En saga om kvinnliga äventyrare i 5 delar. Del 2: Vilka är de och vad är det för fel på dem?

”The psiren song of adventure has as many voices as there are people to hear them. They draw us ever onward to seek out the unfound, to reach the peaks and the depths, to search deep within ourselves for the very heart of what it means to quest. She is a tough mistress, but a generous one. Whether those in her thrall are traversing hills and vales, snowy mountains or arid deserts, they are enraptured with curiosity unbound and infectious intent”

Beth French, rekordsimmare och mamma

Ofta när vi inte förstår någon stämplar vi den personen som annorlunda eller störd på något sätt. Även jag med min blygsamma erfarenhet av mestadels mikroäventyr har blivit konfronterad vid flera tillfälle: ”Vad är det för fel på dig? Varför gör du detta?” Så låt oss titta, finns det något gemensamt och allvarligt fel på kvinnor som blir äventyrare?

Vilka är det och vad gör kvinnliga äventyrare?

De gör allt tänkbart och otänkbart. De klättrar högt och dyker djupt som Annelie Pompe, de paddlar genom oceaner som Roz Savage, de skidar i polar kyla som Johanna Davidsson och seglar jorden runt som Linda Lindenau.  

De korsar kontinenter på en cykel som Emily Chappell, på en liten rosa vespa som Antonia Bolingbroke-Kent eller genom att springa som Anna McNuff.

De bor med nomadstammar som Cat Vinton och korsar öken som Alienor le Gouvello. De bestiger berg som Maria Granberg och besöker planetens olika vrån som Sofia Zetterqvist. De ger sig ut på tur vid varje möjlighet som Lina Hallebratt och testar sina gränser med livsbejakande #levförfan inställning som Sofie Lantto.

De är unga som Jessica Watson som seglade jorden runt som 16-åring, de är äldre som Rosie Swale Pope som genomför otroliga äventyr 75 år gammal.  De är friska och de har funktionsvariationer som Karen Darke som cyklar världen runt trots sin förlamning.

De är mammor som ger sig ut på äventyr med barn som Nan Jeffrey, och de är mammor som klarar av att åka ifrån familjen för att komma tillbaka med mer livsenergi, glädje och kärlek för sina barn som Satu Vänskä-Westgarth.

Med andra ord, de är helt olika.

Det som är gemensamt är att de drömmer och vågar, de utmanar sig själv och utvecklas genom sina äventyr. Och nej, det är inget fel på dem.  De lever livet, njuter av det och påminner oss övriga att vi kan också. Det finns knappt något friskare och klokare än det.

Vad driver dem?

“Något driver mig och något drar i mig. Den ena kraften kommer inifrån och den andra utifrån. De två krafterna kan skapa drömmar. Jag vet inte varifrån drivkraften eller dragningskraften kommer, men jag har följt de båda.”

Johanna Davidsson ”Solo Sister” som nådde Sydpolen och genomförde flertal expeditioner i extremt kalla miljöer

Varför ger sig dessa kvinnor ut på äventyr? De har olika anledningar (oftast en kombination av flera) och ingen av dessa är bättre eller mer värdig än den andra.

1. Rekord

Att slå ett rekord är tillfredställande för egot. Det är också den ultimata prövningen av egen förmåga. Det är en effektiv motivation, en anledning att pusha sig själv, töja på sina gränser och utvecklas.

Mimi Anderson, en medelålders mamma och hemmafru från Skottland började springa för att få vackrare ben. Till sin förvåning upptäckte hon att hon hade talang för löpning och blev fast. På några år (!) blev hon en ultramaraton löpare med smak för att slå rekord. Jakt på rekord ledde henne till otaliga vinnarplatser i planetens mest brutala löptävlingar och fortsätter motivera henne att pusha gränser av vad som är fysiskt möjligt. Allt iklädd glada rosa plagg för att springa är kul.

Inga rekord är möjliga om man inte tycker att sporten eller aktiviteten är kul eller givande på något sätt. Det är kärleken som är den ursprungliga drivkraften. Strävan efter rekord kommer efteråt. Renata Chlumska blev den första svenskan att bestiga 7 Summits – de högsta bergstopparna på alla 7 kontinent. Även om rekordet var onekligen en av anledningarna för att göra det, är det tveklöst intresse för äventyr som fick henne att tänka på det överhuvudtaget.

Att satsa på ett rekord är ibland en nödvändighet för att samla pengar, oavsett om det är för välgörenhet, för att finansiera egna äventyr eller försörja familjen. Det är mycket enklare att skaffa sponsorer inför äventyret och försörjning efter hemkomsten om man satsar på något stort och känd.  

Sydafrikanska Cathy O’Dowd besteg Everest och lovade att aldrig återvända till detta dödliga berg. Hon var däremot sugen på att fortsätta klättra i Himalaya. En sådan klättring är dyr och kräver sponsring. Sponsorer är dock fullständigt ointresserade av okända berg eller klättring för klättringens skull. För att samla pengar och kunna återvända till Himalaya, var hon tvungen att ändra sina planer och satsa på en ny bestigning av Everest, denna gång från andra sida, en bedrift som skulle ta henne till rekordböcker som första kvinna att bestiga Everest från både syd och nord. Detta gick sponsorer med på och finansierade både hennes första och andra försök. Rekordet resulterar i betalda uppdrag än idag.

Många kritiserar att pengar driver äventyrets inriktning allt mer idag. Men finanser är tyvärr en ofrånkomlig del av våra liv, en nödvändighet som är svårt att ignorera, särskilt om man vill leva på sina äventyr. Rekord och pengar är dock långt ifrån de enda anledningarna för tuffa kvinnor att ge sig ut på äventyr.

2. Medelålderskris

En dag skrev medelålders manager Roz Savage två egna dödsannonser: en som hon ville få och en som hon var på väg att få om hon inte förändrade något. Åsynen skrämde henne. Hon insåg att hon ville och behövde göra något spännande, utmanande och speciellt. Så hon anmälde sig till Atlantic Rowing Race för att paddla över Atlanten i en liten roddbåt. Det faktumet att hon har aldrig paddlat eller varit till havs förr har inte hindrat henne. Äventyret har förändrat hennes liv för alltid. Idag är hon den första och enda kvinna att ha rott över Atlanten, Indiska och Stilla hav, hon har fyra Guinness Världsrekord, hon är inspiratör, författare och en kämpe för hållbarhet.  

Fyra medelålders mammor från Storbritannien genomförde samma äventyr när även de började ifrågasätta om invant rutin var allt som fanns till här i livet. En dag efter lämningen på skolan började de prata och halvt på skämt bestämde de sig att ro över Atlanten. Redan förberedelser till detta äventyr förändrade dem och deras familjer för det bättre, och de klarade av den utmanande tävlingen galant trots sjösjuka och hemlängtan.

Medelålderskris? Ja, skrattar de fyra mammorna glatt: ”Midlife crisis gone mad!”.

Pavel Paskow är övertygat om  att medelålderskris kan vara det bästa som händer en (se hans TED-talk nedan). Den får en att omvärdera sitt liv och sina prioriteter samt bestämma hur resten av livet ska se ut. Den hjälper en att bli bättre. Den får en att börja leva mer medvetet och äventyrligt. Se ett separat inlägg om detta här.

3. Sorg

När hennes far dog bestämde sig Sarah Outen att ro över Indiska Oceanen som ett sätt att bedöva smärtan. Sheryl Strayed spårade ut förkrossad av sorg efter moderns bortgång. För att hitta tillbaka till sig själv vandrade hon en utmanande Pacific Crest Trail. Veteranen Rosie Swale Pope gav sig ut på att springa världen runt när hennes make dog och lämnade gapande sår i hennes hjärta. Svenska fotografen Emma Svensson bestämde sig för att klättra alla högsta toppar i Europa efter att hennes nyblivne make lämnade henne.

För alla dessa kvinnor var sorg en katalysator för att genomföra något stort och tungt. För vissa var det ett sätt att bearbeta, för andra att distrahera sig, för tredje var det en reningsprocess genom fysisk ansträngning och lidande. I sin tur blev äventyret en början på ett nytt liv. Sarah Outen har blivit en känd äventyrare som har rundad jorden på egen maskin. Sheryl Strayed beskrev sin erfarenhet i en bästsäljande bok ”Vild” (senare också en film) och är idag en välkänd författare. Rosie Swale Pope fortsätter springa ute i världen för att leva, uppleva, inspirera, sprida kunskap och samla pengar för välgörenhet. Emma Svensson blev snabbt en erfaren bergsbestigare och skidåkare. Idag utbildar hon sig till en friluftsguide och tar andra på bergsklättring världen runt.

4. Hälsa

Hälsokris kan ibland vara den välbehövda sparken i baken för att förverkliga en dröm. Nicky, hustru och mamma av tre, har drömt om äventyr hela sitt liv, men det var efter ett farligt fall av meningit som hon äntligen bestämde sig. I två år har hon och familjen förberett sig och nu är de ute i världen, seglar med katamaran och vloggar om sina äventyr (se ett avsnitt nedan).  

För vissa har äventyr blivit en räddning från ett liv av ohälsa. Cami Ostman drog sig ur djup depression genom att börja springa. Sitt äventyr från första trevande steg till genomförande av en maraton på varje kontinent beskriver hon i sin bok ”Second Wind”.

Efter en klättringsolycka som lämnade henne paralyserad från armhålor ner, hittade Karen Darke en ny livsmening genom äventyr. Det lät henne upptäcka en ny Karen och öppnade världen för henne. Redan året efter sin olycka cyklade hon på elitnivå, för att därefter vinna guld i Paralympics, klättra El Capitan, korsa Grönland och cykla genom Himalaya.

Beth French hade svåra hälsoproblem sedan 10-års ålder och var rullstolsbunden under tonåren. Simning i kallt vatten lindrade konstant smärta, lät kroppen att återhämta sig och hjälpte henne vara symtomfri från ME (myalgisk encefalomyelit) i många år. Senare, när hon blev en ensamstående mamma och livet var återigen prövande, blev långdistans simning en utmaning som stärkte henne både fysiskt och mentalt. Hon simmade över 35km långa Engelska kanalen och försökte sig på Oceans 7 – sju kanaler i olika världshav. Idag fortsätter hon att simma och leva ett liv av äventyr tillsammans med sin älskade son.

”Att fara ut på äventyr ibland är inte bara roligt och spännande, utan också högst terapeutiskt också, för att det promoverar livskvalité som varar länge efter att resan är över” (Nan Jeffrey som har farit på otaliga äventyrliga resor med tre små barn)

5. Inspiration av andra

Exempel av första kvinnliga äventyrare gav samhället en anledning att omvärdera sin syn på kvinnor och inspirerade andra kvinnor att tänka nytt och följa sina drömmar (se Del 1 av ”Saga om kvinnliga äventyrare”).

Det finns fortsatt behov att utmana traditionella normer. Även i höginkomstländer uppfostras flickor fortfarande annorlunda än pojkar. Medan pojkar uppmuntras att våga, testa sina gränser och utveckla mod, uppmuntras flickor till försiktighet. Studier av lekplatser visar att föräldrar varnar flickor om faror mycket mer än de gör med pojkar. Detta gör att flickor växer upp med tro att de inte får och inte kan göra en mängd olika saker, att de är svagare, att de inte klarar av lika mycket som pojkar och behöver hjälp. De växer upp i avsaknad av insikt om egen styrka och förmåga för att de sällan får chans att upptäcka och utveckla den.

Att se och höra om kvinnliga äventyrare (och självklart kvinnor i andra professioner) är ett sätt för flickor att lära sig om vad kvinnor kan, vad de själv skulle kunna, det hjälper dem att hitta annorlunda drömmar, våga utmana sig själv och uppleva världen till fullo.

Författare Caroline Paul lever ett liv av äventyr. Hon var bland de första kvinnliga brandmän i San Francisco och arbetade med sök och räddning i många år. Hon har tävlat i rodel på nationell nivå, paddlat i fors, klättrat berg och broar, cyklat en mountainbike genom Bolivia. Hon flyger ultralight (ett flygplan som ser ut som en vespa med utsträckta plastpåsar ovan) och skärm. Hon berättar gärna om dessa och andra äventyr i sina böcker riktade mot kvinnor och unga tjejer. Med sina berättelse (t.ex., ”Gutsy girl”) hoppas hon att inspirera de att agera från mod istället för rädsla. ”För att uppfostra modiga tjejer, uppmuntra äventyr” – säger hon i sin TED-talk (se nedan).

Brittiska Misba Khan var en vanlig mamma som följde traditioner av sin Pakistani community. När barnen kom hem efter utflykter med scouter, njöt hon av en rökdoft och känsla av äventyr som omgav dem. Hon insåg att hon ville uppleva något liknande. Så hon hittade en grupp som promenerade i närbelägen park varje söndag och följde med. Så småningom blev hennes promenader längre, hon vågade utforska andra område i Storbritannien. Vet du var promenaderna ledde henne i slutända? Till Nordpolen. Hon blev utvald för en kvinnlig Euro-Arabisk polarexpedition. ”Äventyr kom sent in i mitt liv, men jag grep den med båda händer” säger hon. Misba berättar stolt om sina bedrifter i förhoppning att inspirera andra kvinnor i Pakistani community att tänja på gränser, nå sitt fulla potential, och bryta hinder och stereotyper längs vägen.

Likt henne, delar Anoushé Husain gärna med sig av sin historia för att inspirera de som upplever hinder eller lever med självhindrande trosföreställningar. Anoushé föddes utan en arm. Hon är Muslim och kommer från etnisk minoritet. Hon har överlevt cancer och kämpar dagligen med flertal allvarliga hälsoproblem. Ändå har hon aldrig låtit det samhället tycker att hon ska göra påverka hennes liv eller begränsa henne. Konstant utmanar hon egna och andras föreställningar om hennes förmåga. Genom klippklättring upptäckte hon rörelsefrihet och flow som hennes plågade kropp har aldrig upplevt tidigare. Klättringen blev det äventyrliga inslaget i hennes liv som hjälper henne se fram emot bra dagar, trots att dåliga blir allt fler. Det är genom klättring som hon har träffat många likasinnade och blivit en språkrör och kämpe för andra med funktionsvariationer, samt för unga flickor med missgynnad bakgrund. ”Fortsätt att tro att det omöjliga är möjligt”, inspirerar hon och ger oss ett föredömligt exempel att utmana våra gränser och leva livet till fullo.

6. Självförverkligande och egen tid

Äventyr kan vara det som behövs för att inte förlora sig själv medan du tar hand om någon annan (läs: barn), påstår klippklättrare bakom ”Mums gone climbing” – en community av mammor som klättrar. Varför klättrar de? För att återställa balans i livet, få en andningspaus, ladda batterierna – allt för att vara de bästa mammorna till sina barn. Samma filosofi genomsyrar Adventure Mamas Initiative  och deras medlemmar. ”När vi följer våra passioner och prioriterar oss själva, blir vi bättre på att uppfylla alla våra andra roller. För mammor är detta påstående särskilt sant och särskilt utmanande. Kvinnornas hälsa och välmående direkt påverkar hälsa och välmående av deras familjer, communities och samhället i stort – det är inte en överdrift.” – säger Annie, en av skaparna bakom initiativet. Båda grupper ser äventyr som en nödvändig sjukdomsförebyggande och hälsostärkande åtgärd, och uppmuntrar mammor att spendera mer tid i naturen och testa på äventyr. Det är inte ett lätt uppdrag i en värld fylld av begränsande föreställningar om hur en mamma ska vara. Adventure Mamas ser det som sin uppgift att bidra till omdefiniering av vad moderskap är så att kvinnor ska våga prioritera sin egen hälsa och välmående – ett äventyr åt gången.

Forspaddlare och långdistans cyklist Satu Vänskä-Westgarth håller med. Finsk född och bosatt i Norge, har hon givit sig ut på ett antal egna äventyr medan barn stannade hemma. Hon erkänner ärligt att hon behövde dessa äventyr, de fick henne att känna sig mer levande än hemma i ett sömnlöst liv av en småbarnsförälder. Hon njöt av att vara sig själv. Inte någons mamma, utan bara sig själv. Hon är övertygat: ”För att vara en bra mamma, behöver jag inte vara med familjen 24-7 året runt. Barn behöver säkerhet, kärlek och ett exempel på hur livet kan levas. Det bästa exemplet jag kan ge dem är av mitt sanna jag, som drömmer om äventyr och sedan går efter dem. En som kommer tillbaka upprymd, med historier att berätta, och som tar familjen på mikroäventyr efteråt.”

Det sistnämnda lyfts upp av flera andra också. Kunskaper och färdigheter man utvecklar själv kan och ska med fördel appliceras för att skapa och genomföra familjeäventyr efteråt – en aktivitet som är givande och har livslång positiv påverkan på hela familjen.

7. Adrenalin kick

Överlevnadsexperten Megan Hine erkänner att hon är en adrenalin junkie och älskar rushen som farliga äventyr ger henne. Fara som inget annat ger henne en känsla av totalt närvaro i nuet och får henne att komma in i en flow – ett tillstånd av fullständig koncentration när ens kropp och medvetande är helt sammankopplade. ”It’s the most beautiful, almost spiritual feeling, a kind of physical enlightment. …I was living for those rare moments of literally flowing through the environment, my mind and body completely connected, where the only thing that mattered was being”.  

En gång mitt i savannen blev Megan Hine och hennes kollega överraskade av en lejonflock. De spenderade en hel natt stående rygg mot rygg bredvid elden, tyst följande djuren med sina blick, tills lejonen äntligen gav sig av vid gryningen. Det var en av de mest surrealistiska situationerna hon har varit med om, och hon har aldrig känt sig så levande som den natten.

Medan detta möte med rovdjuren var oplanerat, brukar Megan utsätta sig för diverse utmaningar medvetet och regelbundet. Hon säger ”Det gamla talesättet ’det som inte dödar dig gör dig starkare’ innehåller mycket sanning: ju mer vi exponerar oss själva till situationer som utmanar oss och får oss att bli rädda, desto mer utvecklar vi förmågor och coping mekanismer att bemöta dessa utmaningar och därmed minskar vår rädsla.” Skulle hon har hanterat möte med lejonen på det kontrollerade sättet som hon gjorde och överlevt natten om hon inte var van att möta och hantera sin rädsla? Knappast.

Polska Ewa Kalisiewicz bosatt i Schweiz har en vanlig karriär, men på helger far hon och maken till bergen för att klättra och göra BASE-hoppning (BASE jump på engelska). Om du inte vet, BASE jump är när man klättrar till toppen av något berg eller en hög byggnad och hoppar ner iklädd en dräkt med små vingar mellan armar och kroppen samt mellan ben. Denna dräkt gör att man kan kontrollera fallet och glida i luften likt en flygande ekorre som dräkten är utformad efter. När man kommer tillräckligt lågt, drar man i en fallskärm. Det går fort, minst sagt. Det är en av de mest absolut farligaste sporter med dödlighet och skadefrekvens flertal gånger högre än övriga friluftsaktiviteter. Så varför gör Ewa det? Det är adrenalinet, ruschen, utmaningen som drar. Det är också minnen som de skapar, möten med likasinnade de har, skönheten de omger sig med och känsla av friheten som äventyr ger dem som får de att återvända gång på gång.  

Kan man hålla det emot henne? Om du har någon gång åkt slalom eller berg-och-dalbana och upplevt en blandning av skräck och förtjusning, så vet du vad adrenalin är. Och om du har gjort det fler än en gång, då gjorde du exakt samma som Ewa och Megan – återvänt för mer adrenalin och njutit av känslan den gav dig.

”Ja, men berg-och-dalbana är inte farlig” – invänder du. Men inte deras äventyr heller, åtminstone inte för dem. De pushar gränser på sin nivå, de gör det de klarar av, och tar kalkylerade risker, inte kastar sig dumstridigt in i ett farligt äventyr bara för adrenalinet. Ruschen och flow blir ett härligt bonus av en aktivitet som de kan och älskar att engagera sig i.

8. För att leva livet till fullo

Svensk äventyrare och mamma Renata Chlumska reflekterar över risker i sina äventyr så: ”Jag vill inte förkorta mitt liv, utan tvärtom fylla det med så mycket som möjligt. Jag vill blicka tillbaka på ett långt och fullt liv och känna att jag har levt det liv som jag har velat”.

Och det är just det som är den största driv- och dragningskraften för de flesta äventyrare – att leva livet till fullo. Genom att göra det de älskar – äventyr.

Amelia Earhart sade om sin första flygning över Atlanten: ”Jag visste jag ville åka… för att jag älskar livet och allt det har att erbjuda. Jag vill varje möjlighet och varje äventyr det kan ge, och jag skulle aldrig kunna hoppa över ett av dem” (Citat från ”Amelia Earhart ”The sound of wings” av Mary S. Lovell)

Äventyr fyller deras liv med glädje och förundran, med känsla av fullständig närvaro i nuet, av flow när kroppen och medvetande smälter samman. Det utvecklar genom utmaning. Det låter de vara ett med naturen, i miljön där de trivs bäst.

”Jag klättrar för utmaning som en klätterled ger mig, för tillfredställelse att nå en bergstopp, för att njuta av omgivning och för att jag älskar berg” – säger sydafrikanska bergsbestigare Cathy O’Dowd.

”Den största motivationen som alltid har funnits där är kärleken till naturen och att vara utomhus. Jag tycker också att det är väldigt spännande vad man kan göra med sin kropp och sitt psyke. Det har aldrig handlat om något adrenalinsökande direkt utan snarare om att hitta ett lugn” – berättar svenska Annelie Pompe om varför hon ger sig ut på äventyr till höga berg och djupa vatten.

Äventyr tvingar de att titta djupt in i sig själv, erkänna vem de är och hur de vill vara. Det rensar själen och får kroppen att göra det den var skapad till. Det skalar bort allt det oväsentliga som media-genererad kroppshets eller jakt efter ägodelar, och tvingar de att koncentrera sig på det viktiga som att leva i harmoni med sig själv och naturen.

”En sådan livsstil hjälpte oss att skala bort delar av livet som inte är viktiga och fokusera på att leva, ögonblick för ögonblick” säger brittiska löpare Jen Benson när hon förklarar varför hon, hennes make och två små barn spenderade ett år i ett tält. ”Vi besteg berg, tältade i naturen, klättrade i träd, hoppade i sjöar, simmade i älvar, slukade upp middagar och vandrade i dagar med våra barn som sällskap” säger hon med ett lyckligt leende (lyssna på intervju med henne i ”Tough Girl Podcast” nedan.

”Äventyr är ett sätt för oss att vara närmare våra barn och hjälpa dem att känna tillhörighet med oss, naturen och miljön. Det har visat våra barn att det finns många sätt att leva på och tjäna pengar. Det har lärt oss många saker om oss själva. Det har lärt oss styrka och uthållighet. Barn fick förmågor som ska hjälpa dem i deras liv och jag och min dotter blev modigare.” – berättar Kirstie Pelling, en brittisk trebarnsmamma som driver prisbelönad blogg www.familyadventureproject.org tillsammans med sin man Stuart. Som familjen upptäcker de Storbritannien och resten av världen på en cykel, hästrygg, spark, kajak, och alla andra tänkbara färdmedel,  de springer, vandrar, klättrar, paddlar och skapar egna lekar och äventyr överallt.

Äventyr låter dessa kvinnor att vara mer lekfulla. Himalaya var franska Chantal Mauduits lekplats och hon visade öppet och ständigt sin glädje över att få göra det hon älskade mest – att klättra. Hon besteg världens farligaste berg reciterande poesi. Hennes skratt fyllde basläger och hon smittade med sin energi vart än hon gick. Hennes lätta och lekfulla sätt förargade många manliga klättrare. Deras ego fick sig ett hårt slag varje gång hon passerade förbi med ett leende, som om det inte var svårt alls. ”The harmony with the Earth transcends. The internal horizon blooms” – så vackert beskrev hon brutala bestigningar av toppar över 8000 m utan extra syre, när de flesta misslyckades även med syrgasmasken på. Hennes positivitet och entusiasm bubblade och hon omfamnande äventyret och livet till fullo.

Eller titta på brittiska Sarah Outen som paddlar över oceaner i en liten roddbåt. I en miljö där de flesta skulle vara skräckslagna skrattar hon glatt, skämtar, sjunger och härmar drottningen. Livet leker och hon njuter av varje ögonblick.

Samma med löparen Anna McNuff. När det blir för tufft, hon vrickar sin fot, känner sig ensam och nedstämd avbryter hon inte sitt 3000 km långa äventyr genom Nya Zealand utan tar på sig ’Pants of Perspective’ – färgglada löparbyxor som får henne att skratta och fortsätta framåt lekfullt, skämtande, sjungande.

Chantals, Sarahs och Annas glada förhållningsätt är nog den bästa förklaringen varför dessa kvinnor gör det de gör. För att de älskar det. Behövs något mer sägas? Vilka utmaningar de möter och hur de klarar av dem tittar vi närmare på i Delar 3 och 4 av ”Saga om kvinnliga äventyrare”.