P - Ävenflykter

Koka kaffe över öppen eld

Man är ju inte riktigt människa innan man fått i sig den tredje koppen kaffe på morgonen, och det gäller ju också om man är ute i det fria. Befinner man sig på långvandring så är det ju bekvämt med pulverkaffe, och om man känner för det så kan man ju alltid koka kaffe i en vanlig panna på det medhavda köket. Dock har kaffekokning över öppen eld onekligen högst mysfaktor och när man ids bära med sig en kaffepetter är det ju att föredra.

I dessa tider av espresso, latte och macchiato är kaffekokningens konst på utdöende, så för den oinvigde kan det vara värt att repetera denna enkla procedur:

Fortsätt läsa

Fjällvandring för nybörjare

Fjällen, eller Skanderna som de också kallas, sträcker sig 1700 km genom den Skandinaviska halvön. Här möter vi de fjällnära skogarna, fjällbjörkslandskap, milslånga myrar, stora träsk och sjöar. Nordens högsta berg höjer sig över högfjällsplatåerna, omgivna av de sista resterna efter den senaste istiden, glaciärer som föder porlande jokkar vilka nedstiger i fjälldalarna och förenar sig till våra stora älvar. Detta är Europas sista vildmark där varg, björn och järv fortfarande vandrar över vidderna.

Fortsätt läsa

Besök Gillesnuole kapell bredvid Sorsele

Efter att Blot-Svens dräpts 1087 gick det utför med hedendomen i Sverige, men den höll sig kvar längre i den inre delen av Norrland. På 1600-talet hade dock Vitekrist hunnit också till Sorsele, och den första prästen Henrik Lyckselius kom 1647 till mötesplatsen för Rans och Grans samebyar vid Gillesnuole, gissningsvis inte till alla samers odelade nöje.

Fortsätt läsa

Den stoiske äventyraren

Det här med livsfilosofi känns ju lite omodernt. Det är sällan man idag träffar en riktig epikuré, cyniker eller peripatetiker eller liknande, och våra moderna filosofer har övergivit alla spekulationer om hur man skall leva ett gott liv till förmån för mer obegripliga aktiviteter. Trots detta så tror jag att det kan vara en god idé att skaffa sig en livsfilosofi så man vet åt vilket håll man är på väg, och inte ångrar sina livsval alltför mycket på dödsbädden.

Den idag allmänt vedertagna livsfilosofin omfattar väl i korthet att skaffa sig en hygglig social ställning (inte minst på sociala media!), arbeta så att du kan konsumera så mycket som möjligt, och ägna dig åt någon form av hedonistiska aktiviteter när du inte arbetar.

Fortsätt läsa

Så skyddar du dig från mygg

Carl von Linné hävdade i hans Lappländska resa att varken präster eller poeter har kunnat utmåla Helvetet på ett värre sätt än de mygginfesterade myrarna mellan Lycksele och Sorsele.

Sant är att mygg liksom skoskav kan göra en vandringstur eller liknande till en skärseld för den oförberedde, men sant är också att för den väl förberedde är myggplågan högst hanterbar.

Fortsätt läsa

Att simma över en älv

När jag var en liten gosse brukade min morfar berätta att han som ung brukade simma över Umeälven, och denna älv såg för mina unga ögon oerhört bred ut, så jag tyckte att det ytterst karlavulet av honom och bestämde mig för att när jag blev stor skulle jag minsann också simma över älvar.

Nu blev det dock inte mycket av detta på många år, kanske på grund av min mormors upprepade påpekande av hur många som mist livet i älvens strömmar.

Fortsätt läsa

Besök Victoriakyrkan i ödemarken

På tidigt 30-tal drömde en Samegubbe om hur en kyrka reste sig vid Guvertfjället vid Överst-Juktan och berättade detta för Jukt-Erik som förtalte detsamma för prästen i Ammarnäs. Denne var inte bara en gudsman utan också en handlingens man och gjorde genast slag i saken. Den första insamlingen gav dock inte mer än 80 kr så inget hände innan Axel Munthe donerade 12 000 kr, på villkor att kyrkan skulle minna om drottning Victoria.

Därigenom möjliggjordes byggandet av Victoriakyrkan 6 mil in i väglöst land. Idag går en grusväg nästan ända fram, men den som vill få en känsla av de strapatser som ett kyrkobesök kunde innebära förr i denna ödsliga del av världen kan följa vandringsleden från Kraddsele, eller ända från Ammarnäs (hitta ledkartan här )

Fortsätt läsa

Arktiska äventyr och polarexpeditioner i Västerbotten med omnejd

Jag såg härom kvällen en fransk dokumentär ”Isöken” (inte att förväxla med den nigerianska romantiska komedin ”Isoken”) på Netflix om tre franska gossar på en polarexpedition till Arktis, närmare bestämt till vad som beskrevs som ”the largest polar desert in the world. Sarek, in the north of Sweden.”

Under 18 dagar skidade de från Suorva genom Sarek till Ritsem, vilket uppges vara över 200 km, men jag tror att det galliska temperamentet generellt sett tog ut svängarna och dramatiserade något när de återberättade sitt äventyr. Skall man vara lite kritisk så hade de också en väldigt fri tolkning av Isöken (Désert de glace), som är svår att förena med de ofta hiskeliga mängder nederbörd som faller över Sarek.

Hur som helst så var det en vacker dokumentär som jag gärna rekommenderar.

Den fick mig dock att fundera lite. Polaräventyr i Arktis har man väl inte i Sverige? På Nordpolen, Svalbard och Grönland -ja, men i Sverige?

Fortsätt läsa

Vässa kniv och yxa

Förvånansvärt ofta möter man människor som trots en i övrigt invändningsfri utrustning använder en kniv som sannolikt inte skärpts sedan den inhandlades för många år sedan. Även om man kan nöta sig igenom en korv eller dylikt så är det oslögt att arbeta med en slö kniv eller yxa, då det inte endast gör arbetet svårare utan också ökar olycksrisken.

Man behöver inte vara den skarpaste kniven i lådan för att begripa detta så frågan är vad det är som förhindrar så många från att göra något åt det?

Fortsätt läsa

Den mystiska stortallen på Högberget utanför Videlund

Om du kör från Umeå till Lycksele så har du säkert sett en skylt utanför Videlund ”Stortallen” (hitta hit).

Även om man inte är en stortallsaficionado så kan man ju alltid ta en paus i bilkörningen och sträcka på benen. Vi bestämde oss därför att förära den ett besök.

Dock, efter att ha följt den markerade stigen några hundra meter och korsat ett hygge så försvann stigen utan att vi lyckades hittat någon tall av anmärkningsvärd storlek.

Bildbevis finns på nätet från 1992, och jag besökte den själv på 70-talet, så frågan är vart den har tagit vägen?

Baggböleri är inte helt okänt i dessa trakter, så det är ju möjligt att någon knyckt den, eller måhända den tynat och dött av brist på vänner, men mer sannolikt är väl att våra stigfinnarförmågor svek oss.

Att avgöra hur det förhåller sig med detta får bli en uppgift för dig kära läsare. Nästa gång du kör mot Lycksele, ta en paus och se om du har bättre tur!