Så blir man en (mikro)äventyrare

Ävenflykter

Utanför mitt fönster var det en vacker novemberdag. Badande i mjuka höstfärger vilade sig naturen efter gårdagens storm. Det var vindstilla, med ändlös blå himmel, klar sol och spegelblank sjö.

Jag satt och funderade på äventyrare som jag nyligen läst om. Hur blir man en äventyrare? Hur uppbådar man mod och inspiration att ge sig ut på ett äventyr? Var hittar man äventyr?

Och plötsligt insåg jag hur löjlig jag var. Jag satt och drömde mig bort, smått avundsjuk på andras liv och äventyr, när jag hade en möjlighet att vara ute på ett äventyr själv!

Spegelblank sjö utanför var så inbjudande att jag bestämde mig för en paddeltur. Det låter kanske inte så äventyrligt, men jag har aldrig paddlat i november förr. Mitt mikroäventyr skulle bli att testa hur kalt det var att sitta i en kajak när vattentemperaturen närmade sig 0.

Jag tog dubbla lager av kläder på ben och kroppen. Mössa och en vattentät jacka utanpå. Dubbla strumpor med stickade yllestrumpor längst ut, tjocka tumvantar med vattentäta galonvantar ovanpå. Och en flytväst.

Med en renskinn under rumpan, tog jag första paddeldrag och ett brett leende spred sig över mitt ansikte. Mjuka höstfärger, tyst skog omkring, krispig frisk luft, små vita moln av varje utandning, mjuka plaskljud av mina paddeldrag, och hela sjön bara till mig själv… Magiskt…

Ovillig att avsluta äventyret för fort, bestämde jag mig att besöka två andra sjöar som låg separerade från ”min” sjö med en 100 meters bred landremsa. Jag gick i land, drog kajaken efter mig till nästa sjö och lade den i vattnet igen. Det blev dock ingen plask. Kajaken gled ut på ett lager av is.

Kul! Leka isbrytare – bestämde jag mig. Satte mig i kajaken i förhoppningen att isen skulle ge med sig. Inget hände. Jag klev ut och slog med åra. Inget. Jag slog och hackade en längre stund. Till slut lyckades jag göra ett litet hål och känna med ett finger: isen var 1-2 cm tjockt.

Medan ”min” sjö hade inte en iskristall på, var denna lilla sjö inramad av skogstäckta klippor och gömd i en evig skugga har hunnit ta på sig sin vintermantel. Vilken härlig överraskning! Det betyder att vinter är på väg och om vi har tur, så kanske blir det skridskois snart. Härligt!

Jag gick tillbaka till den första sjön, hoppade i kajaken och paddlade runt glatt kisande av ovanligt stark och varm för november solljus.

Mitt mikroäventyr var slut på mindre än en timme, men leendet och bra humör stannade med mig till kvällen.

Man blir inte en äventyrare genom att läsa eller drömma mer, man blir det inte heller av att titta på och läsa om andras äventyr. Man blir en äventyrare genom att göra, genom att ge sig ut. Bara gå utomhus och låta äventyret börja. Även om det blir enkom ett mikroäventyr. För att kunskaper och erfarenheter som du samlar på dig under små utflykter ska hjälpa dig att våga dig ut på och klara av stora äventyr när det är dags. Och kanske viktigast av allt, för att mikroäventyr förändrar din syn på dig själv. Du börjar inse att äventyr är inte bara för de andra, utan att du själv kan bli eller redan är en äventyrare. En sådan som tar en möjlighet när den kommer och njuter av det underbara som naturen har att erbjuda, som en solklar november dag.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.