Vad berg har lärt mig om mig själv

Ävenflykter

Jag är helt övertygat om att man upptäcker vem man är när man är utmanad. Hur uppför du dig när det är kris? Kan du tänka klart och lugnt även om det är stressigt? Är du vänlig och omtänksam även när du är utmattad? Kan du pusha dig framåt trots tröttheten men avbryta innan du går över gränsen? Vad är viktigast för dig: slutdestination eller resan dit?

När jag gick forskarutbildning på Karolinska, brukade vår chef ta sina doktorander till Spanien en gång per år. Där i en liten bergsby med trånga gator befolkade av trebenta hundar och tandlösa gubbar, hyrde vi ett hus och hade skrivarstuga i en vecka. Vi arbetade med våra artiklar hela dagar men var tillåtna att ta siesta i enlighet med en lokal tradition.

Det var här jag förälskade mig i berg.

Vår lilla by. Vy från en bergstopp

Jag kommer från en väldigt platt del av Ryssland. Staden Arkhangelsk är omgiven av sumpmark, och det är platt från horisont till horisont.

Så ser det ut där jag kommer ifrån, platt vart än man tittar

Så när jag kom till skrivarstugan och såg vassa toppar omkring blev jag som förtrollad. Medan andra vilade vid poolen på siesta, gick jag ut och upp. Det fanns en stig som ledde till en gammal ruin högt uppe på en bergssluttning i närheten. Jag gick upp till den ett par gånger och upptäckte att jag njöt av utmaningen som denna branta promenad gav mig och av utsikten som jag belönades med uppifrån. Snabbt var jag sugen på att gå högre. Kan jag? Orkar jag nå bergets topp? Vad kan man se därifrån? Så en dag gick jag vidare.

vy mot toppen från ruinen

Stigen tog slut vid ruinen och det blev svårare att gå. Här uppe var berget täckt av torra taggiga buskar. Iklädd shorts och sandaler, var mina ben snabbt rivna blodigt, men jag ville inte vända tillbaks.  

Äntligen nådde jag toppen… bara för att upptäcka att det inte alls var någon topp, i alla fall inte den högsta. En ännu högre topp gömde sig lite snett bakom denna.

Jag kunde inte låta bli och fortsatt vidare. Jag har bestämt mig att nå toppen och var oförmögen att ge upp.

För att förklara mitt beteende måste jag berätta om mitt liv vid den tidpunkten. Jag var en doktorand som levde fattigt och ensamt långt borta från mina vänner och familj, isolerat i en främmande kultur av språk och sed som jag inte förstod. Tacksam för chansen att fortsätta min utbildning, satsade jag på mina studier. Jag var van att arbeta hårt, var ihärdig och duktig (det är så jag fick chans att komma till Karolinska), men hur än jag kämpade lyckades jag inte nå någonvart i mina studier.

Mödosamt arbetade jag mig fram, pluggade, analyserade data, skrev manus bara för att skriva om det gång på gång på gång. Det kändes som om jag inte gjorde någon progress utan stampade på samma ställe. Det var fruktansvärt frustrerande.

Det jag insåg i berg var att de krävde samma ihärdighet, tålamod och inre styrka från mig, men till skillnad från mina doktorandstudier, kunde jag här se att min ansträngning ledde någonvart, jag kunde se hur jag rörde mig framåt, nådde högre och högre upp. Resultatet var mätbart och tydligt. Det var glädjande att känna att jag åstadkom något, även om det handlade om något så enkelt och fysiskt som bestigning av en bergstopp.

Att slita, utmattad och sönderriven, och inse att verkliga toppen var fortfarande ouppnådd var som en spegelbild av mitt liv. Jag kunde bara inte ge upp. Jag behövde lyckas med bergstoppen för att bevisa för mig själv att jag inte var värdelös, att jag kunde åstadkomma något. Så jag fortsatt uppåt. Utan vatten, i sandaler och shorts, genom ändlös tagghelvete.

Siesta var avslutad för länge sedan och solen sjönk mot horisonten. Jag började inse att om jag pressade vidare så skulle det bli mörkt innan jag kom ner. Jag snabbade på mig, men buskagen blev ännu vassare och tätare och det gjorde riktigt ont på mina bara ben. Och så ormar. Jag fick för mig att det var när hettan avtog som de skulle komma fram (uppenbarligen kan jag ingenting om ormar och är rädd för dem). Till slut blev det för mycket. Jag var inte förberedd, jag visste inget om berget eller terrängen, jag började klättra för sent, jag hade inget vatten som behövdes för en lång och varm dag som denna, jag hade inte ens lämpliga kläder eller skor. Att fortsätta var oklokt och möjligtvis farligt. Jag var tvungen att avbryta.

Det var ett svårt beslut, för att det innebar nederlag för mig. Jag uppnådde ingenting. Återigen… Men innan negativa tankar tog fäste i mig, bestämde jag mig att ta lärdomar från detta försök istället. Allt jag behövde göra var att förbereda mig bättre och prova igen. Jag lovade mig själv att återvända, nickade instämmande åt mitt beslut och gick ner.

När jag berättade om detta äventyr för mina vänner i Arkhangelsk, var deras reaktioner tankeväckande. En kompis som har alltid agerat snabbt och tanklöst, vilket ofta fick oss i trubbel, sade att hon skulle aldrig avbryta, utan skulle pressa på tills hon nådde toppen, trots ormar, buskar, törst och mörker. En annan, som var alltid timid och försiktig i sitt sätt att vara, sade att hon skulle har vänt redan vid första taggbuskar och undvikit onödigt och dumt risktagande.  Jag började se ett mönster. De skulle agera i enlighet med sin karaktär, sin sanna jag. Det betydde att jag gjorde det också. Men vad sade mitt agerande om mig? Jag var inte så våghalsig som min första kompis, men var inte redo att ge upp så lätt som den andra. Var jag en som pressade mycket men inte tillräckligt? En som hade potential men inte uppnådde något?

Avbrott från forskning och existentiella tankar under en semester i Myggbyn i norra Ryssland. Här har jag spenderat varje sommar under uppväxten

Året därpå fick jag en möjlighet att hitta svaret när vi återvände till skrivarstugan. Hela veckan arbetade jag hårt, lade mig sent och steg upp tidigt för att kunna ta ledigt några extra timmar och göra ett nytt försök på att nå bergets topp.

På eftermiddag av min sista dag i byn, tog jag på mig jeans och stadiga skor (som skydd mot buskar och ormar 🙂 ), tog en välfylld vattenflaska och gav mig ut tidigare än förra gången. Snabbt passerade jag förbi ruinerna och falska toppen och fortsatt målmedvetet upp, med blicken fast på målet.

En lång stund efter, mitt i en torr, färglös och taggig miljö, råkade jag titta åt sidan och häpnade: till vänster om mig, svindlande långt nere låg det en vacker dal. Jag kunde se små prickar av boskap som betade på smaragdgrönt fält, en blåvit tråd av en bäck som sträckte sig längst hela dalen, en tunn slinga av en väg som ledde till en liten stuga. Den pittoreska dalen var inramad av dramatiska bergväggar med en klarblå himmel ovanför.

Jag var så fokuserad på toppen att jag höll på att missa det vackra längst vägen. Jag missade det helt ifjol!

Att nå toppen var viktigt för mig, för mitt ego och självförtroende. Om jag hade tur, skulle jag kanske uppnå den och få en fin utsikt från den. Men hur mycket tid skulle jag spendera på toppen? Någon minut? Medan promenaden uppåt varade i flera timmar. Det slog mig plötsligt att det inte var toppen, utan promenaden till toppen som bjöd på det mesta: skönhet, variation, självförverkligande, förundran, prövning av karaktär och uthållighet. Det var vandringen till toppen som var mest givande med bergsbestigningen  och det var den som jag inte fick missa (men höll på att göra).

I ett ögonblick av fullständig klarhet insåg jag att det var exakt samma i livet. Vi är så vana att titta uppåt, sikta högt och arbeta fokuserat mot mål och framtiden, att vi skärmar oss ifrån och blir helt omedvetna om allt det underbara som finns omkring i nuet. Höga mål i all ära, men vi måste ha ögon öppen för att kunna uppleva det som finns längst vägen också. För att allt detta längst vägen är livet själv.

Jag stod länge kontemplerande över detta. Det var inte längre viktigt att nå toppen, då berget har redan givit mig en livsläxa. Därför blev vidare vandring fri från behov att prestera eller bevisa något, och jag gick sakta, njutande av varje steg.

Till slut stod jag på toppen. Jag nådde den. På mitt sätt, genom att ta den tid som krävdes för mig att bli mogen för den: att avbryta när det behövdes och återvända när jag var redo. Det blev klart för mig att jag inte var en adrenalin junkie, men jag var inte heller en fegis. Jag var, eller snarare har blivit längst vägen, en som satte mål och arbetade sig sakta fram, lärande och njutande i processen. Jag tyckte om att inse det om mig själv.

Jag på toppen

Utsikten var fin. Och överallt jag tittade var det nya toppar. Vissa var lägre, vissa var högre. Jag blev inte besviken eller triggat att klättra upp på nästa. Jag log förstående: det ska alltid finnas nästa topp, högre, bättre, svårare. Hur än man presterar, vilka toppar man än når, ska det alltid finnas nästa utmaning. Det betyder inte att man har misslyckats, att man har klättrat en fel topp eller satsat för lågt. Det betyder att när man utvecklas och klarar av en topp/utmaning, ska man kunna se nästa, en som man inte har sett förr, inte visste att den fanns, bara för att man inte var redo för den.

Man kanske aldrig når den högsta toppen (den fysiska eller den metaforiska), men det är inte heller poängen. Det är inte toppar som är viktiga utan vägen till dem.

Det finns alltid nästa topp

Epilog

Jag disputerade våren därpå och fortsatte med akademisk karriär i många år till. Jag känner mig inte längre som en främling. Sverige har blivit ett älskat hem där jag träffade min drömprins och där våra gullungar föddes. Tillsammans har vi gjort en del bergsbestigningar. Även om jag uppskattar vackra topputsikter, är det vägen till dem som jag finner givande och njutningsfull. Även när det är tufft går jag för det mesta med ett leende, öppen att lära mig mer om mig själv och världen omkring. Jag behöver inte längre bevisa något varken för mig själv eller andra, men älskar att utmana mig själv ändå för att det är roligt och utvecklande. Bergen har lärt mig mycket och jag är för evigt förälskad i dem.

Min drömprins och jag i Alperna

“Jag går högt för att titta djupt i mig själv”

bergsbestigare Reinhold Messner

“If the aim of your journey is just to get to the end, you miss out on so much of the experience. To focus on the goal to the detriment of everything else is a real shame”

storäventyrare Alastair Humphreys

En kommentar till “Vad berg har lärt mig om mig själv”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *