Matterhorn

Vi har denna sommar klättrat Matterhorn.

Ända sedan vi första gången såg siluetten av detta ikoniska berg har vi velat klättra det, men det har dröjt närmare 20 år innan det blev av. 

Matterhorn är med 4478 m inte ett väldigt högt berg, men det kräver en del klättervana och ffa en god fysisk form. 

Vidare är det sannolikt det berg i Världen som dödat flest klättrare. Visserligen har Annapurna och liknande dödat en långt högre andel av dess presumtiva bestigare, men de kommer likväl inte nära de mer än 500 klättrare som Matterhorn dräpt.

Fortsätt läsa “Matterhorn”

Vad kostar ett äventyr?

Vi fick nyligen en kommentar från en student angående de ekonomiska svårigheterna med friluftsaktiviteter, så jag tänkte dela några tankar om detta.

Sant är att kostnaderna för ett aktivt friluftsliv kan bli skrämmande höga, om man tillåter dem. 

Skall man tro de kommersiella aktörerna är det i princip inte möjligt att gå utanför dörren utan en myckenhet av diverse produkter. Dessa skall vidare helst vara tillverkade av något exklusivt lättviktsmaterial och så specialiserade till sin funktion att man behöver tre i det närmaste identiska uppsättningar för olika säsonger/omständigheter.

Fortsätt läsa “Vad kostar ett äventyr?”

Kajakräddning och vattenlek

När jag paddlar kajak har jag, till skillnad från min hustru, en ovana att emellanåt hamna i vattnet. Vänliga själar har föreslagit att anledningen är att jag paddlar på gränsen av min kapacitet och utnyttjar min potential till fullo, medan onda tungor däremot låtit antyda att jag har dålig balans och teknik. Hur som helst, även om man är en duktig paddlare som paddlar utifrån sin nivå, så bör man väl alltid vara beredd på att få en utombåtslig upplevelse.

Fortsätt läsa “Kajakräddning och vattenlek”

Namn och varifrån de kommer

När man vandrar i naturen bör man alltid ha en god karta till hands. Denna kan naturligtvis hjälpa till att tala om var du är och hur att ta dig dit du vill.

Lika viktigt är dock det rena underhållningsvärdet. Att stå på en bergsknalle och se ut över milsvida skogar med sjöar, älvar myrar och berg är visserligen trevligt, men på något sätt lite opersonligt.

Om du i stället med ögonen följer Kvarnbäcken upp från Vännforsen på dess väg mellan Krycketjärn och Staggträsket nedom Abmoberget så blir det mer personligt, som att introduceras för ett antal nya och potentiellt intressanta bekantskaper.

Fortsätt läsa “Namn och varifrån de kommer”

Friluftsbanken – Låna vad du behöver för dina friluftsaktiviteter

Min hustru hävdar att jag lider av ett avancerat stadium av pryltokighet. Jag instämmer inte till fullo i detta, även om jag kan medge att när hon önskar ägna sig åt någon aktivitet, så har jag vanligtvis tillsett att hon inte behöver sakna den nödvändiga utrustningen för detta.

Många aktiviteter kräver dedikerad utrustning, medan andra underlättas avsevärt därav. Det  mesta nyttjas dock för en synnerligen begränsad tid och den rådande konsumtionshysterin är inte av godo. 

Fortsätt läsa “Friluftsbanken – Låna vad du behöver för dina friluftsaktiviteter”

Så tar man sig upp från en isvak

Det är alltid en glädjens dag när isarna lägger sig och inbjuder till spark och skridskoåkning och allehanda vinterlekar.

Något paradoxalt så är dock det första vi gör när isen lagt att göra hål i den, ty förutan en vak är ju isbadandet en omöjlighet. När man betänker vilken källa till glädje detta är under vår långa vinter är det inte utan att man sänder en medlidsam tanke till alla hawaiianer, mikronesier, melanesier och dylika stackare som aldrig fått uppleva denna njutning. Dock inser jag att detta till viss del är en förvärvad smak som inte kommer naturligt för alla.

Sant är också att ett isbad för att vara njutbart måste vara frivilligt. Ett ofrivilligt dopp är inget man eftersträvar, men en is är en is och inte hälleberg, och därför en smula förrädisk. Detta är inget vi kan skylla på isen då det ligger i dess natur, utan det är upp till oss att hantera den med omdöme och tillbörlig respekt. Det mänskliga omdömet är dock inte felfritt, och isarna skördar sina offer.

Fortsätt läsa “Så tar man sig upp från en isvak”

Ta rött kort i klättring

Jag beskrev i ett föregående inlägg hur man tar grönt kort i klättring, och när vi ändå hade ångan uppe beslöt vi oss för att direkt därefter också ta rött kort i klättring.

Det gröna kortet är nödvändigt om man vill nyttja klätterhallar i Sverige, medan fördelarna med det röda kortet är mer begränsade.

Bildkälla: IKSU
Fortsätt läsa “Ta rött kort i klättring”

Planera en tälttur i vinter

Nu när snön har kommit på riktigt så är det dags att planera nästa tälttur! Själva funderar vi på att skida längs Umeälven i Mars och Vindelfjällen i April.

Redo för nästa vintertur

Det här med Covid har ju haft den stora fördelen att fler svenskar har slutat gå över ån efter vatten och upptäckt fördelarna med hemester.

Dock innebär ju detta också att det håller på att bli lite trångt i skog och mark och i somras mötte vi inte mindre än 13 vandrare på en dag när vi traskade genom Sarek. Om du liksom vi njuter av att ha vildmarken för dig själv så finns bara en sak att göra, och det är att ta vara på den svenska vintern!

Fortsätt läsa “Planera en tälttur i vinter”

Ta grönt kort i klättring

Vi är väl inte på något sätt några enastående klippklättrare. De finare detaljerna har passerat oss förbi och vi föredrar att med rejäla grepp för händer och fötter långsamt hasa oss uppåt. Även om vi kan känna en stor respekt och beundran för skickliga klippklättrare så har vår egen begåvningsprofil liksom aldrig kommit att inkludera fotplaceringar över huvudet medan man hänger i ett finger i någon minimal spricka på en i övrigt slät klippvägg.

Fortsätt läsa “Ta grönt kort i klättring”

Är det för sent för mig? Eller hur att bli en äventyrare i medelålder

Att bli en äventyrare som ung är inte så svårt. OK, du kanske inte har mycket pengar, men du har flertal andra styrkor:

  • Anpassningsbarhet och flexibilitet (Sova i en sjaskig hostell med gigantiska kackerlackor? Inga problem! Leva på kakor och chips i en månad? När får jag börja?)
  • Ung och stark kropp
  • Otrolig återhämtningsförmåga
  • Okunskap om egna brister
  • Övertro på egna styrkor
  • Brist på cynism
  • Naivitet och tro på godheten i världen
  • Våghalsighet
  • Bristande kunskap om vad som krävs och vilka svårigheter kan finnas på vägen
  • Känsla av odödlighet

Är det ens möjligt att bli äventyrare i medelålder, när man har blivit precis tvärtom? Man kanske har pengar att resa dit man vill eller köpa utrustning som behövs men:

  • Det finns ingen tid mellan jobb och familj. Även om man skulle kunna hitta lite tid, kan man ändå inte checka ut och försvinna för att klättra i 6 månader i Himalaya eller korsa en kontinent till fots
  • Kroppen börjar påminna om sig själv
  • Även om man har sovit hela natten, vaknar man trött och mosig. Om man har ansträngt sig, behöver man extra vila.
  • Man har blivit för bekväm. Om man har råd att flyga till Portugal för att slappa på ett hotell på sin semester, är det osannolikt att man ska istället cykla dit med sår i rumpa och kramp i benen för att tälta längst vägen.
  • Familjen vill inte. Även om man själv skulle föredra att cykla till Portugal och leva på avgaser och nudlar, hur att få barn och partner att säga ja till det?
  • Man har blivit en cyniker och tror inte längre på människans godhet, man förväntar sig att något ska gå snett och ser faror överallt
  • Man har blivit slagen längst livets gång och har blivit mindre självsäker. Man kan sina svagheter alldeles för väl
  • Man har hittat på en berättelse om sig själv: jag är en sådan som… Jag är inte en sådan som… Jag är för gammal/otränad/fet/osv… Och vågar inte testa nya saker längre pga denna begränsande berättelse

Inte lätt att bli en äventyrare med alla dessa hinder…

Fortsätt läsa “Är det för sent för mig? Eller hur att bli en äventyrare i medelålder”