Vardagsäventyr - Ävenflykter

Är det för sent för mig? Eller hur att bli en äventyrare i medelålder

Att bli en äventyrare som ung är inte så svårt. OK, du kanske inte har mycket pengar, men du har flertal andra styrkor:

Anpassningsbarhet och flexibilitet (Sova i en sjaskig hostell med gigantiska kackerlackor? Inga problem! Leva på kakor och chips i en månad? När får jag börja?)
Ung och stark kropp
Otrolig återhämtningsförmåga
Okunskap om egna brister
Övertro på egna styrkor
Brist på cynism
Naivitet och tro på godheten i världen
Våghalsighet
Bristande kunskap om vad som krävs och vilka svårigheter kan finnas på vägen
Känsla av odödlighet

Är det ens möjligt att bli äventyrare i medelålder, när man har blivit precis tvärtom? Man kanske har pengar att resa dit man vill eller köpa utrustning som behövs men:

Det finns ingen tid mellan jobb och familj. Även om man skulle kunna hitta lite tid, kan man ändå inte checka ut och försvinna för att klättra i 6 månader i Himalaya eller korsa en kontinent till fots
Kroppen börjar påminna om sig själv
Även om man har sovit hela natten, vaknar man trött och mosig. Om man har ansträngt sig, behöver man extra vila.
Man har blivit för bekväm. Om man har råd att flyga till Portugal för att slappa på ett hotell på sin semester, är det osannolikt att man ska istället cykla dit med sår i rumpa och kramp i benen för att tälta längst vägen.
Familjen vill inte. Även om man själv skulle föredra att cykla till Portugal och leva på avgaser och nudlar, hur att få barn och partner att säga ja till det?
Man har blivit en cyniker och tror inte längre på människans godhet, man förväntar sig att något ska gå snett och ser faror överallt
Man har blivit slagen längst livets gång och har blivit mindre självsäker. Man kan sina svagheter alldeles för väl
Man har hittat på en berättelse om sig själv: jag är en sådan som… Jag är inte en sådan som… Jag är för gammal/otränad/fet/osv… Och vågar inte testa nya saker längre pga denna begränsande berättelse

Inte lätt att bli en äventyrare med alla dessa hinder…

Fortsätt läsa

Från badkruka till isbadare: hur jag lurade min kropp och hjärna att prova på vinterbad

I två års tid har jag avundsjuk tittat på min make när han kom strålande, nöjd, fylld av glädje och må-bra hormoner efter sina vinterdopp. En man av stark vilja, bestämde han sig en dag att börja med isdopp och har gjort det sedan dess (se hans lyriska redogörelse om sina upplevelser här).

Jag vill också doppa mig och stråla som han.

Problemet är att jag är en riktig badkruka. Jag badar inte ens på sommaren för att jag tycker att det är kallt. Jag duschar så att det ångar och när jag tar ett bad kan man koka kräftor i mitt badkar.

Av erfarenhet vet jag att jag behöver en lång startsträcka men att i slutända brukar jag vinna över min rädsla. Så jag bestämde mig att sakta vänja mig med kylan.

Fortsätt läsa

Ett äventyr från 5 till 9, eller hur att hinna med roliga utflykter när man jobbar på dagarna

Storäventyraren Alastair Humphreys säger att äventyr är inte bara att korsa öken och klättra berg. Äventyr finns överallt, det gäller bara att hitta det.

Mikroäventyr är äventyr nära hemmet: billigt, enkelt, kort men effektivt. Det fångar essensen av ett stort äventyr: utmaning, skoj, verklighetsflykt, lärande, spänning (Alastair Humphreys)

Det var en kväll i somras. Värme och vita nätter var redan här, men inte semester än. Då hela familjen längtade efter att få göra något roligt ute i naturen, bestämde vi oss att följa Alastair Humphreys råd och ge oss ut på ett äventyr från 5 till 9, dvs börja kl. 5 på kvällen efter jobbet och avsluta vid kl. 9 på morgonen, i tid att påbörja nästa arbetsdag. (Äventyr från 5 till 9 är en rolig vändning på Dolly Partons hit ”Working 9 to 5”)

Problemet var, vi kunde inte enas om vilket äventyr vi skulle ut på. Jag och barnen ville tälta och maken ville paddla i skärgården. Då det var en still kväll kombinerade vi båda.

Fortsätt läsa

Så blir man en (mikro)äventyrare

Utanför mitt fönster var det en vacker novemberdag. Badande i mjuka höstfärger vilade sig naturen efter gårdagens storm. Det var vindstilla, med ändlös blå himmel, klar sol och spegelblank sjö.

Jag satt och funderade på äventyrare som jag nyligen läst om. Hur blir man en äventyrare? Hur uppbådar man mod och inspiration att ge sig ut på ett äventyr? Var hittar man äventyr?

Och plötsligt insåg jag hur löjlig jag var. Jag satt och drömde mig bort, smått avundsjuk på andras liv och äventyr, när jag hade en möjlighet att vara ute på ett äventyr själv!

Fortsätt läsa

Stora Tuvan för små fågelskådare

Om ni tyckte om besöket till fågeltornet (se inlägget om fågeltornet här) och känner att ni är redo för en lite längre promenad och mer fågelskådning, då kan ni prova Stora Tuvan. Stora Tuvan ligger längst E12 mellan Umeå och Obbola. Ni hittar enkelt hit med denna väganvisning.

Promenaden är inte ansträngande och med sina 2.3 km passar även mindre barn. Se kartan nedan där stigen runt Tuvan är markerat med rött, och rastplatser med gröna skyltar. Kartan över hela Umeälvens delta hittar du här.

Fortsätt läsa

Träffa en sjöjungfru på en vandring i Bjuröklubb

En och en halv timme bort från Umeå, på en udde, ligger naturreservatet Bjuröklubb (se väganvisning här). Som överallt i Västerbotten möts du här av vacker natur med några överraskningar som:

En sjöjungfru som vakar över passerande skepp

Fornlämningar med bl.a. en tusenårig björngrav och ristningar från säljägare
Intressant sjöfartshistoria med hela 35 skepp på botten av havet
Sommarcafé i en gammal fyr och en möjlighet att övernatta i lotsutkiken med vidunderligt utsikt över havet

Fortsätt läsa

En enkel utflykt för barnfamiljer: fågeltornet mellan Umeå och Obbola

Oavsett om du är fågelskådare eller inte, ska du uppskatta denna korta utflykt till fågeltornet på Bergön. Särskilt om du har barn med. Utflykten är enkel och kräver ingen vandring.

Fortsätt läsa

Storavans naturreservat utanför Umeå

Strax utanför Umeå vid Stöcke finner du Storavans naturreservat (se kartan här).

Naturreservatet är lättillgängligt och påstås vara intressant för den som uppskattar att titta på flyttande fåglar under våren. Tyvärr besökte vi nog reservatet under fel tid då alla bevingade varelser hade flyttat vidare. Termer som naturskön miljö faller en inte heller riktigt på tungan när man skall beskriva denna plats och inte heller väckte det någon genuin upptäckarglädje eller leklust hos de yngre familjemedlemmarna. Det var helt enkelt en rätt tråkig plats, även om den säkert är värdefull för vår biologiska mångfald.

Således, om vårkänslorna driver dig att titta efter blåfinkar, fulsparvar, småjoxar, mesostar och andra flyttfåglar kanske det är värt ett besök, men är du ute efter en naturpromenad med familjen är det nog bättre att gå någon annan stans.

En äventyrslekpark för lite större barn i Umedalen

Som en småbarnsförälder vet jag hur tråkigt det är för alla inblandade att gå till samma lekpark gång på gång. I denna serie av inlägg berättar jag om lite roligare lekparker som finns i Umeå och närområde. På Umeå kommuns hemsida hittar du en karta med samtliga lekparker markerade.

Umedalens äventyrslekpark skiljer sig från andra i sin design, val av material och utmaningar. Här finns det en ruschkana som ett barn måste klättra till utan ett stege, genom ett skorstensliknande torn.

Fortsätt läsa