Om man googlar ”How to be adventurous”, får man följande svar från WikiHow:
“Address your fear. If you haven’t been adventurous to this point in your life, then fear has likely been holding you back.”
Mitt i prick. Vad jag är rädd för allt! Om inte min man uppmuntrade och tålmodigt stöttade mig, skulle jag antagligen inte provat på hälften av de saker som jag har gjort, och missat så mycket spännande!
Jag har inte alltid varit rädd. Som barn var jag alltid modigast av alla jämnåriga, t.ex., gällande tandläkarbesök, sprutor, spindlar, och annat läskigt som barn är rädda för. Jag gillade att åka båt snabbt och skumpigt, plocka svamp ensam i skogen, utforska naturen på egen hand. Som 20-åring vandrade jag ensam i bergen, sprang långa löpturer i skogen, åkte på äventyrliga resor till avlägsna länder solo. Men efter en fallskärmsolycka blev jag riktigt rädd för höjder, flygplan, hopp, allt där jag kände att jag inte hade kontroll och behövde lita på andra människor eller utrustning, eller där det fanns risk för att falla. Det tog mig flera år att bearbeta, och jag kämpar med det fortfarande.
Men den största förändringen kom med barnen (pga hormonell obalans? inprogrammerad överlevnadsinstinkt som ser till att hålla mig vid liv för barnens skull? ångest och oro kopplad till sömnbrist och generell trötthet? visdom och lathet som kommer med åren?) Sedan barnafödande är jag rädd att göra bokstavligen allt, inkl. friluftsaktiviteter. Svårt att tro mig? Här är ett exempel på allt som skrämmer mig när vi paddlar kajak:
- Vatten: att ramla i vattnet, vågor, klart vatten där man ser allt, mörka vatten där man kan bli överraskad av något som gömmer sig i det, kallt vatten, att tappa paddeln i vattnet, stenar i vattnet (för att jag kan tappa balansen och välta), växter i vattnet (för att då vet jag att det kan vara grunt och jag kan fastna), stora fiskar som plötsligt hoppar bredvid, motorbåtar, andra kajaker som kommer för nära; ström, forsar
- Kajak: känslan av instabilitet, hur lätt det är att tappa balansen och välta, att kliva in/ut i/ur kajaken, spindlar i kajaken, att inte kunna hantera situationen om den välter, att skada kajaken, att inte kunna paddla och manövrera kajaken tillräckligt snabbt när det behövs
- Väder: att det plötsligt blir åska och blixten ska träffa oss, att det blir stark vind och vågor, tunn is på vatten.
En gång blev jag rädd för ett lågflygande flygplan då jag paddlade i närheten av en flygplats. Do I need to say more?
Och så är det med varje aktivitet vi gör, från cykling (jag kan ramla, jag kan bli påkörd, osv), till vandring (vi ska träffa en björn), till klättring (åh herre gud, en lista på allt som skrämmer mig när vi klättrar kan fylla flera A4), till båtfiske (barnen kan ramla ur båten, jag kan få en fisk och ska behöva ta av den av kroken), till dykning (hajar, utrustning, att inte se P, decompression sickness), till skridsko- och skidåkning (isen ska inte hålla, ljud som isen gör, vintermörker), osv osv. Jag förstår inte hur P tolererar allt detta på det exemplariska, varma och stödjande sättet som han gör. Hans upplevelser blir ju ordentligt påverkade av mina, då jag meddelar med höga skrik när något av det ovannämnda skrämmer mig.
Varför gör jag det då om det skrämmer mig, skulle man kunna fråga sig. När det gäller paddling, är det för att i de stunderna som jag inte är rädd, och en lång stund efteråt, upplever jag ren lycka, förundran och tacksamhet för att kunna uppleva en sådan skönhet som våra sjöar och älvar bjuder på. Jag sitter och ler och kan inte få nog av vår underbara norrländska natur som man oftast får uppleva helt själv, utan en enda människa i närheten, som om allt det magiska omkring vore skapad bara för dig.
Och så är det med varje aktivitet. De ger mig så mycket, både genom upplevelsen av naturens skönhet men även genom den fysiska ansträngningen i sig, då jag känner att jag använder min kropp, gör något bra för den, att den klarar av det, att den blir starkare (rynkorna som jag får av alla friluftsaktiviteter uppskattar jag dock inte så mycket).
P är vår idémotor, men det händer att även jag kommer på utflyktsmål och aktiviteter. Det händer också att jag vägrar hänga med på vissa av hans förslag. Jag säger inte ja till onödigt riskabla saker (t.ex., klippklättra utan hjälm) och inte till rena adrenalinjagande aktiviteter (t.ex., isjakt, bungy jumping), inte heller till saker som är fullständigt utanför min comfort zone (t.ex., fallskärmshoppning (numera), paragliding, vrakdykning, dykning under is). Jag ger mig inte heller in på aktiviteter som är utanför min fysiska förmåga före jag har byggd upp den (jag klättra t.ex inte en svår klippa av den enkla anledningen att jag inte kan). Både maken och jag är dock duktiga på att systematiskt arbeta för att bli bättre på det vi prioriterar.
Hur hanterar jag rädslan? Att prata högt med mig själv, tala till mitt förnuft brukar ha en lugnande effekt, då jag vet att jag inte gör något farligt, även om jag råkar glömma det i stundens hetta. Om inte det hjälper, börjar jag sjunga. Sånger från gamla ryska tecknade barnfilmer är min go-to repertoar. 
Den bästa och långsiktiga lösningen är dock att arbeta bort rädslan stegvis, börja med en enklare version av en aktivitet i en säker miljö och trappa upp allt eftersom man erhåller mer kunskap och färdigheter. Även de största äventyrprofilerna som Renata Chlumska gör så och det funkar för mig.
Jag är också envis och stark, både i min vilja och kropp. Har jag bestämt mig för något eller påbörjat något, då är det svårt för mig att sluta. Traktor, säger min man. Så sant. Svårstartad och rostig, men har den börjat köra, ska den puttra på och klara av hur mycket som helst. (For the record, sig själv jämför han med en Ferrari). Jag ser ett stort värde i att övervinna mina rädslor, för att på andra sidan av allt det skrämmande, finns det vanligtvis ett oförglömligt äventyr, som får mig att uppleva det vackraste planeten har att erbjuda, som utvecklar mig, och får mig att känna mig stark, glad, levande, och som ger mig möjlighet att göra allt detta i sällskap med min käre make.
När allt är potentiellt skrämmande, har jag enbart två val: att inte göra något alls, eller fortsätta leva, röra på mig och uppleva trots rädslan (obs! Kom ihåg att jag pratar inte om att försätta mig i livshotande situationer, utan om vanliga friluftsaktiviteter). Jag accepterar att jag kan bli rädd, men jag också vet att jag klarar det. De flesta saker som jag har gjort hittills visade sig i slutänden inte vara skrämmande alls utan fantastiskt roliga i stället.
Det sägs att den modige mannen är inte den som inte är rädd, utan den som övervinner rädslan. WikiHow bekräftar detta med sin definition av ett äventyr: ”novelty+courage=adventure”
Haha, så jag är inte alls en rädd liten fegis, utan en modig äventyrare. Värd att minnas nästa gång jag är skräckslagen av en undervattenssten…
Slutord
Jag skrev detta inlägg år 2019. Sedan dess har jag fortsatt arbeta med mina kunskaper, färdigheter och med min rädsla systematiskt.
Det bar frukt.
Den största progressen kom inom paddlingen. Idag, år 2026, har jag inte bara blivit en rutinerad paddlare som tränar för rött paddelpass (den högsta nivån man kan uppnå i Sverige), jag har också:
- blivit en havskajakledare inom Umeå Kanotklubb
- blivit en instruktör för andra havskajakledare inom Friluftsfrämjande i Region Norr
- ordnat massor med olika turer både i en havskajak och en kanadensare
- genomfört små och stora vattenäventyr, inklusive solopaddlingar (t.ex., se detta inlägg om Malgomaj)
- provat paddla fors och fått ett grönt paddelpass i fors (se inlägget om min första forspaddlingstur här)
- tillsammans med Patric designat kurser för nybörjare i havskajak, forspaddling och vinterpaddling
- provat paddla packraft och blivit förälskad i denna båt och äventyr som den möjliggör (se inläggen Packraft: vad är det och varför ska man ha en? samt Packraft för nybörjare)
- köpt en egen kajak och en packraft och arbetar vidare på en lång lista av paddlingsutrustning som jag skulle vilja ha 🙂
- blivit en sådan som ser fram emot dåligt väder för att gå ut och leka i vågor tillsammans med lika tokiga kajakentusiaster.
Jag kan inte själv tro detta. Vilken omvandling! Och allt tack vare små steg och att jag inte lätt Rädslan bestämma hur jag ska leva mitt liv (den har verkligen försökt, läs dessa inlägg: Hur jag tog min Rädsla på vandring till Klimpfjäll och Hur Rädslan och jag korsade Västerbotten)
Jag är så tacksam för att jag hade mod, beslutsamhet och uthållighet att klara av det.
För att det var verkligen värt det!
Så jag fortsätter. Och för varje år vinner jag mer och mer ”mark”, min komfortzon expanderar och livet blir fylligare och roligare.
7 reaktioner till “Om att vara rädd”