Våra äventyr i Sarek

Ävenflykter

I föregående inlägg gav vi några råd gällande vandring i Sarek. Nedan fortsätter vi med berättelse om våra turer och äventyr i detta magestetiska landskap, med några praktiska tips om du vill vandra samma sträckor:

  1. Bestiga Pårtetjåkko (2005 m)
  2. Bestiga Akka (2000 m)
  3. Korsa Sarek
Karta över Sarek med våra vandringssträckor markerade med olika färger

Bestigning av Pårtetjåkkå

Tidsåtgång: minst 3 dagar för vuxna utan barn. En lång dagsmarsch från Kvikkjokk fram till berget, en dag för toppbestigning och en dag tillbaka till civilisationen (se en gul led på kartan ovan).

Flera av Sveriges högsta berg ligger i Sarek. Pårtetjåkko är ett av dem med sina 2005 meter. Från Kvikkjokk är det en lång vandring till berget (ca 25 km) som tar dig via olika landskap. Det är väldigt fint men man är ganska nöjd när man är väl framme.

Välj tältplats lite högre upp, vid foten av berg, för att komma lite längre bort från sumpmark och mygg. Det finns många bäckar som rinner här och det är klokt (och mysigt) att parkera bredvid någon av dem. Obs att det är lätt att tappa stigen i sumpmarken vid bergets fot. Ingen fara. Ta riktning uppåt och åt vänster, så hamnar du rätt.

Gå inte för högt upp där det är svårare att hitta en lämplig tältplats och vatten. Ställ gärna tältet vid något landmärke för enklare orientering. Ibland när man kommer nerför berget efter toppbestigningen är sikten dålig (t.ex., pga dimma, regn eller skymning) och tältet blir svårt att hitta, vilket är ganska jobbigt för en som är trött och hungrig.

För din toppbestigning dagen därpå är det nog lättast att följa stigen som leder till Pårtetjåkkås observatorium några hundra meter nedanför toppen. Observatoriet är numera stängt, men stigen till det är rösad och lätt att hitta. Leta efter högar av sten stapplade på varandra (rösar) eller stenar inklämda vertikalt mellan andra stenar.  Terrängen är lite åt svårare hållet, då bergssluttningen är fylld av stenskravel. Det är särskilt jobbigt på vägen ner när man är trött eller när det är blött och halkigt. Medan bestigningen går fort, tar det mycket längre tid att komma ner då man vill helst undvika bryta benen.

Var beredd på att korsa över några större bäckar av smältvatten. Är det en torr sommar, ska det gå bra att hoppa från sten till sten utan att blöta ner dina fötter. Som vanligt, välj en säker plats att korsa: bred med lugnare vatten.

Utsikten från toppen är slående. Du ser Pårteglaciären nedför och flertal anda vassa bergkammar och toppar, inkl. Bårddetjåhkkå (2007 m).

Var uppmärksam på vägen ner. Det är lite svårare att se rösen och lätt att hamna för långt åt sidan. Händer det, ingen fara. Det är inga vassa klippor här att ramla av, utan det blir lite längre vandring tillbaka till tältet helt enkelt.

Toppbestigningen tar längre tid än förväntat utifrån avstånd enligt kartan, så se till att packa med lunch och gott om snacks för att hålla humöret uppe. Fyll med din vattenflaska i sista vattendraget inför toppbestigningen – uppe på berget finns det inget vatten.

Denna tur har vi gjort med en ettåring på ryggen och det har gått mycket bra. Vi hade tur med vädret och tog två vilodagar för hans skull – en innan och en efter toppbestigningen – och njöt allihopa.

Bestigning av Akka: två försök från två olika sidor

Tidsåtgång: minst 3 dagar, varav 1 dag för toppbestigning.

Detta berg har vi försökt bestiga vid två olika tillfälle.

Det första försöket gjorde vi från Norra sida av berget (se lila led högst upp på kartan). Vi tog en båt från Ritsem för att korsa Akkajuarue, gick förbi Akkastugorna och svängde till vänster strax efter bron över Vuojatädno.

Vi vandrade därefter genom terrängen och hittade emellanåt något som liknade en stig, bara för att strax förlora denna igen. Vi valde att slå upp tältet en bit från Njirramjåhkå, på den sista gröna sträckan innan den steniga partiet. Under natten måste vi har fått ett besök, då det låg  färskt björnbajs i närheten av tältet. Att hitta en väg över strömmande glaciärvatten var inte lätt, men det gick i slutända, bara man gav det tid och inte riskerade något. Sedan var det bara att följa strömmen uppför berget och hitta en stig.

Tyvärr blev vädret dåligt, med kallt regn och låga moln. Siktet blev dåligt och Lilleman som hängde med blev less. Vi vände därför ner, tillbaka till bättre sikt och fantastisk vy.

Dagen efter gick vi tillbaka till båtplatsen för att informeras om att båtturerna var inställda pga för stora vågor. Då fick vi flyga helikopter tillbaka till fastlandet. Det var första helikopterturen för mig och Lilleman. Vår vanligtvis pratsamme pojke var helt tyst och som förtrollad under flygturen och var fascinerad av helikoptrar och flygplan under en lång tid därefter.

Vårt andra försök gjorde vi utan barn, som en del av en större vandring genom hela Sarek (se början på röda linjen högst upp på kartan ovan). Då vi hade en lång tur framför oss med väldigt få dagar, sparade vi tid genom att ta helikopter från Kvikkjokk till Kutjaure och därefter båt över sjön.

Över sjön mot Akka (vänster)

Från sjön följde vi leden till Kisurisstugan men svängde av vandringsleden strax efter bron. Akka var väl synlig och det var bara att traska mot det (ingen stig). Det var ganska ansträngande i början tills växtligheten avtog och det blev lättare att gå.

Promenaden från bron till Akka tog inte många timmar och vi valde en underbart mjuk och vacker plats för tältet vid en bäck, på ett större avstånd från bergsfoten än vi brukar göra. Vi såg toppen från lägerplatsen och tyckte att vi kunde nå den utan bekymmer dagen därpå och behövde därför inte komma närmare bergsluttningen där det skulle vara svårare att hitta en lämplig tältplats.

Vi vaknade till en vacker dag. Det regnade långt borta, men hos oss var luften fylld av små vattendroppar, inte ens regn, och hela himmeln var täckt av en enorm regnbåge. Magi!

Ävenflykter

Efter ungefär 2 timmars vandring blev vi plötsligt insvepta i låga täta moln som överraskade oss bakifrån. Vi såg enbart på armslängd och  blev stående mitt i en forsande bäck som vi höll på att korsa just då, utan att kunna se vart att ta nästa steg. Som tur var innehöll molnen mycket regn, och så snart vi var genomblöta, lyfte de och flög vidare. Vi stod där häpna och frusna mitt i bäcken  (kom ihåg att vi valde 5 regnfria dagar enligt prognosen för vår vandring).

Vi övervägde att vända tillbaka, men himmel klarnade, och vi bestämde oss att fortsätta då vi var redan vid foten av berg.

Precis som på Pårtetjåkkå, var hela bergsluttningen täckt av stenskravel. Det var svårt att gå då stenar var blöta av regn, det fanns ingen stig eller andra markeringar, men riktningen mot toppen var tydlig. Tyvärr var det så att varje gång vi trodde att vi kom till toppen, visade det sig att det var en ännu högre topp längre fram. Efter flera sådana var vi ganska nöjda när vi äntligen kom till ett röse som brukar resas på bergstoppar.

Det var en fantastiskt vacker vy mot dalen som vi kom ifrån. Vi tittade runt och överallt var det skönhet och vi var extatiska. Det tog oss en stund att inse att toppen till höger om oss verkade vara lite högre än den topp vi stod på. Några meter, men vi såg det trots att toppen var på avstånd. Snabbt fram med kartan. Det visade sig att vi hade valt fel topp! (Akka har flera toppar, och just denna som vi stod på var inte den högsta, den var inte ens 2000 meter).

Felet vi gjorde var att välja fel kam att gå upp på. Vi läste kartan för dåligt och insåg aldrig att kammen som ledde till toppen på 2000 meter gömde sig bakom denna och vi kunde inte se den från vårt läger.

Akka har flera toppar. Den högsta är på 2000 meter och är längst till höger. Vi såg aldrig den från den sidan vi närmade oss berget och råkade gå upp på näst högsta topp (nr 2 från höger)

Som i en film, tillsammans med mörka tankar och sänkt humör kom det en ny våg av låga moln och svepte oss in i mörker och gömde all sikt. Vi åt lunch och väntade på mörkret att passera, vilket det gjorde.

Vi såg hur vi skulle kunna komma över till nästa topp. Det var en bra bit nedtill sadeln och upp igen på nästa kam. Vi såg också flera moln på himmeln, det regnade och stenar hade blivit ännu halkigare. Vi valde därför att bita i det sura äpplet och vände tillbaka ner.

Vy från toppen

Maken var nedstämd, men jag är alltid road när naturen visar oss vem som bestämmer. Här kommer vi arroganta i vårt mål att komma och i förbigående bestiga ett av Sveriges högsta berg för att fortsätta till nästa äventyr. Naturen ger oss en knäpp på näsan och tvingar oss att bli lite mer ödmjuka, inse att vi har mycket kvar att lära oss, bl.a. att uppskatta själva “resan” och inte målet. Vi var ju trots allt på toppen av ett av Sveriges högsta berg (en av topparna), vi hade ett underbart vackert landskap under oss. Det fanns ingen annan så lång ögat kunde se och vi kunde njuta av all denna skönhet helt själva, ta in det, bli ett med det. Till slut höll även maken med. På köpet har vi lärt oss att läsa kartan bättre – en välbehövd lärdom för resten av livet.

Mörka moln försvann snabbt och landskapet under oss blev ännu vackrare i solljuset

Korsa Sarek

Tidsåtgång: vi hade ont om tid och gjorde det på 4 dagar/3 övernattningar efter Akka (se röda linjen på kartan ovan). Det var dock långa dagsmarscher och inte att rekommendera. Vanligtvis brukar man räkna med minst en vecka.

Från Akka gick vi ner och vidare mot Rapadalen. Målet var att hitta en stig från Kisurisstugan.  

Vi gick länge på vänstra sida av Sjnjuvtjudisjåhkå utan att våga korsa denna, varnade av vår båtskjuts att älven var extremt farlig och att flera vandrare drunknat i det “vita vattnet”.

Till slut hittade vi en lämplig (väldigt bred) plats att korsa, säkrade varandra med ett rep och gick försiktigt över. Det skulle bli flera vattendrag att korsa innan slutet av vår vandring, och repet skulle åka fram flera gånger. En av strömmar skrämde mig särskilt: höftdjup, iskall och så stark att när jag lyfte upp ett ben för att ta ett steg, kunde jag inte ställa ner det igen och höll på att tappa fästet med det andra benet också. Det var vårt misstag. Skulle vi ha gått en timme ner längst strömmen, skulle vi ha korsat den utan att ha blöta ner en tå.

Ävenflykter
Dalen av två älvar: här slutar Nijakjågasj och Ruohtesvagge börjar

På rätt sidan av älven var stigen tydlig och vi träffade flera sällskap.

Vi såg också en stor hjord med renar. Vi har ofta renar i trädgården, men de är på något sätt så mycket trevligare i sitt rätta element.

En av de mäktigaste platserna var bron över den vilda forsen vid Skárjá där vi tältade andra natten. Respektingivande rå styrka i vattnet som äter sig genom stenklippor och sveper med allt i sin väg.

Efter denna bro börjades sträckans vackraste parti.

Vi tog en avstickare och gick upp på en topp till vänster om stigen för att titta närmare på Sarektjåkkå – en dröm att bestiga om något år. Vi fortsatte sedan genom dalen med en vacker och storslagen utsikt åt alla håll.

Sarektjåkkå (i mitten)- en dröm att bestiga om något år

Dalen slutade med en brant och hög klippa som fick oss att pusta och frusta ordentligt. På flera ställen fick man använda både knän och händer för att ta sig fram.

Men utsikten var värt ansträngningen.

Väl på toppen hamnade vi vid en vacker sjö och det fick bli vårt läger för den andra natten. En natt som stördes av en särdeles nyfiken ren som upprepade gånger var framme och grymtade vid tältet.

Dagen efter svängde leden ner mot Rapadalen. Vår lokale informant som gav oss båtskjuts avrådde starkt från att gå där pga mygg. Därför kämpade vi en stund och försökte gå ovanför trädlinjen. Tyvärr var terrängen dålig och vi blev extremt långsamma. Då vi hade bokat helikopterhämtning till en viss plats/dag/tid bestämde vi oss för att gå ner till leden i förhoppning att det skulle gå fortare att ta oss fram på den.

På väg ner mot Rapadalen

Åh herre gud, vilken vandring det var… Aldrig har vi sett mer mygg, eller vandrat i så mycket gyttja och träsk (ibland upp till knäna). Det regnade och den täta växtlighet som man behövde dra sig genom gjorde oss genomblöta. Samtidigt som vi var helt genomdränkta, och vatten öste uppifrån och trängde in i våra skor, fanns det inget vatten att dricka under en lång sträcka och vi höll på att bli lite desperata.

Millisekund efter att jag har sprejat mig med myggmedel

Stigen var inte markerad, och knappast någon stig alls och den försvann regelbundet där vandrare valt olika vägar för att ta sig genom de värsta partierna. På vissa ställe hade man ingen aning vart att gå eller hur att ta sig över.

Det som underlättade var vetskapen om att riktning var rätt: vi visste att vi inte kunde gå vilse. I värsta fall var det bara att gå ner till älven och följa den. Det fanns dock flera tältningsplatser och vi hittade en fin för tredje natten inför vårt sista ryck mot hämtningsplatsen.

Vi hade kommit överens om att helikoptern skulle hämta oss vid Nammásj.  Äntligen var vi framme, kalla och slutkörda, för att inse att det inte fanns någon landningsplats. Det fanns en informationsskylt och en postlåda och tät och hög växtlighet överallt omkring.  Hade det blivit fel? Hade helikopterfirman missförstått var vi skulle komma ut? I postlådan fanns det en walkie-talkie för att ringa till en båtskjuts. (I Sarek finns ingen mobiltäckning förutom på någon enstaka bergstopp). Vi ringde och ringde, utan framgång. Vi gick en lång stund fram på det vi trodde var udden i förhoppning att hitta en landningsplats, men icke. Modfällda och utan känsel i fingrar av kylan, slog vi upp tältet för att gömma oss från regnet. I tältet tittade vi på våra matrester och konstaterade att det blir tufft att klara oss om helikoptern inte dyker upp.

Och plötsligt hörde vi det: rotorbladets ljuvliga ljud som närmade sig. Vi sprang ur tältet, kastade ihop det med ljusets hastighet och tittade i förundran hur en helikopter plötsligt dök upp bakom träden, och sänkte sig sakta över älven mot den minimala öppna ytan vid postlådan.

Uppe i luften gav piloten oss sista present – en perfekt vy över deltat.

Det var minst sagt en minnesfull vandring.  Dock ska vi försöka undvika Rapadalen framöver.

En kommentar till “Våra äventyr i Sarek”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *