En annorlunda bröllopsresa. Eller hur vi besteg Kilimanjaro – vårt första berg tillsammans.

Ävenflykter

Vi var unga, kära, nygifta och ville göra något annorlunda för vår bröllopsresa. Då vi båda älskade berg, bestämde vi oss att slå på stort och fara till Tanzania för att bestiga Kilimanjaro och ta en safari efteråt.

Det lät så otroligt romantiskt i våra öron. Kilimanjaro, det högsta berget i Afrika, har ett kling till sitt namn. Dessutom skulle det bli vårt första berg tillsammans och första berg för mig någonsin. Patric har i alla fall bestigit Mont Blanc, men jag som kommer från en av de plattaste platser på planeten – träsk- och myggfyllda norra Ryssland – har aldrig gjort något liknande.

Vi förberedde oss väl, läste på, valde en enkel rutt (6 dagar Machame rutt), hittade ett trovärdigt guideföretag (Tanzania Serengeti Adventure), vaccinerade oss, införskaffade allt som behövdes och tränade kondition. Äntligen var det dags att fara!

Väl på plats träffade vi två guider och gav oss ut mot berget där vi skulle träffa resten av teamet. ”Resten av teamet?” – undrade jag. Räcker det inte med två guider? Hur många behövs det för att ta oss till toppen?

NIO.

NIO personer anställdes totalt för att hjälpa oss ut… Det stod hundratals män vid början av rutten och det är bland de som vår erfarna guide valde skickligt.  

Jag var chockad och generad. Kände mig som en resenär från 1800-talet. Det enda som saknades var en puffig klänning och en parasoll. Det var ett hårt slag på mitt äventyrliga självförtroende att ha bedömts att behöva så mycket hjälp.

Med guider, bärare och en kock behövde vi bara gå. Det var faktiskt riktigt lyxigt, att komma fram till ett redan uppslaget tält och bli genast serverad en nylagad måltid. Pinsamt men uppskattat. Det var ju en bröllopsresa trots allt.

Tältet är förberett och bordet är dukat. Lyxigt

Berget var slående vacker, ombytlig, spännande, överraskande. Det har aldrig visat sig till oss i sin helhet, utan avslöjade bit för bit. Först var det en djungelliknande miljö

Sedan blev det kargt, med konstiga formationer.

Sedan var det en övernattning i en dal som avslutades med en hög avsats. Moln samlades i dalen och rann över avsatsen likt ett vattenfall, ner och ut över Afrika.

Därefter var det bara stenar kvar.

Småskravel under våra fötter lät som om man gick på mynt.

Jag var helt extatisk. Jag hoppade och studsade och sjöng, sprang före alla andra och tillbaka, ivrig att se och upptäcka. Till min egen förvåning visade det sig att jag var som gjort för berg. Jag som kommer från det platta träsklandet! Jag var stark, pigg, glad, jag mådde bra och njöt av varenda sekund på berget. Ok, inte när jag trampade i en stor hög av människobajs, men annars så… På andra berg, som exempelvis Aconcagua, måste man uträtta sina behov i en påse som man bär med sig ner från berget. Mycket klokt, för att det håller berget rent. Tänk var mycket bajs det blir på berget annars, med tanke på att varje sällskap består av minst 10 personer och spenderar minst 5 dagar på berget…

Ok, nu när jag har halkat in på mindre trevliga ämne, fortsätter jag väl.

Det visade sig att för varje dag som gick luktade vi mer och mer. Vid dag 4 av vandring i afrikansk värme var det ganska starka dofter i vårt tält. Ordentligt generande för oss båda, som har inte bott ihop innan bröllopet (jag bodde i Stockholm och Patric i Umeå). Kanske långvandring och bergsbestigning är inte en superbra idé för nygifta trots allt… Vi gjorde det bästa av situationen och hade det ganska mysigt i vårt tält ändå, vilade och läste Umberto Eco högt för varandra.

Mot toppen med vår underbara guide

Och så var det dags för toppbestigning. Vi steg upp vid midnatt och gick i total mörker alla 1345 höjdmeter. Vägen upp var brant och tuff. Även jag har slutat sjunga. Vatten i ryggsäcken frös till is och vi blev snabbt trötta och nedkylda.

Men plötsligt var vi på toppen! ”Congratulations, you are now at Uhuru Peak, Tanzania, 5895m. Africa’s highest point. World’s highest free standing mountain. One of the world’s largest volcanoes.” stod det på skylten.

Solen började stiga upp och utsikten var magisk. En soluppgång på toppen av Kilimanjaro…

Jag var så överfylld av lycka och förundran att jag inte märkte att min man var konstigt tyst. Vid närmare undersökning såg även hans ögon konstiga ut. Det visade sig att han fick höghöjdsjuka – en hjärnödem. Vi gick fort ner och den avtog på en gång. Han var full frisk och tillbaka till sitt vanliga jag på noll tid. Men på toppen såg han spöke. Överallt på glaciären satt det spöke av forna klättrare. Inte att undra att hans blick verkade konstig…

Spökglaciären

Så här såg vi ut när vi kom tillbaka till tältet efter toppbestigningen:

Ävenflykter

Nu var det bara två dagar vandring för att komma ner kvar. Vi var så trötta och sugna på öl att vi sade ”No way. Vi gör det på en dag”. Vårt enorma team blev superglad – de skulle få en ledig och fullbetald dag över.

Så vi gick ner. Och vi gick. Och gick. Och gick. Berget tog aldrig slut.

På väg ner. Supertrött.

Fortfarande, många år efter denna vandring, har jag ont i mitt vänstra knä när jag går ner. Det var kanske inte så klokt att pressa på. Men vi verkligen ville ha en öl…

Och vi fick den till slut, ackompanjerad av glad lokal musik.

Safarin som följde efteråt var en ”cherry on top” av en redan lyckad resa.

Förutom några otrevliga möte med apor.

En gång glömde vi stänga balkongdörren till vårt hotellrum och när vi kom tillbaka var hela rummet fullt av apor. FULLT. De var överallt. De tog i saker, de stal dem, de åt upp våra snacks, de smutsade allt ner. Det var vidrigt.

En annan gång hittade vi en enorm sten som var perfekt för att filma en solnedgång från (solnedgångarna i Serengeti var magnifika). Ett helt gäng apor hade troligtvis samma tanke, ok kanske inte att filma, men att beundra solnedgången. De anföll oss och var så aggressiva att vi fick lämna stenen.

Har jag nämnt att jag hatar apor? Jag är nog inte så populär hos dem heller…

Men resten av safari var makalös. Vi såg lejon som vilade, lejon som jagade en giraff, lejon som lekte, lejon som gjorde nya lejon.

Vi såg roliga zebror och deprimerade gnu.

Gnu låter otroligt deprimerande. ”Gnuuu” – säger dem och ser hemskt uttråkade med livet ut

Vi såg ett vattenhål med tiotals flodhästar i. De trängdes, gosade och pruttade så att vattenyta exploderade med stora bubblor, som fick mig att skratta tills tårar rann.

Vi såg en gepard – vilket är en ovanlighet.

Ett ”möte” mellan seriösa marabou storkar

Vi såg elefanter och giraffer med deras vackra ögonfransar.

Vi såg strutsar och hyenor.

Vi korsade en bro över en liten å där båda stränder var heltäckta av krokodiler.

Vi såg hominid fotavtryck som var 3,7 mln år gamla i Ngorongoro Nationalpark.

Fotavtryck av våra förfäder 3,7 mln år gamla

Det var en magisk resa.

En minnesvärt bröllopsresa.

Och en perfekt början på vårt liv tillsammans.

Man och hustru, just vigda, kommer ut ur stadskyrkan i Umeå

En kommentar till “En annorlunda bröllopsresa. Eller hur vi besteg Kilimanjaro – vårt första berg tillsammans.”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *