En saga om kvinnliga äventyrare i 5 delar. Del 4: Hur klarar de utmaningar?

Ävenflykter

If your Nerve, deny you –
Go above your Nerve

Emily Dickinson

Det var dag 37 av deras brutala kamp att nå Nordpolen från fastlandet. Dag då deras window of opportunity – period att genomföra expeditionen – stängdes. Dag då de borde har närmat sig mållinjen. Istället var de på kilometer 111 av 804.

Tre kvinnor behövde ta ett beslut – avbryta försöket eller pressa vidare.

Under första 27 dagar av deras expedition har temperaturen varierat mellan -42 och -56 grader Celsius, -70 om man räknar med vindstyrkan. De har genomlevt tre stormar med vindar på 90 mph. En storm var så stark att de inte kunde sätta upp sitt tält utan fick svepa sig i tyget i dagar med väldigt lite mat och vatten. De frös ständigt. De har dragit 150 kg tunga pulkor över höga iskammar och öppet vatten bara för att upptäcka att isen flyttat på sig och de har förlorat flera kilometers distans, som behövde täckas pånytt.

Ändå valde Ann Daniels, Caroline Hamilton och Pom Oliver att fortsätta framåt.

När Pom evakuerades av hälsoskäl under dag 47, pressade Ann och Caroline vidare, fast beslutna att lyckas för hennes skull. Isen var inte längre stabil och båda ramlade in i oceanens mörka vatten. Sprickor var så breda på vissa ställe att de fick simma över. Trots det åkte de 15 timmar per dag och åstadkom det som få andra lyckades med: den 1:a juni 2002 stod Ann Daniels och Caroline Hamilton sjungande brittisk nationalsång på den geografiska nordpolen.

Ann Daniels och Caroline Hamilton på Nordpolen (bildkälla: Ann Daniels)

I Del 2 av Saga om Kvinnliga Äventyrare diskuterade vi vad det är som driver kvinnor som Ann, Caroline och Pom att genomföra sina äventyr. Låt oss nu titta närmare på hur de gör det, och vilka egenskaper hjälper dem.

Uthållighet

Förmåga att ta kontroll över sina fysiska och mentala reaktioner, att fortsätta även om man är utmattad, frysen, i smärta – är en av framgångsfaktorer bakom de flesta professionella atleter och stora äventyrare enligt ”Uthållighet: de tänjbara gränserna för din fysiska förmåga” av Alex Hutchinson.

Både Ann, Caroline och Pom har inre styrka och förmåga att fortsätta framåt oavsett hur svårt det är. På sin första polarexpedition, ramlade 40-åriga Pom genom isen, slog axel ur led, men fortsatt fram ändå. På den andra expeditionen kämpade hon trots smärtsamma förfrysningar och gangrän tills det inte var möjligt längre. I 2021, 69 år gammal var hon först i världen att korsa en 600 km lång öken i Uzbekistan och Kazachstan med sin f.d. polarkollega Rosie Stancer, 61. Rosie demonstrerade sin uthållighet tydligt när hon självamputerade två förfrysta tår på sin solo expedition till Nordpolen. “Det var ett enkelt val mellan att förlora några tår mot en risk att förlora en fot” – resonerade hon och fortsatt vidare. Trots att vara fysiskt liten, har hon klarat av många utmanande expeditioner före och efter incidenten och därför beskrevs av en journalist som en blandning mellan Tinkerbell och Terminator.

Rosie Stancer, 61, tränar med däck inför korsning av väldens nyaste öken Aralkum i Uzbekistan med Pom Oliver . En sidonotering: Stancer är Drottning Elizabeths kusin. Bildkälla: @rosiestancerexplorer

Varifrån kommer uthållighet? Är det medfött eller kan man utveckla det? Som alla karaktärsdrag är det både och. Ann Daniels uthållighet kom i medelålder med ankomst av trillingar och skilsmässa. Hon hade inget val än att överleva, att hitta ett sätt att samla ihop sig och gå vidare (läs mer om detta här). Till skillnad från henne, hade äventyrliga Caroline Paul en stor dos av denna egenskap redan som 15-åring. Hon drömde att slå något rekord men saknade talang för allt enligt egen utsago. Så hon bestämde sig att krypa – ett enda Guinness rekord som inte krävde någon talang eller förkunskap. Det visade sig fort att krypning krävde enorm uthållighet och ännu större smärttålighet då knän blev blodiga ganska snabbt. Hon fortsatt i många timmar, och trots att hon inte slog rekorden, lärde hon sig en del från den erfarenheten. Idag beskriver hon uthållighet som en förmåga att samla ihop sig efter ett misslyckande och gå vidare – en egenskap lika viktig för henne som äventyrare som författare.

Zita Zarug, en vanlig kvinna som genomförde en ovanlig bröllopsresa (cyklade Jorden runt med sin nyblivne make) säger att uthållighet handlar om mental inställning. “Allt händer I din hjärna och I ditt hjärta, inte I dina muskler. Jag har insett att om jag vill något, så ska jag klara av det.”

Friluftsfantast och ultralöpare Rea Kolbl lärde sig på långdistanstävlingar att ”din kropp kan gå enbart så långt som din hjärna är villig att pusha den, och allt börjar göra ont när du bestämmer dig att du är färdig.” Så hon låter sig aldrig känna efter eller tänka på det, utan går ”in the zone” – koncentrerar sig på att ta en fot framför en annan och löser problem när de kommer.

Rosie Swale Pope – en 75-åring som springer världen runt har samma strategi. Hon klagar aldrig oavsett vilka strapatser hon än möter:  ”Du har valt detta, njut och le” säger hon till sig själv.

Rosie Swale-Pope på en av sina gigantiska löpturer. Bildkälla: Reisereporter

Amerikanska Jill Wheatley valde inte det som hände med henne. Hon var en atlet och friluftsentusiast som utforskade världen varje möjlighet hon fick. Det sistnämnda tog henne som sportslärare till Tyskland där en ödesdiger dag en baseboll kastat med hastighet 80 km per timme träffade henne i huvudet. Trauman resulterade i brutet skalle, hjärnblödning och svullnad, synförlust (helt i ett öga, 70% totalt), påverkan på hennes förmåga att inta mat och efterföljande anorexi. Under flera år var hon djupt deprimerad, nära döden, arbetslös, hemlös, sjuk, pendlande mellan olika vårdgivare. Drömmen om berg hjälpte henne att sakta börja hitta tillbaka till livet. Det blev en lång rehabiliteringsresa som krävde gedigen uthållighet. Från att inte kunna ta ett enda steg, är hon idag tillbaka i naturen, i bergen, där hon springer, klättrar och bestiger höga toppar trots sin synskada. Lyssna på hennes historia om uthållighetens triumf i Tough Girl podcast nedan.

“When an injury, illness, or sudden life change derails us, our natural response is to curl up and retreat from the world. But it’s when we harness adversity and step into the storm that it becomes possible to recover, and even come out stronger”.

Jill Wheatley, bergbestigare

Open mind, anpassningsbarhet och flexibilitet

Jill Wheatley lyckades hitta en ny identitet för sig själv och ett nytt sätt att vara i naturen när synskadan inte lät henne att fortsätta med det hon gjorde tidigare. Samma gjorde Karen Darke som blev paralyserad efter en klättringsolycka men hittade en ny livsmening genom att använda sina armar för att cykla (se mer detaljer i Del 2 av Saga om Kvinnliga Äventyrare).

Förmåga att anpassa sig och vara flexibel är en gemensam egenskap bland kvinnliga äventyrare. Detta drag hjälper inte bara vid livsförändrande händelse som Jill och Karen fick genomgå, utan på daglig basis också. Man kan inte förutse allt i äventyr och förmåga att anpassa sig efter situationen kan innebära skillnad mellan liv och död.

För några år sedan ledde Megan Hine en grupp av killar över ett bergpass i Alperna. De vaknade till en solig och vacker dag. Perfekt väder för vandring, tyckte hennes ivriga team när de såg en annan grupp ge sig av. Till deras förvåning lät inte Megan dem lämna hytten. Erfaren alpinist, visste hon att dagarna som denna kan innebära lavinrisk. Killarna var ytterst missnöjda och ifrågasatte hennes beslut, oroliga att inte hinna avsluta den planerade vandringen i tid för hemresa. Men hon gav sig inte. Senare den dagen fick de veta att gruppen som lämnade hytten hamnade i en lavin och två personer miste livet. ”Om du inte kan vara flexibel, riskerar du ditt liv” säger Megan.

Overlevnadsexperten Megan Hine (Bildkälla: Megan Hine)

För att kunna reagera snabbt och anpassa sig för situationen krävs det att man är öppen för att allt kan och ska hända. Professionell atlet och friluftsfantast Rea Kolbl säger samma om uthållighetstävlingar i naturen: ”oavsett hur förberedd du är, saker ska gå fel. Det är spännande att veta att dessa problem inte betyder att loppet är över; istället ger de dig en möjlighet att felsöka, adaptera, och göra saker du har aldrig förväntat dig att göra.”

Ultralöpare Rea Kolbl (Bildkälla: Rea Kolbl)

Megan Hine håller med att ”the open mind”, att vara öppen, berikar ens erfarenhet. När man är ute på  ett äventyr tvingas man ibland välja en ny väg, ge upp eller ändra sitt mål, till exempel vid en skada eller en skogsbrand, eller en jokk som inte längre går att korsa pga regn. Det behöver inte betyda nederlag. Tvärtom, ”när du är plötsligt tvungen att ändra din plan, kan det få dig att uppskatta det som är omkring dig: du slutar se det du förväntade dig att se och börjar lägga märke till allt annat”.

Open mind och flexibilitet går hand i hand med kreativitet. För att överleva i det fria, särskilt under livshotande villkor som polarstorm eller ökenvärme, behöver man vara påhittig och improvisera. Tillsammans gör dessa egenskaper en mer anpassningsbar och därmed uthållig.

Förmåga att kontrollera rädsla

Förmåga att kontrollera rädsla är ett annat drag som särskiljer kvinnliga äventyrare. Rädsla är en naturlig känsla och en viktig sådan. Det vill säga om det inte tar över och omvandlas till panik, paralyserar en eller leder till dåliga beslut.

Författare Liz Gilbert som blev berömd efter sitt 12-månaders långa äventyr som fick namnet ”Eat, Pray, Love” beskriver sitt sätt att hantera rädsla i en bok ”Stor Magi – Leva kreativt utan rädsla”. Liz accepterar att rädsla ska finnas i vad än hon gör. Hon tackar den för omtanke och låter den följa med på sina äventyr under förutsättning att den stannar i baksätet. Där i baksätter tillåts rädslan att skrika, men inte att fatta beslut eller påverka val som föraren (Liz) gör. Se Liz berätta det själv i videon nedan.

Cheryl Strayed, en annan amerikansk författare och friluftsentusiast, lärde sig att kontrollera rädsla på sin solo vandring längst Pacific Crest Trail i USA. Hon visste att om hon lät rädslan att överta henne, skulle hennes äventyr vara över. I sin bok ”Vild” skriver hon: ”Rädsla till stor del födds från en historia vi berättar till oss själva, så jag valde att berätta en historia som skilde sig från historier som berättas till kvinnor. Jag bestämde mig att jag var säker. Jag var stark. Jag var modig. Ingenting kunde besegra mig. Att insistera på denna historia var en sorts mind-kontroll, men på det stora hela funkade det. Varje gång jag hörde något ljud eller kände att något fruktansvärt höll på att kokas upp i min fantasi, pushade jag bort det. Jag lät mig helt enkelt inte bli rädd. Rädsla föder rädsla. Styrka föder styrka. Jag tvingade mig själv att avla styrka. Och det tog inte länge före jag var verkligen inte rädd”.

Att inte ha rädsla alls är en nackdel. Rädsla är en evolutionär respons till fara och är därför hjälpsam i vissa situationer. Rädsla indikerar för oss att något är fel. Rädsla talar om en fara även om hjärnan inte har förstått det än. Rädsla är en instinkt som hjälper oss att bli beredd att slåss eller rymma. När överlevnadsexperten Megan Hine känner rädsla vakna inom sig, tittar hon runt: vad är det som orsakar den? Om det är något logiskt, som ett rep hängande över en avsats, då resonerar hon med sig själv för att acceptera risken. ”Jag säger till mig själv: Ja, jag är högt uppe, men jag är säker. Jag är kopplat till berget med ett rep och det är högst osannolikt att utrustningen ska fallera”. När rädslan har blivit registrerad, lokaliserad och accepterad, stoppar Megan den undan i en mental låda så att den inte hindrar henne att tänka klart. Börjar man bli rädd i en seriös situation, försätter man sig i ännu mer risk. Därför är det avgörande att kunna kontrollera rädslan och frigöra egna mentala resurser för att minimera en risk eller hitta en lösning. 

“Risk is real, fear is an essential emotion, and if you can reduce the risk the fear subsides, too”

Helen Lloyd, upptäcker världen med hjälp av sin cykel

När man inte kan göra något för att minimera risken, hjälper det inte heller att vara skräckslagen. I sådana situationer använder sig Megan av andningstekniker (tar djupa andetag med mage) eller visualiseringstekniker (föreställer sig något lugnande, som exempelvis sin hund). I värsta fall sjunger hon precis som jag (se hur jag hanterar min rädsla här). ”Det är viktigt att hitta ditt eget sätt att kontrollera rädsla för att det kan rädda ditt liv. Om du är så rädd att du inte kan tänka klart, ökar risken att fatta fel beslut dramatiskt. Jag har sett många kapabla rationella människor att fullständigt tappa greppet i fel ögonblick för att rädsla tog över deras hjärna”, skriver hon i sin bok ”Mind of a survivor”. 

Sammanfattning

Uthållighet, open mind, anpassningsbarhet, flexibilitet, och förmåga att kontrollera rädsla… Det finns självklart andra karaktärsdrag som hjälper kvinnliga äventyrare.

Megan Hine anser att även intuition är viktig, likaså empati och självempati –  förmåga att känna igen och prioritera egna behov och säga ja till dig själv. Humor och optimism är Anna McNuffs superkrafter. Johanna Davidsson tror på mind kontroll, beröm och mantras. När det var som tyngst på hennes skidturer på Grönland och Sydpolen, sade hon till sig själv att det var ”relativt enkelt”, gav sig själv komplimanger och firade små framgångar.  

Man kan säkert fortsätta listan länge.

Intressant att alla ovannämnda egenskaper är viktiga inte bara för framgånsrika äventyr utan för ett framgångsrikt liv. ”If you can access them you’ve got the ability to survive and thrive, not just in the wilderness but in your career and personal life too” säger Megan Hine. Jag kan inget annat än att hålla med.

En kommentar till “En saga om kvinnliga äventyrare i 5 delar. Del 4: Hur klarar de utmaningar?”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.