Fallskärmshoppning hör väl snarast till kategorin adrenalinkickar, men planerar man att under sina resor nyttja det lokala flyget under det att man tränger in i djupaste Kongo eller liknande platser kan man ju rent hypotetiskt få nytta av detta. Det ger ju också en del kunskaper som kan nyttjas vid skärmflygning med eller utan motor.
Fallskärmshoppning är en aktivitet som man med fördel inte lär sig via
självstudier, särskilt med tanke på att utrymmet för trial and error är tämligen begränsat. Den som bara vill prova på utan att lägga ned något större engagemang kan ju med fördel beställa ett tandemhopp. Dock misstänker jag utan att själv ha provat att detta förtar en hel del av upplevelsen. Att falla ensam utelämnad till sig själv torde tillföra en extra dimension.
Jag påbörjade själv en kurs vid Umeå fallskärmshoppningsklubb. De traditionella kurserna inleds med ett antal teorilektioner samt en del praktiska övningar. De senare bestod huvudsakligen i att med uppsträckta händer springa runt på en fotbollsplan och låtsas att man styrde och landade en fallskärm. En aktivitet som sannolikt skänkte större nöje åt eventuella åskådare än till utövarna. Själva hoppandet kom lite senare och bestod i hopp från låg höjd med direkt utlösning av fallskärmen. Således ingen tid i fritt fall.
Jag avbröt kursen efter några hopp pga tidsbrist. När jag senare beslöt mig för att göra ett nytt försök tillsammans med min hustru valde vi en kurs i accelerated free fall i södra Sverige. Denna innehöll också teori och markbundna övningar, men man började hoppa från 4000 meter direkt. Detta tillgick så att man vid första hoppen assisterades av instruktörer under det fria fallet. Ett betydligt mer effektivt och roande sätt all lära sig hoppa.
Kursen inleddes dock med olycksbådande omen. Instruktören dök upp en timme försenad, ledsagad av två poliskonstaplar, stinkande av gammal fylla och med en air av att ha tillbringat natten i en sophög. Det visade sig att detta inte var långt från sanningen. Anledningen till poliseskorten var att en villaägare hade funnit honom utslagen i komposthögen på morgonkröken.
Kanske vi borde ha tagit detta som ett varningstecken, men vi lät oss inte avskräckas. Den myckenhet av lårbensbrott, brutna armar, stukade och brutna fotleder och smärre sårskador som vi bevittnade under de följande dagarna valde vi också att negligera, även om det faktum att ambulansen gick i skytteltrafik väckte ett visst obehag. Själv gjorde jag drygt 15 hopp och erhöll min licens.
För min hustru blev det en mer dramatisk historia. På hennes första hopp lade sig en lina över skärmen så att denna delvis kollapsade. I enlighet med vad hon lärt sig kopplade hon därför loss fallskärmen och försökte utlösa reservfallskärmen. Tyvärr var detta dock omöjligt då handtaget inte kunde rubbas. Marken fortsatte därför att oförtrutet närma sig henne med drygt 200 km i timmen. Jag har förstått att det var med en viss lättnad som hon på det minsta säkerhetsavståndet av 800 meter noterade att reservfallskärmens automatutlösare utlöstes med en knall.
Hennes andra hopp förlöpte utan dramatik. Så var också fallet gällande det tredje hoppet, i alla fall de första 99,7%. När hon drog i bromslinorna på ca 13 meters höjd kollapsade skärmen och hon föll handlöst (eller om man så vill skärmlöst) till marken. Detta skall egentligen inte vara möjligt på den typ av skärmar som ges till noviser, men det påstods att bromslinorna torkat och blivit för korta. Min hustru blev en del av ambulansrallyt och fick tillbringa en tid på sjukhus med flera frakturerade ryggkotor och smärta, men utan bestående men, förutom en ihållande misstro mot alla former av luftbaserade äventyrligheter.
Trots att vår upplevelse av denna luftakrobatik inte var odelat positiv så kan jag dock personligen rekommendera denna aktivitet i begränsad omfattning.
Att för första gången på hög höjd ställa sig i flygplansdörren, titta ned på lilleputtvärlden där nedan och känna fartvinden slå mot ansiktet var en nervpirrande upplevelse. Dock intet mot att sekunderna därefter kasta sig ut i lufthavet. Man släpper taget om alla fasta punkter och sveps med våldsam hastighet bakåt och nedåt från planet medan man kolliderar med luften som initialt erbjuder ett högst oväntat motstånd. Fartvinden kaster en hit och dit som en vante och man roterar längs kroppens alla tre axlar samtidigt, fullständigt desorienterad och omedveten om sådana begrepp som upp och ner. Detta vara dock bara några ögonblick innan man tar kontroll över fallet och vänder sig i en stabil position med ansiktet mot moder jord. Man noterar nu att det är väldigt långt till marken och att man faller väldigt fort. Den intellektuella delen av din hjärna är fullt medveten om att du har en fallskärm på ryggen, som ska utlösas på en viss höjd och att du med stor sannolikhet kommer att landa tämligen oskadd. Det finns dock primitivare delar av hjärnan som vägrar lyssna på sakskäl, övertygade om att de inom kort kommer att blandas med dina övriga kroppsdelar när du mosas mot marken. Dessa delar av hjärnan vrider sig nu i dödsångest och pumpar kroppen full med adrenalin och alla upptänkliga stresshormoner. Det fria fallet är definitivt en häftig upplevelse och när man samlat sig en smula och orienterat sig kan man börja man att flyga mot det förutbestämda landningsfältet. På lämplig höjd är det dags att dra linan och fallskärmen utlöses nu och fångar luften men en våldsam kraft. Skärmen bromsar naturligtvis bara fallet, men upplevelsen är att man rycks kraftigt uppåt. Denna rörelse övergår på ett ögonblick till vad som upplevs som ett fullständigt lugn. Fartvinden som nyss dånade i öronen och fick kinderna att fladdra är borta. Mjukt dalar man tyst mot marken. Kroppen och sinnet slappnar av och man tillåter sig att njuta av utsikten innan man börjar styra skärmen mot landningsplatsen. Lugnet varade dock inte för evigt. När det börjar bli dags för landning inställer sig den teoretiska möjligheten av landning i elledningar, gran eller på motorväg. Den stora fördelen med fallskärmshoppning är dock att ner kommer man alltid även om det kanske inte blir exakt på det sätt man tänkt sig. Man styr in mot landningsplatsen med hänsyn till vindriktningen, bromsar in skärmen strax ovan marken och landar förhoppningsvis ganska graciöst och mjukt. Jag har dock landat både långt från avsedd plats, hårt, och i det närmaste på ansiktet.
Vid det första hoppet är allt nytt och allt som jag beskrev ovan inträffar för första gången. När jag väl hade fast mark under fötterna drabbades jag av ett kraftigt lyckorus. Jag var helt enkelt ”hög” på allt adrenalin och andra hormoner som strömmade genom kroppen. (Den del av hjärnan som hade varit övertygad om mitt nära förestående frånfälle var väl också tacksamt överraskad av att ingen transformation till hjärnmos ägt rum). Tillståndet kan närmast beskrivas som ett extremt utdraget postorgasmiskt tillstånd som gradvis ebbade ut under loppet av en halvtimme. Det tråkiga är att denna effekt var kraftigt reducerad under de efterföljande hoppen, tills ett hopp inte var mer än en kul grej. Efter mitt 18 hopp fann jag det därför inte värt att fortsätt med denna aktivitet. Jag skulle nu, när några år passerat, gärna göra några hopp igen, men en nackdel med fallskärmshoppning är att man måste hoppa ett visst antal hopp per år ifall man önskar behålla licensen. Förlorar man denna är det bara att börja om från början igen.
Den som efter denna korta presentation finner sig hågad kan leta vidare efter kurser på Svenska fallskärmsförbundet. Gällande Umeå Fallskärmsklubb har de i dagsläget ingen verksamhet efter den tragiska flygolyckan.
En kommentar till “Fallskärmshoppning”