Svenska berg är försummade.
Sant är att våra berg är låga jämfört med de högsta topparna i Himalaya, men allt handlar om perspektiv, och vi skulle kunna välja att jämföra med Danmark, där Himmelsberget med sina 147 m länge troddes vara landets högsta punkt. Den viktigaste frågan är väl om våra berg är tillräckliga för idkandet av bergsbestigningens ädla konst, och här måste svaret bli ett rungande JA!
Se bara på britterna. Deras högsta berg, Ben Nevis, är blott 1345 m högt. Likväl låg britterna bakom födelsen av den moderna alpinismen. De brittiska bergen har trots sina vertikala tillkortakommanden bestigits flitigt av generationer av alpinister och tjänat som förberedelsegrund inför erövrandet av många av de högsta och mest firade topparna i världen. Således fattas oss intet i höjd. Jag har själv inte klättrat berg i Storbritannien, men jag tvivlar på att det finns någon annan kvalitet hos deras klippor som gör dem förmer än våra. Till karaktären förefaller de likartade, vilket väl inte är förvånande då de har ett nära släktskap i Kaledoniderna. Inte heller kan jag vid mitt liv tänka mig att de albionska höjderna skulle vara mer utmanande från ett vädermässigt perspektiv. Således återstår endast slutsatsen att det handlar om attityd.
Svensken har av tradition ofta ringaktat allt svenskt, så varför skulle våra höjder utgöra ett undantag? Ett talande exempel på detta är att en försvinnande liten del av våra landsmän kan nämna namnet på något annat av våra högsta berg än Kebnekaise. (Jag medger att Akka inte är helt okänt för gemene man, men detta har nog mer att göra med en viss gås och läseböcker för Sveriges barndomsskolor än med ett specifikt intresse för en viss höjdpunkt i Sarek).
Vi människor har en förkärlek för symbolism och talmystik och att göra listor samt bocka av utförda uppgifter skänker många tillfredsställelse. Det är väl därför naturligt att man strävar efter att klättra ”The seven summits” (Det högsta berget på varje kontinent), 8000 meterstoppar i Himalaya, eller 4000 meters toppar i Alperna. För Sverige är det naturligt att denna lista kommit att fokusera på 2000 meters gränsen. För det mesta talar man om de 12 toppar vi har som överstiger denna höjd, men jag är själv lite skeptisk. Även om också jag tycker om listor så föredrar jag berg framför toppar. Ett berg är ett berg och detta är ett stort och respektingivande ting som besitter en klar och tydlig högsta punkt som det är naturligt att sträva mot.
Många berg besitter dock också ett antal lägre toppar, av vilka någon kan ha förmånen att överstiga en viss höjd som vi människor beslutat vara symboliskt viktigt i ett visst land eller bergskedja eller dylikt. I verkligheten är dock dessa sekundära toppar ofta föga prominenta och när jag trött och utmattad står på den högsta toppen likt tuppen på gödselstacken har jag alltid funnit det synnerligen svårt att motivera mig till fortsatt ansträngning för att ställa mig på en lägre punkt en bit bort. Detta är dock en fråga om tycke och smak om vilket vi inte skall disputera. Själv är jag nöjd med mitt och avser att klättra Sveriges åtta högsta berg över 2000 meter, och lämnar de återstående topparna till andra.
Jag brottas dock här med mig själv och skulle önska frigöra mig från talmystiken. Vi har så många berg som är nästan lika höga som de högsta och ur andra aspekter, inte minst en estetisk, kan vara mer lockande att bestiga. Ställ dig på ett högt berg i Sarek och titta dig omkring. Skönheten översvallar och utmaningar finns det nog av. Här kan man roa sig till döddagar! Så klättra gärna de högsta bergen eller topparna, men glöm inte de andra!
Du hittar fler inlägg om fjällvandring här och en gratis klättringskurs här.
För tips om klättring av svenska berg (kartor, utrustning, mm), klicka respektive länk nedan:
- Sarektjåkkå (2089 m)
- Pårtetjåkkå (2005 m)
- Akka (2011 m)
- Kebnekaise (2097 m)
3 reaktioner till “Bergsbestigning i Sverige”