Att bajsa må vara en skitsak, men bör likväl tas på största allvar och behandlas med tillbörlig respekt och eftertanke.
När man läser friluftsinriktade websidor får man intrycket att det går mode i vissa inlägg och att dessa kopieras och sprids som memes med liten variation. För tillfället verkar detta vara mest uttalat gällande bajsspaden. Detta är en liten spade som man medtager på sina utflykter för att gräva ett litet hål vari man sedan defekerar.
Detta är väl görligt, men trots att min hustru hävdar att jag är utrustningsfixerad så har jag ännu ingen skitspade i min ägo av följande skäl:
Pro primo: Även om vår Herre skapade människan på lördag, så är designen av vår ändalykt något av ett måndagsexemplar, åtminstone avseende precisionen. Vill du vara säker på att hitta av det du siktar på får du göra målet/hålet rätt stort.
Pro secundo: av ovanstående skäl förefaller det sannolikt att spaden kan behöva nyttjas för att korrigera en del bommar, vilket känns mindre hygieniskt.
Pro tertio: Huksittande kabelläggning är den traditionella metoden, och praktiseras fortfarande av en stor del av jordens befolkning, i det fria eller på så kallade huktoaletter (i princip ett hål i golvet). Hukbajsande påstås av de insatta medföra en rad hälsomässiga fördelar, inte minst i form av muskel och balansträning för den äldre populationen. Men häri ligger också kruxet. Den som inte pottränats i denna position kan finna denna pose såväl ansträngande som svår att upprätthålla av ekvilibristiska skäl. Det är helt enkelt rätt obekvämt, särskilt vid längre sessioner.
Vilka är då alternativen?
Skitstången är en aktat inrättning med lång tradition. Denna omnämns i en av våra äldsta landskapslagar. Om mitt minne inte sviker mig lyder paragrafen ungefär så här: ”Det är värdshusvärdens ansvar att tillhandahålla en skitstång för resande, men om resande nyttjar skitstången, och en galt därvid biter av honom tasken, så är det resandes ansvar”. En skitstång är helt enkelt en horisontell pinne på vilken man sätter låren, medan rumpan sticker ut på andra sidan. En sådan kan ju konstrueras med lätthet, men enklare är ju om man finner ett nedfallet träd med rätt dimension och höjd – akta dig bara för grisarna!
Klykan är en annan variant. Träd växer ju på många olika sätt och kommer därför i månghanda former. Har man tur finner man en klyka av lämplig vidd och på en höjd som tillåter att man halvstående parkerar ändalykten däri.
Stenar finns det gott om, speciellt när man klättrar berg. Ofta har ett par stenar haft omtanken att skapa en trevlig sits med stöd för båda skinkorna, samt ett lämpligt tomrum för vad som finns där emellan. Hittar man inte en naturlig toalett är det bara att börja kallmura en toalettsits som uppfyller alla krav på bekvämlighet, avskildhet, samt gärna med en vacker utsikt som inbjuder till kontemplation över tillvaron eller rent av det egna jaget.
Många av våra medmänniskor är ytterst intresserade av sina skapelser och inspekterar dessa med största intresse. Detta verkar särskilt vara fallet gällande våra Teutoniska kusiner, vars vattenklosetter konstruerats för att tillåta denna inspektion utan att någon lort riskerar att slinka förbi deras ögon genom vattenlåset. Dock, även om unga barn av alla nationaliteter förefaller dela detta intresse och gärna stolt vill visa upp sina mästerverk, så lär de sig snart att omgivningens intresse är begränsat. Undantaget skulle möjligtvis utgöras av gallerna, åtminstone brukar våra tyska guider hävda detta.
När man vandrar i franskspråkiga delar av världen finner man ofta små monument bredvid, eller rent av mitt på stigen. En välvillig tolkning vore att de väljer denna position av rädsla för vilda djur eller för att villa bort sig från stigen. Dock, när man ser hur prydligt arrangerade dessa är med ett litet papper på toppen som hålls på plats av en liten sten, så misstänker man ett inslag av koprofili. De har skapat ett monument över vilket de känner en viss stolthet och vill dela detta med oss andra.
Människolort väcker dock en instinktiv motvilja hos de flesta av oss, så befinner du dig på en vandringsled eller liknande, se till att avlägsna dig en rejäl bit från stigar, tältplatser och dylikt för att undvika att dina lämningar blir en del av andra vandrares naturupplevelse.
Befinner man sig ute i ödemarken kan det ju tyckas överdrivet att ägna så mycket tanke åt detta. Alla de andra djuren bajsar ju också i skogen!
Vi måste dock ägna en tanke åt människans bästa vän, och hennes stackars ägare. Hundar älskar som vi vet sina människor, och denna kärlek sträcker sig ända till våra exkrementer. En härlig mjuk, kladdig stinkande människolort är bland det bästa man kan rulla sig i eller rentav inmundiga, sällan till husse och mattes odelade glädje. Om du inte begraver den så kommer de att hitta den!
Har du nu inte investerat i en skitspade, så se till att dölja alla bevis under några stenar. Kanske du rentav varit så förutseende att du förberett allt och vält undan en större sten som nu kan återfå sin plats. Här kan den oönskade delen av dig vila i väntan på framtida arkeologer och paleontolger.
3 reaktioner till “Hur att bajsa i skog och mark”