Öl och berg

Ävenflykter

Det finns de som säger att friluftsliv och alkohol inte hör ihop. Dock, med tanke på att lasternas summa är konstant, måste detta röra sig om i övrigt synnerligen liderliga sällar, till vilka jag inte kan sätta någon tilltro. Jästa och destillerade drycker utgör en i min mening viktig del av kostcirkeln, och det finns ingen anledning att förvägra sig denna njutning bara för att man befinner sig på äventyr.

En välförtjänad öl efter en skidtur i fjällen

Går man lite bakåt i tiden så ansågs rent av de förra vara en nödvändig förutsättning för de senare. En intressant genomgång av alkoholens vara eller icke vara i dessa sammanhang finner man i Frithjof Nansens ”På skidor genom Grönland”. Nansen påpekade dock mycket riktigt, att även om alkohol kan lyfta själen, så försämrar den prestationsförmåga och omdöme, särskilt i kyligare sammanhang. Sant är också att alkohol försämrar assimileringen till högre höjder, så avhållsamhet vid bergsbestigning  är ju klokt, men när berget väl är besegrat kan man med gott samvete fukta sin gom.

Efter Bestigningen av Kilimanjaro var det planerat för en vilodag i baslägret, men vi övertygade bärare och guider att göra hela nedstigningen på en dag för att få släcka törsten med en kall Kili beer.

Att välja dryck är härvid enkelt. Av alla gudar håller jag Dionysos högst, men söderns druvor lämpar sig bättre för civiliserade samkväm än för äventyr i vildmarken.  Intet överträffar härvid njutningen av en kall öl när man återvänder utmattat efter ett högt berg. På vägen upp stimulerar adrenalinet själen, men på vägen ner är det ofta tanken på en kall stor stark som håller livsandarna uppe.

På väg ner från Elbrus: Skylten visar riktningen till närmaste öl, ca 1500 meter längre ner, vilken sedermera avnjöts med stor tacksamhet.

Även vid mer horisontella projekt som vandringar i skog och fjäll står min håg till ölen, men när man måste bära med sig allt man skall förtära måste man ta hänsyn till promillen, och man får helt enkelt mer valuta för bärandet med starksprit.

Inget går upp mot öl, men befinner man sig vid ett utmärkt vindistrikt som vid Aconcagua kan man ju göra ett undantag (på bilden: champagneprovning i Argentina)

Kask och gök, gärna på hembränt om man har tillgång till sådant, är onekligen en pittoresk dryck som för tankarna till svunna tider, och känns aldrig fel vid brasan i en norrländsk skog. Dock antar jag att den förr brukades så friskt av den enkla anledningen att man inte hade så mycket att blanda brännvinet med. Forna tiders fylleslag är väl inte heller något som man orkar ägna sig åt i skog och mark, så då kan man gärna kosta på sig något bättre än en kvarting renat. Vad man skall fukta gommen med är väl en fråga om tycke och smak, och för att vara ärlig smakar det mesta utmärk i det fria. Själv har jag en viss fäbless för vällagrad whiskey och fyller gärna pluntan med detta. Dock, något sötare är ofta mer belönande efter en dags hård vandring eller dylikt, och en calvados är inte heller fel, eller ännu hellre en kaptenlöjtnant blandad av lika delar cognac och klosterlikör.

Ävenflykter
På civiliserade platser som i Alperna brukar hyttorna vara försedda med en anständig bar, men på andra platser får man traska hela vägen nedför berget för att få sig något stärkande.

I grunden är väl det viktigaste att man väljer det som ger en det största leendet.

En kommentar till “Öl och berg”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *