Villanäs fågeltorn utanför Umeå

Ävenflykter

Man är väl ingen Proust, men det kan vara underhållande att gräva i sitt eget minne, och emellanåt när jag kör vägen mellan Holmsund och Umeå poppar fågeltornet i Villanäs upp, väl bevarat från en sjuårings hjärna i all sin grådaskighet.

Först blev man väckt vid en alldeles okristlig tid och fortfarande sömndrucken transporterad med skolskjuts två mil till Granö skola, där man omlastades till Brännströms buss för vidare transport 9 mil till Umeå och Villanäs.

Från bussen relativa värme och bekvämlighet blev man bryskt utkastad i en allt omfamnande rå och kylig dimma innan man traskade vidare genom sumpmarken till la pièce de résistance – ett torn mitt ute i ingenstans. Där tillbringade man därefter huttrande några timmar med skådande av diverse okända sumpankor, skitmåsar och snorkråkor som väckte föga intresse, avbrutet endast av inmundigandet av några karakteristiskt gummiaktiga hårdbrödmackor med ost samt pissljummen choklad täckt av en äcklig hinna.

Smaken förändras ju dock, så efter så här drygt 40 år gjorde jag ett nytt försök med familjen. Det här med fågelskådning är kanske inte riktigt vår grej, och skulle någon hävda att slutet av november inte är den optimala tiden att titta på vattenlevande flyttfåglar så ska jag inte disputera detta. Dock förde denna årstid med sig andra fördelar. Den myckenhet av mygg som säkerligen huserar här sommartid hade alla frusit ihjäl, förhoppningsvis under smärtsamma former. Samma köld hade också skapat en mängd konstverk av iskristaller i gräs och grenar, vari en lågt stående sol lät sina bleka strålar skimra.

En mängd små kanaler och pölar hade den också förvandlat från potentiella malariahärdar till glada och glatta isbanor av den exakt rätta tjockleken som innebär att varje steg tas med förväntansfull spänning. Upprepade varningar gavs också till sonen, innan fadern trampade igenom. Jag skyller dock på att ingen varnade mig. Detta hade vidare enkelt kunnat undvikas om jag hållit mig till den ypperliga gångbana om 1900 meter från parkeringen till tornet, som också  tillåter barnvagnar att företa den föga strapatsrika färden.

Hur som helst, väl framme i tornet bjöds vi på en vacker utsikt över Umeälvens delta, med skorstenarna i Obbola spyendes rök högt upp på den klara vinterhimlen, likt en hyllning till människans triumf över naturen väl värdig en Majakovski. Sett i perspektiv är dock människan en perifer företeelse och skorstenarna upptog i ärlighetens namn bara några grader av synfältet. Framför oss lät i stället en vänligt inställd Moder Natur sända oss sena fågelskådare en flock lågt flygande svanar framför den nedåtgående solen.

Tacksamma över denna hälsning från en sedan länge svunnen sommar vände vi ryggen mot deltat och började återfärden genom den skog av vilken inte ett spår fanns på denna plats för 40 år sedan, och jag ser med viss spänning fram mot att återvända hit om ytterligare 40 år för att se vad denna föränderliga miljö då har att uppvisa.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.