Hur jag tog min Rädsla på vandring till Klimpfjäll

En modig man har hundra vägar, men en fegis bara en och där går det björnar hela tiden.

ryskt ordspråk

Jag är rädd av mig. Väldigt (se ett inlägg om det här). Jag vägrar dock låta Rädslan styra mitt liv.

Så jag bekämpar den. Jag har hittat flera metoder och applicerar dem med varierande framgång. Bland annat utmanar jag mig då och då att lämna min komfortzon.

I helgen var det dags för en sådan utmaning.

Jag skulle ut och vandra i fjällen solo.

Jag är en någorlunda erfaren vandrare med förkärlek för svenska fjäll. Och nu när mitt Facebook flöde fylldes med hundratals bilder av den färgstarka paljetten som pryder fjällen så här års, kunde jag inte hejda längtan till fjällvandring. Min sedvanliga äventyrspartner och äkta make kunde dock inte följa med.

Skulle jag våga vandra själv?

Jag är rädd för björnar även när jag promenerar på elljusspåret bredvid vårt hus. Hur skulle fjällvandringen gå?

Efter ett familjeråd var vi alla överens om att det var dags för mig att utmana denna rädsla.

Sagt och gjort.

Efter en noggrann undersökning av Naturkartan och en väderleksprognos föll mitt val på Klimpfjäll, ca 5 timmars bort från Umeå – min hemstad. Jag skulle vandra 21 km längst Norgefararleden till Tjåkkelestugorna (nr 4 på kartan nedan), övernatta, följa Stekenjokkleden för 18 km högt uppe på platån tillbaka till civilisationen (från nr 4 till nr 1) och cykla sista 15 kilometer längst den asfalterade Vildmarksvägen (från nr 1 till nr 2 på kartan nedan).

Klockan 5.30 på fredagsmorgon satt jag mig i en fullastad bil. Med mig hade jag en cykel, ett tält (ifall om jag inte vill sova i Tjåkkelestugorna), regnkläder, ombyte, sovsäck och mat, stavar och annat som man brukar ha med (se vår packlista för fjällvandringen här).

Färden gick utan bekymmer. Jag sjöng för full hals och kände mig sååå upplyft och peppad att börja gå. Vildmarksvägen var precis så vacker som Facebook lovade.

Med forsar, forstrappor, stora sjöar och mindre vattendrag, inramade med höstklädda träd i alla möjliga färger.

Istället för en färgstark paljett, möttes jag i Klimpfjäll av ett mörkt molntäcke och regn. Men vad att göra? På med regnkläderna och ut på ett äventyr!

Jag lämnade cykeln vid en bro över Saxån där min vandring skulle avslutas (nr 1 på kartan), åt en medhavd lunch, parkerade bilen vid ledens början (nr 2 på kartan, vid ett område som heter Solsidan enligt en stor skylt vid vägen) och gav mig av.

Stigen ledde mig upp genom en lövskog och jag blev glad av allt gult som omgav mig. Men djupt inne i mig började Rädslan vakna försiktigt och pipa om att det är precis sådana buskar som björnar kan sitta i. Jag överröstade henne genom att prata högt med mig själv. ”Bra!” – pep Rädslan – ”Då skrämmer du iväg björnarna samtidigt”. Men jag låtsades inte höra.

När vägen delade sig och en skoterled fortsatt över en myr, valde jag att stanna på stigen som ledde uppåt. Jag kunde inte avgöra från kartan huruvida det var rätt eller fel, men av erfarenhet vet jag att man ska helst undvika skoterspår på sommarhalvåret då de brukar gå över allt möjligt blöt.

När jag kände någons blick på mig, vände jag mig om och såg en stor älghona på 70-meters avstånd observerande mig. Rädslan hickade till och jag stannade av och stirrade på älgen. Älgen låtsades vara ett träd och stirrade tillbaka utan att röra sig. Till slut fick jag erkänna mig besegrad i denna stirrartävling och gick vidare. Efter några minuter vände jag mig om för att upptäcka att älgen fortsatte leka spion och följde efter. Denna lek vann jag och lyckades ”skaka av henne” så småningom.

Äntligen tog stigen mig upp på en topp, vilken till min stora besvikelse var täckt av gigantiska vindsnurror. Jag tycker verkligen inte om sådana. Det är något med snurrorna, hur de svischar hotfyllt genom luften, som påminner mig om H.G. Wells ”Världarnas krig” eller om ”Terminator” när maskinerna tar över. Rädslan harklade sig menande djupt inne i bröstet på mig vid åsynen av dessa monster.

Jag stannade av vid kanten av en väg som ledde till en av snurrorna för att begrunda detta och plötsligt flög det fem ripor underifrån mina fötter. ”Aaaaaa!” skrek både Rädslan och jag samtidigt av överraskningen.

Med bultande hjärta korsade jag vägen och fortsatte in i skogen på andra sidan där jag snart såg två unga renar. Deras söta gestalter lugnade ner mig och jag log för mig själv hänfört av naturens rikedom i dessa trakter.

Leendet bleknade ganska snart dock när jag insåg att stigen jag följde fanns inte längre. Jag befann mig på någons stig, antagligen djurens, men denna hade inga markeringar och försvann helt längre fram. Jag tog fram kartan och efter en noggrann undersökning insåg att jag har gått fel i en timme. Det var skoterspåren som jag behövde följa.

”Varför trodde du att du skulle klara av 40 kilometer fjällvandring när du inte ens kan följa ett välmarkerat spår och går vilse under den första timmen?” började tjata Rädslans allt gnälligare röst inuti bröstkorgen. Men jag ignorerade henne och koncentrerade mig på det positiva: alla djur som jag har fått se just för att jag valde fel väg och på att jag faktiskt upptäckt och korrigerat mitt misstag. ”Så det så!” – sade jag med eftertryck till henne.

Skoterspåret som förväntat ledde mig över myrar, sumpmark och dylika blöta partier. Tjafk-tjafk-tjafk lät det vid varje steg och mina kängor blev genomblöta på noll tid samtidigt som regnet tilltog.

Då myrar skrämmer också mig (Rädslan kontinuerligt spelade olika scenario i min hjärna om hur jag skulle sugas in i myrens torvfylda inre), slutade jag för stunden vara rädd för björnar. Det är alltid någonting, tänkte jag, och tog tacksamt emot denna lilla gåva.

Plötsligt kom jag till en korsning där det äntligen stod Norgefararleden på en skylt (ungefär vid nr 3 på kartan ovan) och stigen faktiskt började se ut så fint och brett ut som kartan lovade. Jag insåg att Norgefararleden förmodligen börjades direkt vid Norgefaragården i samhället Klimpfjäll och såg så här fint ut hela vägen (nu när jag skriver detta har jag kollat upp det här och det verkar stämma. Se rätt karta längst ner). Men Naturkartan som jag följde visade ett annat spår som inte alls var fint av någon anledning.

Hur som, blev jag lättad över att myrar tog slut och glad över en välmarkerad led. Med nyfunnen entusiasm, traskade jag glatt mot en raststuga – Dorronstuga (nr 3 på kartan) – för ett välförtjänat fika. Utsikten var vacker och regnet slutade då och då och lät mig till fullo njuta av vandringen. Tankarna flöt fridfullt och Rädslan hade inget att säga för en gångs skull.

Den fridfulla stämningen tog abrupt slut när jag kom fram till Dorronstugan och såg en skylt som talade om för mig att jag hade 14 km kvar till Tjåkkelestugorna – min slutdestination för dagen (nr 4 på kartan). Klockan var 15.40 och jag hade mindre än tre timmar ljus kvar. Rädslan svimmade ett litet ögonblick av att snabbt begripa implikationer av detta, så det var bara min upprörda röst som uttalade: ”WTF? Menar de att jag har gått enbart 7 km hittills?”

Även om jag hade ett tält med mig hade jag i hemlighet ingen intention att använda den. Efter så mycket skräck som jag misstänkte jag skulle uppleva under vandringen, visste jag att det skulle bli för mycket med att också behöva vara rädd på natten. Jag verkligen ville komma till stugorna och sova gott och säkert utan att behöva oroa mig för björnar.

Så jag stoppade ett kokt ägg och en näve nötter i munnen och gasade på. Vinden tilltog och av svischande ljudet i öronen att avgöra, flög jag fram med en imponerande hastighet.

Flera renhjordar fanns längst vägen och trots brådskan hann jag bromsa in och njuta av dessa speciella möten.

Det började bli mörkare men jag märkte att terrängen ändrade sig. Det blev en lätt skog och det betydde att jag närmade mig dalen med stugorna.

Rädslan började dock oroa sig allt mer och klaga om allt samtidigt: om att det var oklart hur mycket vandring det var kvar, om att det skulle bli kolsvart när som helst, om att det kunde finnas björn bakom varenda träd, om att kvällen säkert var just den tiden på dagen då björnarna tyckte om att komma fram (oklart varför hon tyckte det, men hon är inte särskilt smart, har jag förstått).

Driven av hennes tilltagande gnäll började jag springa snabbare när plötsligt…

…såg jag en blå skylt med anvisningar samtidigt som…

… till vänster om mig uppfattade ögat något…

… stort och svart….

Av ren självbevarelsedrift kastade Rädslan reflektivt mig ur spåret mot höger, men jag hann inte med och …

…KRACK!!!! Lät det högt när min höger fot vrickades.

Med ögon stora som tefat vände jag på huvudet och tittade på det stora svarta för at inse att det var…

…en rotvälta!

”Inte igen!” tänkte jag omskakad, då pinsamt nog har björn-rotvälta förväxlingen hänt mig förr.

Det var när jag slappnande av som smärtan från fotleden nådde hjärnan. Den var ordentlig. Inget var brutet så vitt jag kunde bedöma, men jag kunde inte lägga någon vikt på foten.

Den blåa skylten framför mig talade om att det var bara 1 km kvar till stugan. Vilket betydde att jag var 20 km bort från civilisationen…

I desperation drog jag fram telefonen för att ringa min man och såg att det fanns ingen uppkoppling.

Jag var det och där jag ville, ensam i fjällen.

Och det var bara jag som kunde lösa situationen.

Jag blev så arg på Rädslan! Allt var hennes fel. Det var hon som jäktade på mig, det var hon som skrämde mig med en rotvälta så att jag tappade koncentrationen och vrickade foten. Nu var jag mitt i ingenstans utan telefonkontakt, oförmögen att gå, med 20 km vandring kvar vilken väg jag än skulle välja.

”Varför är det mitt fel?” – ifrågasatte Rädslan. ”Du har hjärnan, eller hur? Och förresten, blir det allt mörkare medan du står här.”

Hon hade rätt. Jag lutade mig kraftigt på gåstavar och haltade vidare.

Till slut såg jag den.

Det var mörkt, regnigt och blåsigt och en stor röd stuga tittade hotfullt på mig med sina svarta fönster till ögon. Det var en sådan ruskig syn att Rädslan snabbt föreslog att slå upp tältet istället. Men jag bad henne att hålla käften och öppnade dörren.

Inne möttes jag av två fina rum (kanske också en på vinden, men jag kunde inte gå upp för att kolla med min fot). I varje fanns det sängar, madrasser, kuddar, bord, stolar, köksutrustning. Det fanns ved och spisar, och levande ljus, och böcker, och till min lättnad en medicinlåda.

Jag valde det minsta rummet, eldade, kokade vatten, lagade middag, torkade kläder och lade bandage på min fot. Livet kändes så gott igen i ett mysigt sken av levande ljus med ett sprakade ljud av eld i ugnen och en härligt värme som snabbt fyllde rummet och fick mig att slappna av.

”Spöken” – viskade Rädslan.

”Vad?!”

”Spöken” – upprepade hon. ”Stugan har stått här sedan 1800-talet. Det säkert finns spöken här”

”Nu får du ge dig!!!” – dundrade jag åt henne och i ren protest lade mig i sängen och släkte ljusen.

Precis när jag började somna insåg jag till mitt djupa förskräckelse att…

…JAG VAR INTE ENSAM I RUMMET LÄNGRE!

Något rörde sig prasslande bredvid fönstret.

Jag hoppade upp i sängen och slog på pannlampan (i smyg från Rädslan tog jag pannlampan på innan jag släkte allt, bara utifall att).

Ingenting.

Bara ljudet av regn och fors utanför. 

Jag tände ett ljus på bordet och lade mig tillbaka.

Precis när både jag och Rädslan började lugna ner oss, hörde vi prasslandet igen. Jag satte upp mig och lyste mot fönstret.

Då såg jag henne. Det var en liten husmus.

Jag stampade med min friska fot för att skrämma iväg henne och hon sprang bakom vedugnen.

Nu när även Rädslan såg att det var ingen fara kunde jag äntligen somna.

Bara för att väckas var 15-30 minuter när musen gjorde nya försök att komma åt min mat.

Rädslan höll uppenbarligen nattvak och hon var smått hysterisk efter dagens strapatser. Trots att jag visste när jag somnade att det var en mus, triggade varje prasslandet Rädslan och hon skrämde upp mig ur sömnen. Jag hoppade upp med hjärtat pumpade hårt tills hjärnan hann vakna ikapp och lugna ner hela systemet. Gång på gång.

Till slut insåg jag hur löjlig hela situationen var.

Jag var så rädd för björnar att jag vrickade en fot när jag galopperade genom skogen. Jag borde har lärt mig redan då, men nej, denna läxa var inte nog. I ett försök att hjälpa mitt lärande, gav universum mig denna husmus – det minsta och ofarligaste djuret som finns. Och även det var tillräckligt för att skrämma mig.

Jag insåg att jag behövde inga björnar eller möss för att vara rädd. Så länge som jag lät Rädslan ta över mig skulle hon hitta orsaker. Det är Rädslans uppgift att vara rädd. Men det är mitt val att ge kontroll över min kropp och hjärna till henne eller inte.

Det var en sådan uppenbarelse att jag var tvungen att skratta och skaka huvudet åt mig själv.

Det visade sig att skrattet var det bästa motmedlet mot Rädslan. Antingen blev hon helt tillintetgjort eller bara temporärt sårad, men hon tystnade och lät mig vara.

Jag blev fortsatt väkt av musen resten av natten som prasslade bland mina saker, klättrade i ryggsäcken, sprang på bordet och bredvid mig på sängen, men jag var aldrig rädd igen.

Med morgonljuset kändes allt ännu bättre och även min skadade fot gjorde mindre ont. Jag ställde stugan i ordning enligt instruktioner på väggen, lade om bandaget, knöt kängor så hårt jag kunde för att skydda fotleden och gav mig av efter en stärkande frukost.

Efter en kort promenad längst forsen, korsade jag en bro över på andra sidan och påbörjade stigningen mot en högfjällsplatå.

Min nattliga seger mot Rädslan fyllde bröstet med ett lugn och gjorde mig öppen för att uppleva naturen helhjärtat. Istället för konstant spaning efter björnar, kunde jag äntligen slappna av och se mig omkring med njutning och förundran.

Det var en sådan skönhet omkring! Trots att jag var för sen ute för att skåda de vackraste höstfärgerna, var fjällen magestetiska med sina senapsgula gräsfläckar, oändliga vidder och renar. Så många renar!  

”Snöflingor! Första snöflingor!”- skrattade jag och försökte fånga dem på tungan.

Mitt hjärta sjöng av lycka.

Ju högre jag kom desto mer snöflingor blev det. Till slut blev det en ordentlig snöstorm. Vinden piskade mig och kastade snön argt i ögonen. Jag fick dra åt allt jag kunde och gå med blicken i marken och kepsen över ögonen i timme efter timme. Fingrar och tår frös och det var omöjligt att stanna av för ett fika.

Bara när jag närmade mig bron över Saxån där jag parkerade cykeln, gav stormen mig en liten paus,  bara för att börjas om och ackompanjera min cykeltur tillbaka till bilen.

Ändå gick jag hela vägen och log. Trots vädret, och foten, och natten, och skräcken av föregående dagen.

För att det var tyst. Rädslan har släppt sitt grepp om mig.

Det återstår att se om den försvann för alltid, utplånad av min skratt eller om hon har gömt sig och väntar på nästa äventyr.

Men det spelar ingen roll.

Jag vann denna gång. Trots att hon försökte hindra mig, har jag klarat av min första solo fjällvandring.

Vad är härnäst? Utan Rädslan finns det inga begränsningar.

Sky is the limit!

Vänta, vem är det som har just viskat ”Jag tycker inte om att flyga”?

🙂

Fakta om rundan jag tog:

• Du hittar skylten mot Tjåkkelestugorna någon minut utanför byn Klimpfjäll på höger sida (om du kör från Saxnäs), vid ett område som heter Solsidan. Det är en skoterled som jag beskrev i inlägget ovan, samma som är markerad på kartan ovan med nr 2. Enligt Norgefararledens hemsida, finns det dock en annan start på Norgefararleden. Den börjas direkt i byn vid Norgefarargården (se en röd linje på kartan nedan). Ta den, då slipper du gå vilse och bli blöt på myrar som jag blev.
  

• Du behöver inte ta med cykeln men jag var glad att jag gjorde det. Även på cykeln kändes det som det var många kilometer längst asfalten på tillbakavägen (15 km?). Men det kunde har haft att göra med en öm fot och ett hemskt väder.
• Tjåkkelestugorna behöver inte bokas på förhand. Förutom det stora röda huset finns det flera gamla stugor bredvid, så många ryms här samtidigt.
• Dorronstugan var låst men det fanns ett litet förråd att gömma sig i och en toa att låna.
• Längd: 21 km från ledens början (nr 2 på kartan) till Tjåkkelestugorna där du kan vila eller sova över. Därefter 18 km uppe på högfjällsplatå längst Stöckeleden. Oklart hur många km längst asfalten tillbaka till ledens början (15 km?). Allt går utmärkt att avklara på två dagar, inkl. bilfärd. Jag startade dag 1 kl.5.30 från Umeå och var tillbaka hemma kl.18.30 dag 2. Jag vandrade den 7-8/10, bara medan det var ljust ute, ca 8.00-18.30.
• Fin okomplicerad vandring i ett vackert landskap (dvs om du inte låter din Rädsla ta över 🙂 ). Kan göras med lätt packning med tanke på välutrustade Tjåkkelestugorna. (Värdarna, stort tack för det och särskilt för medicinlådan!)
• Det finns ett antal vattendrag att korsa, dock även i oktober var det bara en där man behövde blöta ner fötter. Alla andra gick att hoppa över på stenar. Dock spelade det ingen roll för att mina fötter var genomblöta ändå. De största strömmarna och forsarna hade broar över sig.