Stora och små sjöfarare

Det är inte alla förunnat att bli stora upptäcktsresande, men det finns något att upptäcka för alla som bemödar sig.

De stora geografiska upptäckternas tid är sedan länge förbi, men på ett mer personligt plan är och förblir vi alla som individer ignoranta om det mesta i vår värld. Med tanke på jordens storhet, hur begränsad vår tid på denna är, och vår begränsade mentala kapacitet, skulle man kunna hävda att approximativt sett, är våra kunskaper om vår närmaste omgivning föga mer ingående än dem vi besitta om mörkaste Afrika.

Som så mycket annat handlar det hela om vilket perspektiv man anlägger. Reser man till en avlägsen kontinent för att se något nytt så ser man vanligen bara en oändligt liten del av denna. Paddlar man en vecka på Amazonas har man ändå bara sett en bråkdel av denna flod och dess allra närmaste omgivningar. Till yttermera visso kommer vi bara att registrerat en bråkdel av allt vad som egentligen passerat framför våra ögon.

Den så kallade kustlinjeparadoxen innebär att en kuststräckas längd förändras beroende på vilken skala man mäter den med. Uppmäter man Sveriges kuststräcka utifrån en karta kommer man att få ett visst värde, men skulle du gå runt den själv och mäta upp den med ett måttband skulle du få en oerhört mycket längre sträcka, till följd av de otaliga in och utbuktningar som den i verkligheten består av. På ett liknande sätt kan vi välja att betrakta exempelvis en stor skog sedd från ett berg som en enhet, men om vi går in i den kommer vi genast att inse att den består av en mängd för oss okända storheter, vars antal växer ju närmare vi tittar.

Visserligen ser man på en främmande kontinent saker som kanske är väsensskilda från vad man ser hemma, men om man är nöjd med att utforska för en själv okända territorier så kan man gott nöja sig med att bli upptäcktsresande på sin egen bakgård.

Sådana upptäcktsresor kan förstås företas i en mängd olika former, men jag och hustrun är särskilt förtjusta i att följa i den stolta traditionen efter stora sjöfarare som Leif Eriksson, Columbus, Magellan och kapten Cook. Vi tar fram en karta över vårt närområde och identifierar för oss okända sjöar, varefter vi helt sonika packar kajakerna på taket och beger oss dit.

Abmoträsket, Krutträsket, Edsträsket, Staggträsket – fantasieggande namn för små sjöfarare i den norrländska obygden, där man kan vara tämligen säker på att få ha hela sjön för sig själv och inte möta en själ.  

När man följer kustlinjen i en kajak blir denna så mycket längre än på kartan och bakom varje udde finner man något nytt. Även om man försökt att memorera grunddragen i kartan så finner man sig strax tveka om vad som är öar eller halvöar och var framkomliga vatten kan tänkas finnas. Inget är heller roligare än när man paddlar ett helt sjösystem där det är lätt att villa bort sig och där markerade bäckar endast undantagsvis verkar materialisera sig i verkligheten, eller där man efter en längre paddling till slut kör fast mitt på en myr i vad som förefaller vara ett krondike, och definitivt inte leder till någon annan sjö.

Vattenlederna för dig ofta in i väglöst land där sannolikheten är större att stöta på andra levande varelser. Har man tur får man se en älg som tar sig ett dopp, eller ett par örnar som seglar majestätiskt över i jakt på någon smaskig svan eller dylikt, men framför allt kommer man närmare sjöfågellivet. Det finns en sådan myckenhet av natur att vila ögonen på och att iaktta en strand från vattnet är inte samma sak som att iaktta samma strand från land. Det skiljer sig på samma sätt som det inte är samma sak att titta in eller ut genom ett fönster, och även om du har vandrat vid denna strand många gånger, så är det en ny upplevelse att se den från sjösidan. Vidare finns det ju i djupa klara vatten en hel del intressanta saker som drar dina blickar till sig  – Förrädiska stenar, surrealistiskt förvridna trädstammar och en och annan gädda.

Så även om de stora sjöfararnas era är förbi, så finns det mycket kvar att upptäcka för oss små sjöfarare.