Klättra Aconcagua i Argentina

Aconcagua (6961 m) är Sydamerikas (och den södra hemisfärens) högsta berg, och sålunda en av the Seven summits. Det är inte bara moderna alpinister som dragits till Aconcagua, utan berget hölls för heligt redan av Inkaindianerna, och människooffer företogs här, som på andra berg. Bland annat har mumien av ett barnoffer hittats här på över 5000 meters höjd.

Hur som helst, så anses detta vara ett högt, men ej särskilt tekniskt berg. Värd att klättra i sig självt, eller för de mer ambitiösa, som ett steg på vägen mot Himalayas 8000 meterstoppar.

Som med de flesta andra berg ges olika möjligheter för den hugade bergsbestigaren. Enklast är naturligtvis att boka en turplats med exempelvis Hvitserk. Billigare, och naturligtvis mer utmanande är att arrangera allt själv. Vi valde denna gång att pröva vår egen förmåga, men tog lite hjälp med logistiken på vägen. En lokal arrangör hjälpte oss med nödvändiga tillstånd, transfer från flyg till berg, bokning av hotell i Penitentes, samt bokning av mulåsnetransport av delar av vår utrustning till baslägret och förtäring i detta samt i Confluencia.

Efter mellanlandning i Buenos Aires anlände vi i Mendoza strax efter Jul (mitten av december till slutet av januari är den bästa tiden för en bestigning). Här måste man på plats personligen anskaffa ett klättertillstånd för ca 8000 Kr. Därefter vidare med bil till Penitentes (ca 2,5h) och övernattning på ett enkelt hotell.

Dagen efter började med en kort bilfärd till Los Horcones (2800 m) (översiktskarta här), och därefter en ca 10 km lång vandring till Confluencia (3300 m) längs en lättvandrad stig (ca 4 h).

Confluencia är ett fast läger och både här och i Plaza de mulas tillhandahöll vår organisatör mat och dryck.

Nästa dag begav vi oss så till det egentliga baslägret i Plaza de mulas. Detta var en vandring på drygt 7 timmar/16 km till 4300 meters höjd. Vandringen under de två första dagarna var verkligen vandring och vi förbannade oss själva för att inte ha tagit med vandringsskor för detta parti, där vi stapplade fram i våra bergskängor.

Promenaden blev inte heller lättare av det faktum att solen gassade och vi hade tagit med allt för lite vatten för denna värme. För övrigt var det dock en trevlig väg med spektakulärt färgglada berg. Längs vägen finns gott om platser som inbjöd till rast och vila, men var på din vakt, då dessa tydligen också är väldigt inbjudande för toalettbesök.

Plaza de mulas är ett stort basläger och här fanns toaletter, tvättmöjligheter, försäljning av diverse produkter och en läkarstation. Platsen fyllde sin funktion, men hade något genuint deprimerande över sig, så vi var glada att vi inte skulle tillbringa så lång tid här.

Efterföljande dag tog vi en acklimatiseringspromenad och firade därefter nyår på ett stilla sätt i vårt tält.

Det var sedan dags att bege sig till nästa lägerplats, Camp Canada (4900 m). En vandring under ca 3 timmar i zick-zack uppför en tämligen brant sluttning.

Här hade endast en handfull andra klättrare slagit upp sina tält och miljön var mer tilltalande.

Dagen efter ville vi ha det ännu lite mer avskilt, och slog därför läger en bit ifrån Nido de Condores (5400 m). Vädret blev nu sämre med kraftigt snöfall och stark vind, varför vi stannade i tältet under tre dagar.

Dock gick väl ingen nöd på oss utan vi hade det riktigt trevligt med såväl gott sällskap som goda böcker. På tredje dagens morgon var vädret åter gott och jag kröp fram till dörröppningen och drog på mig skorna, reste mig upp, och föll framstupa…

Det visade sig att min balans var borta och att jag inte kunde stå utan stöd. Således hade hjärnödemet slagit till. Trots att jag upplevde mig må bra så upptäckte min hustru snart ytterligare ett symtom. Hon sammanfattade det som att jag var stenkorkad, men det tycker jag var lite orättvist. Större delen av min kognitiva förmåga var tämligen intakt, men jag hade drabbats av apraxi. Dvs en oförmåga att förstå hur saker fungerade och hur jag skulle få dem att göra vad jag ville. Jag var oförmögen att öppna ryggsäcken och när jag skulle ta ned tältet gick jag bara och ryckte i linorna utan att komma vidare.

Hur som helst så var det uppenbart att denna klättringstur var över. För att det inte skulle råda något tvivel om att detta var rätt beslut så sände moder natur mig nu också ett rejält lungödem med skrämmande låg syresättning av blodet (vi hade med oss en pulsoximeter).

Min hustru fick nu leda mig ned medan jag försökte hålla balansen med hjälp av mina stavar, och så småningom var vi åter Plaza de Mulas.

Här började jag återhämta mig och kunde för egen maskin traska nedför berget nästa dag.

Det var ju snöpligt att min veka konstitution skulle hindra oss från att nå toppen, men det är ju inte lönt att gråta över spilld mjölk. När vi nu oväntat hade ett antal extra dagar i Mendoza använde vi dem väl till att resa mellan de välbekanta vingårdarna i området, samtidigt som vi konsumerade mängder av kött av en fantastisk kvalitet!

För att sammanfatta så var Aconcagua fram till Nido de Condores ett okomplicerat berg. Hade vi fortsatt uppåt skulle vi först ha vandrat till Berlin på 5900m, och därifrån vidare till toppen efterföljande dag. Det påstås att också denna del av berget inte heller skall vara allt för svår, men om det saknar jag personligen av uppenbara skäl kunskap. Fram till Nido de Condores fanns endast snö fläckvis, men högre upp skall stegjärna och isyxa krävas, medan behovet av rep påstås vara begränsat. Måhända återvänder vi hit en dag (om min hälsa och hustru tillåter) och kan då fylla i dessa luckor.

Vi rekommenderar en resa till Aconcagua för den som vill upp och sniffa på på höjder runt 7000 meter, men var medveten om att detta för många visar sig vara ett allt för högt berg. Runt 60% av de som försöker uppges vända om, och då vanligen pga höjdsjuka.

Min höjdsjuka var säkert åtminstone delvis betingat av en för dålig kondition. Visserligen hade jag väl sprungit en dryg mil några gånger i veckan före denna resa, men hade jag haft den kunskap jag har idag hade jag tränat på ett både klokare och mer intensivt sätt, men det får jag återkomma till vid ett senare tillfälle.