Elbrus (5642m) är visserligen Europas högsta berg (och en av de ”Seven summits”), men föga känt för den breda allmänheten, som nog ofta snarare tänker sig Mont Blanc i denna roll. Mont Blanc är ju också centralt placerad i det egentliga Europa, medan försynen av oklara skäl har valt att placera Elbrus långt ute i periferin, närmare bestämt i Kaukasus, som ju utgör gränsen mellan Europa och Asien.
Så vitt som det låter sig bedömas så var det nog på detta berg som Zeus lät kedja Prometheus, som straff för att denne givit elden i gåva till mänskligheten. Prometheus var den store civilisationsbringaren, och utan honom hade följaktligen aldrig den ädla bergsbestigningskonsten utvecklats, då endast en civiliserad person kan hitta på en så meningslös aktivitet.
Elbrus är en slumrande vulkan, men detta bör inte föranleda någon större oro. Värre är då det allmänna säkerhetsläget i regionen. Kaukasien inkorporerades visserligen i det ryska imperiet, men befolkningen integrerades nog aldrig till fullo. Kaukasien är i den ryska föreställningsvärlden befolkat av ett frihetsälskande och något vilt släkte och efter Sovjetunionens fall visade det sig ligga en del sanning i detta.
Området är generellt sett osäkert och det avrådes ofta från resor till denna del av Ryssland pga religiöst betingad terrorism, separatistiska rörelser och kriminalitet. Vissa områden kan vara helt avstängda för turister, medan andra kräver speciella tillstånd, så det är en god ide att kontrollera läget innan man beslutar sig för att ge sig av. Själva nationalparken vari Elbrus befinner sig hör nog inte till de egentliga oroshärdarna, men det kan vara nödvändigt att passera genom dessa på vägen dit. Vidare utgör bergen strax söder om Elbrus gräns till Georgien, och rörelsefriheten är här begränsad efter det Rysk-Georgiska kriget 2008. Slutligen så har ju kriget mellan Ryssland och Ukraina inte underlättat turism i det förra landet, och i skrivandets stund är det nog inte görligt för en västerländsk amatör att klättra Elbrus.
Rent generellt så kan det vara klokt att här anlita en researrangör även om man är en erfaren alpinist, med tanke på logistik, byråkrati och säkerhetsläge, särskilt om man inte behärskar ryska, då kunskaperna i engelska ibland lämnar en del övrigt att önska. Så trots att vi denna gång företog bestigningen utan guide fann vi det för gott att anlita Pilgrim Tours för övriga arrangemang.
Vi gav oss iväg i mitten av juli (juli till mitten av augusti skall vara den bästa tiden för Elbrus). Flyg via Moskva till Mineralnye Vody, därefter transfer några timmar i bil till Terskol. En på sitt sätt tämligen exotisk resa där de dominerande minnena är det stora antalet kor mitt på vägen samt alla militärkontroller längs densamma.
Terskol är en populär vintersportort vid foten av Elbrus, och följaktligen en tämligen sömning plats under sommaren. Vi inkvarterade oss i ett hotell och det visade sig att man hade bokat Scheherazade-sviten för oss. En (mar-) dröm av rysch och pysch som inte riktigt harmoniserade med bergskängor, stegjärn och annat.
Hur som helst så var vi inte där för att ligga på hotellrummet, utan började nästa dag med acklimatiseringsprocessen genom att ta en promenad från byn upp till hög höjd.
Hotellet var beläget strax utanför Terskol, i den lilla by Azau på 2350m höjd, varifrån liftarna till Elbrus utgår.
Första dagen tog vi en promenad upp mot Elbrus. Andra dagen tog vi skidliften i Terskol en bit och fortsatte sedan till toppen av Mt Cheget på 3761m. Denna topp har fördelen av slående vyer över Elbrus med omgivning.
De efterföljande två dagarna anlitade vi en lokal guide och roade oss med tekniska övningar på hög höjd nära gränsen mot Georgien. Med detta fann vi oss vara beredda på större äventyr och inledde bestigningen av Elbrus den efterföljande dagen.
Det finns fyra etablerade rutter upp till toppen, och den södra rutten är den som används av de flesta och den som vi beskriver här (översiktskarta här). Också denna kan klättras på olika sätt.
Vissa kommer att bo i Terskol och dagligen acklimatisera sig med hjälp av liftsystemet och snöfordon, medan andra i varierande grad nyttjar hyttorna. Liften tar dig upp till stationen Mir (3500 m), och vidare till Garabashi (3800 m), varifrån snöfordon kan ta dig upp till Maria (4100). Hyttorna har väldigt lite att göra med traditionella alphyttor, utan är konstruerade av gamla tankfat, i äkta sovjet-chick stil. Standarden är följaktligen också måttlig.
Vi är inte främmande för liftar, men kombination med bullriga militära snöfordon från sovjeten och tanksystemet andades alltför mycket socialrealism för vår smak. Vi är mer av naturromantiker och bestämde oss därför att vandra hela vägen och sköta oss själva i vårt lila tält.
Rutten är väl markerad och enkel att hitta. Den följer liftsystemet från Azau och fram till Garabashi är det en tämligen enkel vandring på barmark, innan glaciären tar vid. Första dagen slog vi upp tältet på ca 3700 m, och efterföljande dag på glaciären på ca 4200 m.
Sista dagen startade vi tidigt i strax före den första gryningen och upplevde en fantastisk soluppgång.
Vägen över glaciären var huvudsakligen över tämligen böljande snöfält, med en del brantare och mer ansträngande partier,
men till slut stod vi på toppen på 5642 meters höjd med en vidunderlig vy över Kaukasus.
För att vara helt uppriktig så stod hustrun på toppen, medan jag satt ner, något tagen av höjden som vanligt, men mycket nöjd med att ha tagit mig upp.
Vägen ner var som vanligt betydligt enklare och snabbare, och när krafterna tröt lite blev vi uppmuntrade av en skylt som påminde oss om att det bara var xxx höjdmeter kvar till ölserveringen!
Bestigningen var föga tekniskt utmanande utan bestod i en brant promenad. Dock var väl promenaden ibland ansträngande. Vi hade förberett oss genom några löppass i veckan under de närmast föregående månaderna. Det var tillräckligt, men det hade nog varit en trevligare promenad om vi hade tränat lite mer. Detta hade sannolikt också medfört att jag hade tolererat höjden bättre. Hur som helst så nådde vi toppen och tog oss ned utan att vara utmattade om än lite trötta.
Det var en hel del andra klättrare på Elbrus, men detta skulle nog ej ha stört om det inte hade varit för att många av dem nyttjade snöfordon. Skulle vi någon gång återvända så skulle vi nog ta en annan rutt för att undkomma dessa.
Förutom Elbrus finns det många andra respektingivande och inbjudande toppar i närheten. Toppar som man nog skulle kunna få ha mer eller mindre för en själv att döma av den begränsade trafiken.
Det fanns också annat roligt att göra i området, från ridning,
sightseeing och
bad i varma källor.