Från badkruka till isbadare: hur jag lurade min kropp och hjärna att prova på vinterbad

Ävenflykter

I två års tid har jag avundsjuk tittat på min make när han kom strålande, nöjd, fylld av glädje och må-bra hormoner efter sina vinterdopp. En man av stark vilja, bestämde han sig en dag att börja med isdopp och har gjort det sedan dess (se hans lyriska redogörelse om sina upplevelser här).

Ävenflykter

Jag vill också doppa mig och stråla som han.

Problemet är att jag är en riktig badkruka. Jag badar inte ens på sommaren för att jag tycker att det är kallt. Jag duschar så att det ångar och när jag tar ett bad kan man koka kräftor i mitt badkar.

Av erfarenhet vet jag att jag behöver en lång startsträcka men att i slutända brukar jag vinna över min rädsla. Så jag bestämde mig att sakta vänja mig med kylan.

Steg 1: Ta mig in i kallt vatten

Det var maj, helt vindstilla, varmt i luften och sjön utanför var spegelblank. En idyllisk vit natt. ”Ska vi gå och doppa oss?” frågade jag min man. Glatt överraskad sade han ja och vi traskade ner till bryggan. Entusiastiskt hoppade han i och tittade väntande på mig. Jag log imponerad av min egen beslutsamhet, klev två steg nerför trappa och … ändrade mig. Det var för kallt. Nedstämd och irriterad på mig själv satt jag på bryggan och tittade på hur min man simmade mot solnedgången.

Ävenflykter
En vacker sommarnatt över vår spegelblanka sjö

”Kanske om jag är väldigt varm ska jag orka ta ett dopp då?” – undrade jag och bestämde mig att prova nästa gång vi bastade. Jag värmde mig tills hela jag var skrämmande röd. Ångande het gick jag med raska steg till bryggan, tog av mig morgonrocken…

…och tog på den igen, snabbt nedkyld av en liten vindpust och avundsjuk på resten av familjen som pluppade in i vattnet med glada rop.  

Tillbaka in i bastun tills huden inte tålde mer och ut igen. Av med morgonrocken, två steg nerför bryggtrappa och upp igen så snart som vattnet nådde mina knän. För kallt.

Jag är en analytisk typ, så jag insåg att jag hann kylas ner för att jag var för långsam på att gå in i vattnet. Nästa gång tog jag inte morgonrocken av, utan rullade upp och höll den med en hand och klättrade nerför stege in i vattnet. Medan familjen skrattade åt hur löjligt det såg ut, lyckades jag gå ner till höftnivå och bedömde metoden att ha potential.

Nästa gång vi bastade upprepade jag samma procedur och när vattnet nådde till höfter, drog jag snabbt av min morgonrock och gled in i vattnet.

Mina gälla skrik skrämde en flock av ankor, men jag var inne i vattnet. Jag tog några krampaktiga simtag och klev ut stolt över min prestation. Det var lång väg kvar till att bli en isbadare, men jag klarade av första steget.

Ävenflykter
Närmar mig tomatfärgen, snart dags att bada

Steg 2: Simma och slappna av i kallt vatten

Jag körde denna rutin under hela sommaren, varje gång vi bastade. I början var det inte alls njutningsfullt och jag fortsatt av ren viljestyrka. Så småningom insåg jag att det var huvudet, inte kroppen som ställde till det för mig. Kroppen klarade av kylan, men trots detta lät inte hjärnan mig att slappna av och larmade alla system att mobilisera sig för eventuell flyktreaktion.  

I en bok ”Uthållighet: de tänjbara gränserna för din fysiska förmåga” lärde jag mig om hur människor åstadkommer det som är omöjligt: från att lyfta en bil för att rädda någon, till att tolerera otänkbar smärta och obehag. Det handlar om inställning och psyke. Det handlar om förmåga att stänga av frenetiska skrik av ens överlevnadsinstinkt om hur kallt/jobbigt/farligt detta är och att man måste genast avbryta och rädda sig själv. ”Mind over matter” kallas det på engelska när hjärnan och viljan vinner över kroppen.

Medan min kamp mot badkrukeri kunde knappast jämföras med världsrekord beskrivna i boken, blev det klart för mig att jag behövde ta kontroll över min hjärna.

Jag hittade tre lösningar:

1) Att vara i nuet. Den berömda mindfulness metoden funkade så här: jag lät mig inte tänka på framtiden (om hur kallt det skulle vara i vattnet) och inte det förflutna heller (hur kallt det var förra gången) utan fokuserade enbart på nuet och var närvarande i bokstavligen varje steg av processen. Det låter korkad men det gick så här: när jag tog på mig morgonrocken koncentrerade jag mig på värmekänslan och tygets mjukhet (istället för att tänka på att snart skulle jag frysa min rumpa av), när jag gick till bryggan, tog jag i hur himmeln såg ut, var solen var, skönheten omkring (istället för att fundera på hur jag skulle skämma ut mig igen), osv. På det sättet lät jag inte min hjärna börja flippa ut och varna mig innan det var för sent.  

2) Att släppa taget innan det blev för sent. Oundvikligen, så snart som vattnet rörde vid mina ben blev det omöjligt att distrahera mig och inte höra hjärnan skrika ”Aaaaaaaaaaaaaaaaaa!!!!”. Men då släppte jag snabbt stegen och gled in i vattnet innan hjärnan hann återhämta sig och ge order att avbryta. Det funkade förvånansvärt bra.

3) Att andas lugnt. Sista lösning var att försöka återfå normal andning och sluta hyperventilera. Ismannen Wim Hoff lär andningsteknik som hjälper en att bli bättre förberedd och klara av kylan (själv sitter han i isvattnet hur länge som helst – se hans andningsteknik här).

Ismannen Wim Hoff

Då det är osannolikt att jag ska simma i Ishavet tillsammans med honom, struntade jag i denna avancerade teknik och bestämde mig att helt enkelt försöka andas lugnt i vattnet. Åtminstone några sekunder. Åtminstone ta ett lugnt andetag. Ibland lyckades jag.

Trots alla knep, var mina korta dopp fortfarande mer av ett måste än en njutningsfull aktivitet som jag längtade efter, men till min förvåning skulle det ändras snart.  

Steg 3: Njuta av kallt vatten

En dag i augusti, flera dagar efter vår sista dusch, smutsiga och svettiga efter bestigning av Sarektjåkkå kom maken och jag tillbaka till vår tältplats bredvid en kristallklar och isande kall vattenström mitt i Sarek.

Ävenflykter
Vår vackra tältplats mitt i Sarek

Jag var övervarm och stinkig och vattnet kändes lockande. Jag tog av mig och klev in. Helt frivilligt. In i en iskall ström. Och njöt av det.  Så pass att några dagar efter, när vi väntade på att bli hämtade bredvid ännu en iskall å, passade jag på, kastade av kläder och klev in för att tvätta och svalka mig. Mitt kaxiga och självgoda leende bleknade något när jag sittande mitt i strömmen spritt språngande naken hörde helikopter närma sig och landa bredvid oss med 4 engelsktalande vandrare. ”Welcome to Sarek!” var allt vi lyckades få ur oss skrattande.

I pölen till höger badade vi när helikopter landade här

En kväll i slutet av sommaren tittade jag ut genom fönstret lockad av sjöns spegelblanka yta. ”Ska vi gå och doppa oss?” frågade jag min man igen. Han tittade tvekande på mig men sade ja. För att försäkra sig att jag inte lurade honom denna gång, gick han bakom mig och vägrade gå in före jag var helt nedsänkt. Denna kväll simmade vi in i solnedgången tillsammans.

Steg 4: Gör kalla dopp till en vana

På tre månader har jag vant både min kropp och ännu viktigare min hjärna med vattnets kyla. Det var bara att upprätthålla detta. Men hur? Det är mycket lättare att gå och doppa sig på sommaren än när det är grått och kallt under höstmånader.

Beteendeexperten BJ Fogg, författare bakom ”Mikrovanor”, säger att om du vill införa en ny vana, måste du lägga till den efter en redan existerande rutin. Det underlättar om du minskar din nya vana till en mikrovana först (se en detaljerad beskrivning av metoden här). Till exempel, när BJ Fogg ville börja träna mer (ett nytt beteende han ville åstadkomma), bestämde han sig att göra 2 armhävningar (mikrovana) efter varje toabesök (existerande rutin). Det gick så: kissa, spola, 2 armhävningar. Löjligt och väldigt effektivt. När det nya beteendet har blivit till en vana, ökade han antal armhävningar från 2 till 10 och gör nu dagligen ca 60 armhävningar utan särskilt ansträngning eller gymbesök.

Så jag provade. 

Jag bestämde mig att avsluta varje dusch med 15 sekunder av kall dusch. Att tvinga mig själv att vrida på kranen var en utmaning. Men det var så skönt efteråt! Endorfiner pumpade i blodet, huden kändes frisk och pigg och leendet spred sig i ansiktet. Så småningom ökade jag till 3 ggr*15 sekunder i slutet av varje dusch. Jag minskade på duschfrekvens för att undvika kylan, men det är en helt annan historia 🙂

Denna enastående morgontortur resulterade i en ny milstolpe: jag slutade skrika när jag doppade mig i sjön efter bastu. Inte för att mina stämband frös och inte kunde göra ljud längre utan för att jag blev allt mer van med kylan. 

Steg 5: Prova första isdopp

En dag i mitten av november var vår sjö täkt av is. Det var dags att prova på isbad. Skulle jag klara det? Har min kropp och psyke vant sig med kylan? Hur ska jag hantera rädsla för isen?

Vi eldade bastun och maken gjorde en isvak.

Jag värmde upp mig ordentligt men hoppade över första doppet. När det var dags för makens dopp nr 2 såg jag ut som en tomat på steroider, röd från topp till tår. Med badmössa, morgonrock och foppatofflor på gick jag med bestämda steg till bryggan och isvaken. Det var fint väder och isen skimrade i solens starka strålar. Jag tog av mig och klev ner i vattnet väntande på en köldchock. 1-2-3-4-5-6-7-8-9-10-… räknade jag noga till 15 (se min koncentrerade min på video nedan) och klev ur så att min man skulle kunna komma in.

Väl på bryggan insåg jag att upplevelsen var inte annorlunda från mina höstdopp. Det var kallt och kylan bet i huden men det var … ok. Helt OK. Jag väntade mig inte detta och blev överrumplad av denna insikt. Så pass att jag ångrade att jag inte lät mig slappna av och njuta istället för att räkna sekundernas gång.

Så jag bastade lite till och tog ännu ett dopp.

Ävenflykter
Ävenflykter

Yes. Jag gjorde det.

Jag, som inte kunde bada i varmt vatten bara för några månader sedan.

Även om detta dopp inte heller varade någon lång stund, var det roligt. Jag skrattade och var glad.

Jag vet inte om jag ska klara av att bada igen, men jag är riktigt sugen på att elda bastun och prova nästa helg.

Ävenflykter

P.S. I början av november paddlade jag och min man i havet i Obbola. Paddlingsturen blev kort pga kylan och vind, men vi hittade en vindkyddad plats på stranden och njöt av fika i solen. Plötsligt dök det en kvinna upp bredvid oss och började klä av sig för att därefter gå tyst och sakta djupt in i vattnet. Medan hon simmade lugnt och njutningsfullt satt jag med munnen öppen och stirrade imponerad på henne.

En imponerande året-runt-badare i Obbola, november.

När hon kom ut, berättade hon att hon har alltid tyckt om att simma. Ifjol insåg hon hur tråkigt det var att simma bara på sommaren, så hon fortsatt simma även när hösten kom och tja, fortsatt helt enkelt året runt. Hon tyckte inte att det var något märkvärdigt. Men det tyckte jag, som det tog 6 månader att börja doppa sig. Men å andra sidan, även om en sådan badkruka som jag lyckades ta ett isdopp, då är ingenting omöjligt. Kanske nästa år simmar jag bredvid henne tillsammans med Wim Hoff 🙂

Vill du ser hur en så enkel sak som ett kallt dopp kan förändra ditt liv och syn på dig själv, kolla denna härliga dokumentär av Hannah Maia som heter My Big White Thighs and Me.  Tjugofem minuter av feel-good budskap.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.