Det var 16 år sedan. Jag var i Alperna för första gången i mitt liv, sugen att bestiga något berg i området. En lokal guide entusiastiskt informerade oss att vi skulle bestiga Aiguille de Midi, gav oss isyxor, snökängor och stegjärn och vi gav oss ut utan vidare förklaringar.
Aiguille du Midi ligger på franska sidan av Mont Blanc. Från Chamonix åker man upp med en lift till toppen av berget, tar sig förbi alla varningsskyltar som finns vid kanten av utsiktsplattformen och går ut på en smal bergskam med avsatser på flera hundra meter på varje sida. Efter kamvandring blir det en kort glaciärpromenad för att gå runt berget och klippklättring hela vägen tillbaka till en annan utsiktsplattform. Så ser den enklaste leden ut.
Före denna gång har jag aldrig klippklättrat eller gått på en glaciär. Inte heller har jag någonsin haft stegjärn på mig. På två minuter av glaciärpromenad har jag rivit mina byxor och ben blodigt med stegjärns vassa tänder. Sedan var det att klättra på släta klippor i dessa hemska skapelser. Ljudet av metall på sten, en isande jiiiiiii när stegjärn gled ner och händerna hittade inget att hålla i har etsat sig i mitt minne.
Det värsta var dock inte att försöka klättra uppåt. Det var att firas neråt. Bara ett år innan har jag haft en fallskärmsolycka som fick mig att bli rädd för fall och inte lita på utrustning. Att vända ryggen mot en avsats, luta mig bakåt och glida nedför berget hängande på ett tunt (i mina ögon) rep var fruktansvärt skrämmande för mig.
Det tog mycket tid och övertalande från vår unga guide, men på något sätt klarade jag av allt.
Utsiktsplattformen var fullt med turister som applåderade vilt när vi äntligen klättrade uppför sidan och till plattformens säkerhet. Det var en surrealistisk känsla och jag skrattade helhjärtat. De tror att jag är en riktig bergsbestigare, tänkte jag. Och det smickrade mig.
I år har vi bestigit Aiguille du Midi igen. Samma led. Annan guide. Samma vi, men med 16 år av erfarenhet.
Här är några lärdomar som jag drog efter årets bestigning:
Välj rätt guide. Det är mycket bättre att följa med en erfaren guide som utgår ifrån dina färdigheter och kunskaper än oerfaren guide som vill ta dig dit han själv vill gå utan att ställa en enda fråga om dina färdigheter. (se fler funderingar kring anlitande av en guide i detta inlägg). Vår nuvarande guide känner oss väl och har gedigen erfarenhet. Det ger oss en särskilt trygghet. Han vet vad vi kan och inte kan, och vi litar på honom fullständigt.
Du ska kunna din utrustning. Det är mycket enklare att klättra berg när du har haft 16 år på dig att lära dig använda utrustning än när du ser utrustningen för första gången. En djup tanke, jag vet 🙂 Vad borde jag har gjort annorlunda första gången? Frågat vad det var och tränat på att använda det innan vi gav oss ut. Det skulle har underlättat en del, eller åtminstone varit mindre blodigt.
Nybörjarens tur. Det är enklare och roligare att göra något för första gången. Du har ingen aning om det finns något att oroa dig över eller vara rädd för. Du är fylld av glädje, förväntan och ungdomlig bravad. Du känner dig odödlig och allt är bara skoj.
När du har gjort några misstag, lärt dig om allt som kan gå fel och förstår risker, då kan du bli spänd inför ett äventyr, särskilt om du har en läggning för oro. Som jag skrev här, har jag extremt lätt för att skrämma mig intill darrande inför vilken friluftsaktivitet som helst sedan barn föddes. Så 16 år av lärdomar om allt som kan gå fel är inte nödvändigtvis till min fördel när jag ska klättra.
Titta inte i avsatsen. Under alla år av bergsklättring sedan mitt första Aiguille du Midi för 16 år sedan, har jag varit rädd för smala kammar, att runda ett hörn eller traversera en klippvägg (dvs gå sidlänges). För att jag kunde se hur långt ner det var och kände avsatsens gapande tomrum bakom ryggen. I år har jag testat något fullständigt banbrytande: att låta bli att titta ner. Fokusera bara på det som var framför och direkt ovanför mig. Det funkade utmärkt. Yes, rocket-science nivå av upptäckten, jag vet. Så klok har jag blivit med åren. Wow.
Var i nuet. Det som hjälpte mig mot rädslan mest i år var att ta kontroll över min hjärna. Låta inte tankarna springa iväg till allt som skulle kunna hända, det som har hänt förr eller hänt andra. Att vara fullständigt i nuet vid varje steg, varje rörelse, i alla sinnen. Att fokusera på att känna stenen under fingrar, vinden som smeker huden, solen som värmer, njuta av utsikten, rörelsen, utmaningen, känna musklerna anstränga sig. Denna fokus gjorde att jag upplevde varje ögonblick som den var, när den inträffade, utan att befinna mig mentalt i ett skrämmande land av ”vad om”. Tackar Eckhart Tolle och hans bok ”The power of now”.
Roligt med åskådare som applåderar. Första gången när vi avslutade leden, applåderade människor som var på utsiktsplattformen och det fick mig att känna mig som en riktig bergsbestigare. Denna gång var det fransk television där för att göra en dokumentär om Mont Blanc. Deras drönare hovrade över oss länge i slutet av turen och kameramannen stolt berättade att han fick fina bilder av oss. Så, nu efter 16 år, är jag inte bara en bergsbestigare utan en filmstjärna. 🙂
Kul att det går uppåt. Det är kul att se att trots att vi har blivit äldre, har vi blivit bättre. Att alla små och stora äventyr genom åren har bidragit till att vi har utvecklats. Det är så vi vill leva, att varje år ska göra oss lite bättre, lite kunnigare. Receptet är enkelt: att regelbundet leta ut mikroäventyr i närområde och ge oss ut på lite större utmaningar emellanåt, fortsätta lära oss nya färdigheter, utmana oss själva, ta hand om kroppen och själen genom att vara ute och sluta aldrig leka. Framåt mot nästa 16 år!