När jag var en liten gosse brukade min morfar berätta att han som ung brukade simma över Umeälven, och denna älv såg för mina unga ögon oerhört bred ut, så jag tyckte att det ytterst karlavulet av honom och bestämde mig för att när jag blev stor skulle jag minsann också simma över älvar.
Nu blev det dock inte mycket av detta på många år, kanske på grund av min mormors upprepade påpekande av hur många som mist livet i älvens strömmar.
Efterhand ändrades perspektivet lite när man blivit mer än en tvärhand hög, och våra norrländska älvar tedde sig ej längre lika breda.
Jag satt en dag vid Bosporen på gränsen mellan Europa och Asien och tänkte att det skulle ju vara skoj att simma över denna, att korsa över från den ena kontinenten till den andra. Tyvärr är ju båttrafiken intensiv och endast en gång per år tillåts personer simma över, förutsatt att man varit lycklig nog att vinna en plats i lotteriet. Tack och lov så visade det sig Vindelälven vid sommarvistet var lika bred (700m), om man simmade fram och tillbaka. Det är kanske inte riktigt samma sak som att korsa mellan kontinenter, men det kändes som en rolig detalj som fick mig att ta det första simtaget.
Under några dagar ökade jag gradvis distansen och lärde mig vilken vinkel i att simma för att kompensera för den tämligen kraftiga avdriften (vi befinner oss drygt 300 m ovan en rejäl fors, så strömmen är rätt påtaglig). Hur som helst så simmade jag därefter fram och tillbaka över hela älven och steg lite trött upp på land med ett nöjt leende, då jag nu minsann varit lika duktig som morfar!
Sedan dess simmar jag gärna över Vindelälven och andra strömmande vatten, och även om jag uppskattar bad i alla dess former så finner jag fortfarande att det är en liten speciell känsla att korsa en älv.
Det är klart att man kan simma en bit ut och tillbaka i valfritt vatten och upprepa detta vid behov, men det är liksom inte lika roligt, det känns liksom oavslutat på något sätt.
När man korsar något har man på något sätt åstadkommit något, kanske man med typiskt mänskligt övermod känner att man besegrat vattnet.
Jag har absolut inget att invända mot att simma över sjöar, men älvar är roligare, då det faktum att man vanligen hade kunnat nå sjöns motsatta sida till fots företar något av nöjet med att korsa dess vatten.
Sedan bidrar ju strömmen också till att det blir mer intressant. Att glida fram genom lugna vatten är högst njutbart, men när man får kämpa sig fram mot strömmen så känns vattnet mer levande och med en egen vilja och det blir mer av en kamp, en brottningsmatch med en hyperboreisk Achelous.
Vill man ha en hårdare kamp kan man välja en starkare ström. Man kan ju rent av simma i tämligen stora forsar, men då behöver man flytväst och hjälm och gärna till och med en forsbräda och det kan diskuteras hur mycket man egentligen simmar, eller om man mest följer med strömmen. Vill man känna på forsens kraft utan allt detta är det bättre att man hoppar i en bit nedanför och simmar upp mot forsen, så att strömmen gradvis tilltar i styrka och inte överraskar en.
Denna typ av aktiviteter är väl kanske inte helt riskfria och en drunkningsrisk föreligger så det är väl en fördel om man är en någorlunda duglig simmare, Vidare är det när man provar på saker som kan vara på gränsen för ens förmåga klokt att ha med någon som vid behov kan ge en hjälpande hand om orken tryter eller något går fel.
Om du finner tanken på älvsimmande tilltalande, så börja gärna gradvis och öka distanserna innan du korsar den helt, om det inte går som en dans. Välj ett ställe med lugnt vatten, även om avståndet blir längre, och ta med dig en vän i följebåt för säkerhets skull tills du känner dig helt säker.
Simma lugnt!
