Korsa Svalbard på skidor

Ibland när när vardagen känns lite trist drömmer man sig gärna bort till fjärran länder och svunna tider. Själv hyser jag en viss svaghet för polarfararna och erkänner beredvilligt att jag gärna skulle vilja vara en smula mer lik Amundsen, Nansen, Nordenskjöld, Shackleton och deras gelikar. 

Jag och hustrun har ju åkt runt bland skidspåren i Umeå och till och med företagit en episk färd från Hemavan till Ammarnäs på skidor. Trots detta gnager mig tvivlet och jag känner att jag inte riktigt når upp till samma nivå som dessa män.

För att råda bot på detta har vi tagit en kurs på Finse i Norge, där stora namn har tränat och förberett sina expeditioner och nu var det också dags för oss att ta nästa steg.

Polerna kändes lite väl avlägsna (och kalla!) så vi vände våra blickar mot Svalbard/Spetsbergen.

Svalbard upptäcktes först i slutet av 1500-talet och det är kanske inte att undra på då det inte är den mest människovänliga miljön. Ögruppen består av otaliga bergstoppar som spränger sig genom den eviga is som täcker en stor del av ön. Ett rike för isbjörnar.

Vi utforskar ju gärna världen på egen hand, men på grund av vår bristande erfarenhet med polarområdet och isbjörnar kändes det denna gång klokt att ansluta sig till en kommersiell expedition från Hvitserk. Vidare är de delar vi önskade besöka helt enkelt stängda för turister utan guide.

Denna expedition bestod av 14 personer, 2 guider och 2 hjälpguider. En ansenlig skara, men en fördel då man kan dela upp isbjörnsvakterna nattetid på två vaktlag, vilket ger var och en en ostörd nattsömn varannan natt.

Sagt och gjort så tog vi flyget till Oslo och vidare till Longyearbyn ca 150 mil nordväst om Umeå. En flygbuss ansluter till varje flight och transporterade oss vidare till Mary-Anns polarrigg ett par km bort i själva byn.  Ett charmerande hotell med synnerligen trevlig matsal och gastronomiska överraskningar i form av säl, val och annat smått och gott. Det finns dock ett flertal andra boenden att välja mellan då Longyearbyn med sina två tusen invånare mottar en hel del turister under högsäsong (se Svalbards officiella hemsida här). 

Vi möttes omedelbart av våra guider och övriga expeditionsdeltagare och gick igenom den medhavda utrustningen samt fyllde på pulkorna med proviant, tält och annan utrustning.

Efter en god natts sömn vaknade vi till en kall och klar vinterdag och kastade oss upp på en skoter för att efter några timmar nå vår utgångspunkt. Nu är vi i och för sig inga vänner av skotrar, men det lät oss snabbt se en del av Svalbard, och hustrun som aldrig kört skoter visade sig besitta en oanad talang för detta och var rätt nöjd med färden.

Vår utgångspunkt för expeditionen var  havsisen i Agardhbukta. Efter en kort skidtur inåt landet slog vi upp läger. Jag har ju turen att ha en hustru så vi delade ett tält, men övriga deltagare hade inte varit lika förutseende och anlände utan sina respektive, varför de fick dela tält tre och tre. 

Detta kan ju vara lite utmanande, speciellt med tanke på hur kroppsodörerna tilltar för varje dag, turmaten skapar en riklig gasbildning och hur snarkningarna höll folk också i andra tält vakna. Dock förefaller inte detta ha varit något större bekymmer utan de olika tältlagen utvecklade snabbt en god och överseende kamratskap.

Rent generellt så var det en mycket trevlig skara och som jag ofta observerat så är norrmän ett trevligare släkte än svenskar.

Första natten, och därefter varannan natt, hade vi isbjörnsvakt en och en halv timme var. Utrustade med signalpistoler och kikare  fick vi under midnattssolen privilegiet att i detalj insupa det omgivande landskapet i jakt på hungriga nallar. Skulle vi skymta en björn var vår uppgift helt enkelt att väcka guiderna som var utrustade med älgstudsare. Jag hoppades hela tiden att få se en isbjörn, medan hustrun hoppades att ingen isbjörn skulle se henne, och i slutänden var det hon som blev nöjd.

Dagen efter inleddes morgonen med snösmältning och frukostering innan vi åter ställde oss på skidorna och gav oss av. Under totalt 8 dagar skulle vi skida runt 20 km per dag (totalt 140 km) med 30 kg i pulkan.

Terrängen i de dalar vi skidade genom var tämligen flack, med ett par partier med några hundra höjdmeters stigning. Vi skidade i pass om ca 50 minuter med tio minuters vila. 6-8 pass per dag med avbrott för lunch. Denna rutin upprepades dag för dag.

En närmare beskrivning av miljön behövs nog inte, då det inte var detaljerna som intresserade utan just den sublima storslagenheten i helheten.

Vi såg en myckenhet av renar, några ripor, fjällräv samt ett par sälar, men det var fonden som utgjorde konstverket.

Vädergudarna var oss nådiga med flera dagar av strålande sol, och också lite sämre väder och whiteout för omväxlings skull.

Temperaturen höll sig oftast runt -7 till – 13 grader, men svängde mellan -20 till +4 grader.

Efter 8 härliga och händelsefattiga dagar så nådde vi slutligen den motsatta kusten och havet.

Hit anlände så ett par båtar för vidare transport till Longyearbyn, i sig en mycket tilltalande förd och omväxling från vårt inlandsperspektiv. Väl på plats på polarriggen krävdes en stunds tvagande för att bli i presentabelt skick, varefter den smälta snön och torrfodret ersattes av en rejäl biff och rikligt med jästa drycker.

Detta var vårt första arktiska äventyr, men inte vårt sista. Att skida fram i denna storslagna miljö dag efter dag med rutiner som upprepas på samma sätt försätter en i ett kontemplativt tillstånd och ger en välbehövlig distans till en själv och den civiliserade världen.

När att åka?

Vi hade valt att åka sista veckan av april då ett gott snötäcke fortfarande kan förväntas, men då temperaturerna vanligen är rätt anständiga jämfört med tidigare på året. Vidare kändes det trevligt med midnattssolen, som dyker upp efter mitten av april.

Hur vältränad måste man vara?

Detta är alltid en svår fråga att svara på då man har så olika referensramar. Vi upplevde inte denna tur som fysiskt eller psykiskt påfrestande, och så vitt vi förstår så gjorde knappt någon annan i gruppen det heller. Vi var denna gång i tämligen god form.

Själv hade jag en god grundkondition sedan sommaren och har sedan dess tränat ca 5 pass i vecka, huvudsakligen calisthenics. Hustrun tränar ungefär 4 pass med yoga, body pump och liknande. Skam att säga så hade vi inte dragit däck som vi planerade och inte åkt skidor mer än runt 15 timmar denna vinter. 

Hur erfaren behöver man vara? 

Vi började ju med vinterturer för fyra år sedan och har aldrig varit ute längre än 3 nätter, men har ju lärt oss ett och annat på våra bergsturer. Övriga deltagare föreföll vara en erfaren skara med bland annat flera som korsat Grönland.

Med detta sagt så tror jag inte att man behöver en allt för stor erfarenhet, eller kondition. Det enklaste är nog att du packar din pulka med 30 kilo och ger dig ut på en skidtur i Sverige under förslagsvis 3 dagar med ca 25 km per dag. Klarar du detta fysiskt och lägerlivet känns ok, så klarar du nog av att korsa Svalbard under 8 dagar.

Denna inställning hade min rationella hustru, medan jag själv visserligen på ett rationellt plan kunde förstå att så nog var fallet, men samtidigt emotionellt var övertygad om att är det polaräventyr så gäller helt andra regler och detta måste bli en extrem och påfrestande utmaning.

Så här i efterförloppet har jag dock omklassificerat det enligt min grundläggande regel – om jag klarade av det så var det uppenbarligen lätt!

Behöver du lite hjälp med hur man ordnar en vintertur så hittar du det här:

• var och hur att tälta
• hur att lasta och spänna fast pulkan
• vad att äta
• kläder för vinterturer
• utrustning för vinterturer
• skidor

Behöver man en guide?

Detta är en relevant fråga då en kommersiell expedition kostar en slant och då många av oss ger sig ut i vildmarken just för att slippa andra människor. Svaret är väl, som så ofta, att om allt går väl så behöver man inte det, men det är tryggt ifall allt inte skulle gå väl. Vidare krävs att du ordnar logistiken själv och tar reda på vilka områden som är öppna för turister utan guide.

Vidare måste någon av er vara skjutkunnig och inneha licens för ett klass 1 vapen, vilket kan hyras i Longyearbyn. Ifall ni inte är en större grupp måste ni dessutom skaffa ett varningssystem för isbjörnar, ifall ni inte kan ha vakt hela natten.

Summa summarum, finner du vintern hemma vara för kort och mild, så misströsta inte utan ta fram skidorna och ge dig iväg till Svalbard!