Jag vågar paddla själv!

kanotpaddling

Idag insåg jag att mitt beslut att bli äventyrligare påverkar mitt liv. På ett bra sätt. Jag pushar mig lite mer. Inte mycket mer, för att jag är fullproppat med amningshormoner som gör mig ännu hispigare och försiktigare än vanligt. Men åtminstone lite mer och tar mig lite utanför min comort zone. Jag är så glad för det!

Idag vågade jag paddla kanot i vår sjö helt själv! Det kanske låter som inget äventyr för de flesta, men för mig var det.

Jag har varit ute med kanot (kanadensare) tidigare några gånger. Då var jag med min make som jag kunde lita på skulle jag bli för trött. En dag välte vi då maken såg något intressant i vattnet och ville nödvändigtvis titta närmare på det 🙂 . Kanot sjönk under vatten. Som tur var, så var vi på ett grunt ställe och vi kunde stå och lyfta upp kanot igen. Det skrämde mig ändå. Hädanefter så har jag alltid varit rädd då det började gunga.

Det enda sättet för mig att bli av med en rädsla är att lära mig. Lära mig vad jag klarar av, lära mig utrustning, lära mig hantera olika situationer. Så idag tog jag kanot och paddlade själv. Lilleman blev lite sur på mig då han ville absolut följa med. Men jag kan inte ta ett barn med tills jag har lärt mig att behärska kanot själv.

Gud vad härligt det var! Jag var inte rädd det minsta! Kanske för att jag hade inte någon med som jag berodde på eller hade ansvar för eller möjligtvis för att jag insåg att ingenting farligt kunde hända. Jag hade en väst på mig. Jag satt lugnt och paddlade. Och kanot gled lugnt och tyst framåt…

Jag fick lite svårt att vända mig då jag fick sidovind. Det var lite obehagligt en stund. Men jag lugnade ner mig själv. Vad kunde hända? Jag är i en sjö. I värsta fall, om jag inte kan vända mig, så ror jag i land och vänder mig genom att putta med åran mot stranden. Det behövde jag inte göra heller. Jag insåg hur jag kunde manipulera med åror i vattnet.

Enkelt? Ja. Men jag skulle aldrig har lärt mig det om jag inte har givit mig ut på turen. Och jag skulle inte ge ut mig på turen om inte jag har beslutat mig för www.avenflykter.se

Tyvärr blev det inga bilder. Det är därför jag laddade jag upp en bild på maken med Lilleman istället. När jag kom tillbaka så simmade de och kunde inte föreviga mina ‘bedrifter’. Karamellen sov lugnt och säkert i barnvagnen precis som hon gjorde när jag paddlade iväg. Hela äventyret tog ca 30 minuter, men den gjorde mycket för att stärka mitt självförtroende.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.