorväg. Jag visste att på en motorväg skulle jag pendla mellan att vara skräckslagen för bilar och uttråkad av enformighet.
Men nu på små vägar fick jag uppleva så mycket!
Öppna blomstrande landskap, gröna myrar, mörk skog som kramade om vägen. Jag såg byar som ingen bor i och välmående bondgårdar med lekande barn. Jag andades in berusande sommardofter och kall dimmig morgonluft. Jag såg älgar och renar och mängder av skogsfåglar. Och nästan inga bilar.
När en regnskur kom, sandvägen började disintegrera under mina hjul, och jag blev genomblöt trots regnkläder,
tänkte jag på ett hus jag passerade där ägaren skrev på fasaden ”DET ORDNAR SIG”.
Och det gjorde det. Solen kom och jag kunde torka mig och njuta av en lunch i en grillkåta.
I och för sig, bet en geting mig rakt i ansiktet (ja, getingar bits också) medan jag satt där. Men även det ordnade sig. En kind blev mycket större än den andra men det finns inga människor att skrämma när man cyklar solo 😜😅
En annan anmärkningsvärd sak hände: jag sov hela natten utan att oroa mig för björnar eller andra påhittade ting tills en kråka med en uppenbar tupp-syndrom väckte mig Kl.6.30 med ett kraftigt KRA bredvid tältet. 😀
Jag valde att tolka det som ett tecken på att jag har blivit modigare. Det var såklart mycket mer sannolikt än att jag var trött efter att ha paddlat tre sjöar och cyklat en massa kilometer efter det under föregående dag. 🙂
Och jag kände faktiskt att jag har vuxit under mitt äventyr. Jag löste situationer som uppstod och lärde mig massor i processen. Jag kände mig starkare och säkrare på egna förmågor. Jag började lita på mig själv att göra rätt bedömning och klara av utmaningar.
Och kul hade jag också! Och vackert! Och flera ögonblick av fullständigt förundran, lugn och tacksamhet för att kunna vara med och uppleva allt detta.
När jag skrev en projektplan för mitt äventyr så definierade jag framgång så: Genomfört varje etapp på egen hand med hälsan i behåll samt gott humör.
Hittills har jag lyckats med det. Ja, jag var lite spänd emellanåt, men jag var inte slav under Rädslan. Jag var tejpat precis överallt och kunde knappt gå efter första etappen men jag har inte skadat mig på riktigt. Jag har inte gjort några dåliga eller farliga val men har inte heller valt den enklaste vägen i alla situationer. Hittills har mitt äventyr varit allt det jag hoppades på och mer.
Nu återstod det bara en sista etapp – vandring från Örträsk till havet längst Öreälvsleden.
Hoppa tillbaka till toppen av sidan
Etapp 4
Dagar 8-11
När jag planerade ”Ensam genom Västerbotten” var jag mest tveksam kring den sista etappen som skulle följa den 80 km långa Öreälvsleden. Det kändes för enkelt. Jag är bra på att vandra och vad kan vara enklare än att följa en led? Jag var orolig att det skulle bli för lätt. Att det inte skulle bli ett äventyr, inte ens en utmaning.
Oj vad jag hade fel…
Två timmar efter att jag påbörjade min vandring hamnade jag i en tätt hallonbuskage. Och vem tycker om hallon? Björnar såklart! – skrek Rädslan i mitt huvud.
Buskar högre än mig växte tätt på båda sidor av en stark ström som rann forsande genom skogen. Om det fanns en björn i dessa buskar skulle den inte höra mig för allt oljud.
Om du har läst så här långt då vet du hur rädd jag är för björnar. Att vistas här skrämde mig ordentligt.
Men vad kunde jag göra? Jag behövde följa leden. Jag började sjunga högt, slå gåstavar mot varandra och gå målinriktat ditt skyltarna pekade.
När jag har äntligen passerat den skrämmande parti insåg jag att jag har gått fel.
Jag har följt skyltarna men någonstans missade jag att huvudleden fortsatt fram och stigen jag hamnade på var en avtagsväg.
Jag behövde gå tillbaka.
”Du går inte genom den hemska platsen igen!” – bestämde Rädslan. Och jag lydde henne.
Jag valde att fortsätta längst en grusväg som jag hamnade på i en kilometer eller så och gå ner till leden längre fram. När jag kände mig på ett säkert avstånd från hallonmardrömmen påbörjade jag min nedstigning.
Backen var hög och brant, med ruttna träd stående och liggande överallt. Marken var blöt efter flera dagars regn och jag halkade och gled. Grenar och stammar jag försökte hålla i gick av i mina händer.
Efter en lång stund nådde jag äntligen botten. Det vara bara några hundra meter fram till leden härifrån.
Men vad såg jag framför mig?
Överallt jag kunde se var det hallonbuskar.
Och mellan dem gick det tydliga gångar.
”Kanske en människa?”, – pep jag tyst för mig själv. Men nej, vilken annan idiot skulle klättra ner hit?
Både jag och Rädslan stod paralyserade av skräck en stund. Men det fanns inget annat att göra än att gå fram genom buskarna. Jag kunde omöjligt klättra tillbaka uppför den glidiga branten.
Jag samlade all mod jag kunde hitta i mig och började sjungande gå genom.
Mina tankar gick till Helen Thayer, den första människan att nå den magnetiska nordpolen på skidor och utan support. Området var fullt med isbjörnar och hon var fullständigt skräckslagen. Det enda sättet för henne att klara av och fortsätta mot sitt mål var att ta en timme i taget, och när det var som värst, ännu kortare. Inte låta tankarna springa iväg till björnar som kunde lura längre fram, utan koncentrera sig på att vara fullständigt närvarande i nuet.
Så jag gjorde samma.
Med en enorm ansträngning puttade jag Rädslan långt back i mitt huvud och koncentrerade bara på ett steg i taget.
Jag tog ett trevande steg.
Ett till.
”Vi går över daggstänkta berg, fallera…”
Jag slog försiktigt med stavar tillräckligt för att varna om mitt närmande men inte nog för att upplevas som hotande.
Ett annat steg.
”Som lånar av smaragderna sin färg, falle…”
Jag separerade buskar med händerna och framför mig låg det en gigantisk rykande färsk björndynga.
Jag har sett björnbajs många gånger förr men aldrig så enormt.
Det var en stor Bamse som har lämnat det.
Nyligen.
…
Det kändes som marken försvann från under mina fötter.
När det händer i verkligheten, exempelvis när man går genom isen, rekommenderas det att man vänder sig om och försöker ta sig ut i den riktningen där man kom ifrån. Man vet att där höll det, där är det säkert.
Så jag vände mig 180 grader och gick raka vägen mot branten.
”Och sorger har vi inga, våra glada visor klinga” – tvingade jag ur mig med skakande stämma.
Snabbt som jag bara kunde började jag klättra uppför.
En meter, en till.
Plötsligt fann jag mig stående på en platå, som en liten balkong på den branta slutningen. Väl tilltrampad. Inga träd, nästan inget gräs.
Längst in på denna balkong var det en stor sten och under den var det en liten grotta.
Och medan det var blött överallt, här var det torrt och jag insåg att det var troligtvis här som björnen sov.
…
Jag har aldrig klättrat fortare.
Upp, upp, upp! – pulserade det i tinningarna.
Mitt hjärta bultade hårt, andningen räckte inte till och jag pustade ljudligt av ansträngningen.
Jag halkade, mina fötter gick genom ruttna rötter, jag ramlade, kravlade upp mig och fortsatt igen.
Upp, upp, upp!
Jag nådde grusvägen smutsig, blött från topp till tår, med ögon svidande av svett.
Paniken ersattes med en storm av känslor. Jag var generad, omtumlad, skakad och djupt besviken på mig själv. Att göra flera misstag så tidigt under min färd! Och att bli så fullständigt konsumerad av Rädslan!
Det var den lägsta punkten på äventyret hittills…
Jag tvingade mig att rycka ur detta negativa tillstånd och fortsätta längst grusvägen. Ganska snart såg jag en gammal skylt och en bortglömd stig som var inte markerad på kartan. Stigen ledde mig snabbt och smidigt till vattnet och Öreälvsleden.
Om jag bara fortsatt längst grusvägen till skylten ursprungligen, kunde hela spektaklet undvikas. Men det var lönlösa tankar att ägna mig åt…
Jag traskade längst leden hela dagen. Gjorde mitt bästa att njuta av utsikten och det unika i att vara med om denna vackra naturupplevelse ensam.
Men jag kunde inte.
Mina tankar gick hela tiden till björnar.
Hjärtat slog snabbare varje gång växtligheten blev tätare.
Jag sjöng och jag lät och jag spelade musik för att skrämma eventuella björnar, men det gav mig ingen avslappning eller känsla av säkerhet.
Jag var helt enkelt rädd. Hela tiden. Med alla system på hög alert.
Jag insåg att jag inte kunde fortsätta så.
Enligt teori om personlig utveckling behöver man då och då utmana sig och lämna sin komfortzon. Det är i inlärningszonen (se bilden nedan) som man lär sig mer om världen och sig själv. Men om man går ut för långt utanför sin komfortzon, så hamnar man i en panikzon. Där sker ingen utveckling. Man blir rädd. Man gör misstag. Man återvänder tillbaka till sin komfortzon fullständigt övertygad om att allt utanför är farligt.
Jag befann mig definitivt i panikzonen.
Jag blev mer och mer uppgiven.
Kan jag fortsätta såhär i tre dagar till? Till vilket pris? Ska jag avbryta min vandring?
Under en rast i en av stugorna, säker från alla påhittade människoätande djur bakom tjocka träväggar slog jag på min telefon och nådde ut till kursare i Adventure Academy. ”Hej vänner. Jag behöver er hjälp. Lite, nej mycket pepp. Det går dåligt idag.” Och berättade hela historien.
Genast började svar komma in.
På något sätt, när alla sade samma sak, att björnar är mer rädda för mig än jag är för dem, började det landa i mig. Det är sant. Jag skrämde ju Bamsen. Titta vad han bajade på sig av rädslan…
Sakta började jag bli övertygad om att så länge som jag fortsatt göra som jag har gjort hittills var sannolikheten för mig att träffa en björn nästintill obefintlig.
Brunbjörnar är rädda av sig. De har varit jagade i åratal och de vill undvika människor. Olyckor som händer involverar oftast jägare som smyger tyst i skogen. Inte sjungande tjejer med röstresurser kapabla att skrämma allt levande en kilometer omkring.
Det började kännas lite bättre.
Jag hittade en stuga och spenderade en natt där, vilket lugnade mig ytterligare.
På morgonen sken solen. Världen såg så fridfull och vänlig ut som den egentligen är när du inte ser den genom Rädslans prisma.
Jag vandare med lätt hjärta.
Tills jag fick ännu ett djurmöte.
Vid en av byar gick leden genom en stor kohage. Med massor av kor.
När jag kom in i hagen och korna började gå mot mig blev jag rädd på direkten, påmind om hur jag blev skrämd av en tjur när jag var liten. Korna kom närmare och omgav mig från alla håll. När Rädslan började leta efter en flyktväg började de sniffa på mig. Och slicka mina händer. Beröring av deras stora mjuka mular kändes som pussar.
Jag blev så överraskad. Så glad. Så lättad. Så skrattfylld. Tänk att Rädslan försökte skrämma mig även för dessa harmlösa varelser!
Jag stannade en lång stund med dem, klappande, pratande, leende från öra till öra.
Naturen har sitt sätt att skoja med oss, exponera våra svagheter och fördomar, överraska och få oss att tänka i nya banor.
Som snö som plötsligt täcker marken i maj när du trodde att vintern var äntligen över. Eller regn som genomsyrar dig från topp till tå trots att prognosen lovade en skinande sol. Eller vind som river av dig hatten. Eller kor som omger dig från alla håll.
Det finns ingen mening att bli arg eller besviken. Du har ingen kontroll över vädret och naturelement. Det är bara att anpassa dig och ta vara på det som överraskningen för med sig: en möjlighet att kasta snöbollar en sista gång, att hoppa i vattenpölar som om du vore ett barn igen, att skratta springande och skuttande efter hatten, eller att ta emot kopussar.
När naturen överraskar, tacka för en påminnelse om obetydligheten av allt det vardagliga och mänskliga. Tacka för en möjlighet att krossa inbillningar om hur du bör vara och uppföra dig. Tacka för en knuff på näsan och påminnelse om att vara ödmjuk och respektfull mot moder jorden. Tacka för en påminnelse om att du inte är separat från det vilda. Du är en del av det hela. Om du tar emot naturens inbjudan och sänker dina taggar.
Det var med lätt hjärta som jag slog upp lägret den kvällen och fortsatt vidare dagen efter. Jag tittade på fornlämningar, passerade vackra byar, traskade genom fantastiska tallhedar och ändlösa fält, tog mig genom djungel av blöta skogspartier. Jag stannade av i mysiga stugor. Jag såg kraftiga forsar och lugna vikar. Landskap skapat av istiden fick mig att traska upp och ner på höga åsar och sandiga dynor.
Det fick mig också att gå förbi många bärbuskar.
Men jag var inte skräckslagen längre.
Jag var inte helt orädd. Jag fortsatt sjunga och låta emellanåt, men inte som en uppskruvad apa med cymbaler, utan mer sansat 😛 För det mesta kunde jag slappna av och även njuta av promenaden.
När jag såg havet – slutdestinationen på mitt äventyr – planterade sig leende fast på mina läppar.
Vid havet stod min underbara familj väntande.
Vi följdes åt till slutet av leden vid Kråkens Hamnkrog. Där kastade jag av mig kläder och hoppade ner från bryggan.
Det kyliga havsvattnet kändes så ljuvligt mot min trötta och svettiga kropp.
”Jag gjorde det! Jag korsade Sverige!” skrek jag och skrattade.
Av lättnad. Av tacksamhet. Av lyckan. Av stoltheten att jag fann styrka att fortsätta, att jag vann över min Rädsla ännu en gång, att jag löste situationer som uppstod (även om det var jag som försatt mig i dem). Av att jag klarade allt.
Hoppa tillbaka till toppen av sidan
Äventyrets bokslut: Lärdomar och slutsatser
Det har gått tre veckor sedan äventyret när jag skriver detta. Jag har vilat upp mig, fick distans och är redo att göra bokslut för projektet ”Solo genom Västerbotten. Den rädda äventyrarens solotur i vildmarken”.
På minussida:
- Tånaglar är borta skadade av mina gamla och oåterkalleligt förstörda skor. Skor pensionerades till trädgårdsarbete. Måste bryta in nya.
- Min stolthet blev skadad. Även om jag visste att jag hade mycket Rädsla i mig anade jag inte att jag kunde bli SÅ rädd av hallonbuskar och avföring.
- Jag vill aldrig göra en solotur igen. Inte för att det är mindre läskigt tillsammans, utan för att jag vill dela upplevelsen med någon. Helst med min man och barn.
- Jag insåg att Rädslan inte kan besegras för evigt. Den ska alltid finnas med mig. Det är en medfödd och viktig reflex. Som kan ibland spåra ut. Och det ska tveklöst hända igen. Men nu vet jag hur att hantera henne. Så bring it on!
På plussida:
- Jag blev påmind om vikten av att vara ödmjuk inför moder naturen, inför stora utmaningar, inför livet. Även om jag är bra på något betyder inte det att det ska gå smidigt. Och tvärtom: bara för att något verkar vara svårt eller skrämmande kan det visa sig att vara lätt eller givande istället
- Jag fick en oförglömlig erfarenhet.
- Jag fick flera otroliga naturupplevelse, med regnbåge över Marsfjället som stor favorit
- Jag utvecklade nya kunskaper, inkl. hur att paddla packraft, att packa bättre, att cykla på skogsvägar, att torka mat (åtminstone vilka rätter att aldrig göra igen), att parera vågor i en havskajak och att paddla mer effektivt. Hur att filma med gopro och drönare. Hur att göra inlägg på Instagram och redigera filmer.
- Jag genomsyrades av ännu mer kärlek till Västerbotten. Så vacker den är, så omväxlande är naturen här.
- Jag känner mig stolt över att ha klarat av denna stora utmaning. Att har korsat Västerbotten och Sverige på egen hand med hälsan i behåll samt gott humör. Även om det sistnämnda inte var närvarande hela tiden, på det stora hela var jag nöjd och glad.
- Jag hoppas och tror att jag gav mina barn ett gott exempel. Jag visade att man kan vinna över sin rädsla och åstadkomma något stort, om man vill.
- Jag blev varm i hjärtat av att se en stolt blick i makes ögon över min prestation när jag kom fram till havet.
- Jag överfylls av tacksamhet. Över så mycket. Över att ha en förmån att bo i denna del av världen och kunna ge mig av på ett soloäventyr. Att ha en familj som stödjer mig i mina galna projekt. Att har fått nya vänner och upptäckt det positiva med sociala media – som att kunna få stöd när det behövs. Att kunna få vara med om något så unikt och vackert som naturupplevelse i Norden.
- Jag har fått en viktig insikt. Så lyder den: Jag kan. Jag kan planera och genomföra äventyr på egen hand. Jag kan paddla, och cykla, och sova i tält ensam, och klara av skrämmande situationer, och vara ute i naturen på egen hand, och mycket mycket mer. JAG KAN!
- Jag har växt flera centimeter under detta äventyr. Jag har en ny känsla som jag inte haft förr. Jag känner mig äventyrlig. Stark. Säker. Kunnig. Villig att upptäcka mer. Tittande fram mot nya äventyr och utmaningar.
- Äventyret fick mig att växa. Och undra: om jag klarar av detta, vad mer kan jag klara av?
7 reaktioner till “Hur Rädslan och jag korsade Västerbotten till fots, med kajak och cykel”