Järnvägens triumftåg över världen under det förrförra århundradet hade en djup inverkan på världen, och inte minst vårt språk. Vi vet därför att det är klokt att hålla sig på spåret och att undvika att något, likt denna text, helt spårar ur.
I denna anda håller vi nu på att kartlägga alla skidspår runt Umeå. Dock, när vi stakar på i dessa spår så kan det ju ibland kännas lite för välordnat, och även om man dristar sig att någon gång ge sig ut på okända spår, så hamnar man ju för det mesta på samma plats som man började. För att undvika detta kan man ju ge sig på att skida någon led, som exempelvis Kungsleden, men också denna lämnar föga frihet. Den återvänder inte till sin egen början, men för dig med bestämd hand från punkt A till punkt B längs en oomkullrunkelig bana.
Uttrycket att vara dummare än tåget kommer från tågets oförmåga att lämna spåret, och ibland drabbas vi av en vild och okuvlig frihetslängtan efter att bryta våra egna spår och själva bestämma vår bana.
Även i våra mest anarkistiska stunder är det dock klokt att inte kasta sig huvudstupa ut i det okända. En utgångspunkt är klokt att välja liksom ett mål. Om inget faller en i sinnet så hjälper det ofta att titta på en karta. Alltid hittar man någon plats med ett intressant namn eller liknande.
Senaste gången bestämde vi oss helt enkelt för att det skulle vara skojigt att skida från Umeälven till Vindelälven. Detta kan man ju göra från en rad olika platser, men vi valde av logistiska skäl att utgå från Lillsele och sträva mot Ekorrsele. Jag har för mig att en av mina anfäder grundade denna by för några århundraden sedan, så det fick duga som skäl för ett besök. Att skida fritt är dock inte alltid att skida fritt. Att ta sig genom snårskog är i princip omöjligt, eller åtminstone svettigt och ytterst långsamt. Hyggen är ofta besvärliga, om inte snödjupet döljer alla kvarlämnade grenar, stubbar och rötterna . Berg är heller inget nöje. För en enkel och trivsam skidtur är det därför klokt att dra en linje på kartan som förbinder början och slut via skogsbilvägar, sjöar och myrar. Dessa ha ju också den fördelen att skoterförare söker sig till liknande landskap och måhända har förberett underlaget för dig en bit av vägen.
Som kråkan flyger var det inte mer än 10 km mellan älvarna, men antagligen är det just därför som kråkor flyga istället för att skida. Vi fann en vacker väg längs översnöade sommarvägar, vida myrar och istäckta vatten, men den var väl ej helt rak. Det var dock ej heller syftet med färden, utan vi njöt av det snötäckta landskapet och tog oss upp mot de höjder som utgör vattendelare mellan Umeälvens och Vindelälvens avrinningsområden, och därefter nedåt mot Ekorrsele.
Jag vet inte riktigt vad vi hade förväntat oss av denna by, men lite förvånade blev vi när vi först av allt stötte på en insnöade vikingahall. Det visade sig dock att tiden inte stått stilla här, utan att Forsknäckarna hyr ut denna för storslagna gästabud och liknande. Tyvärr var den inte öppen, så vi slog upp tältet nedom forsen, gjorde upp en trevlig brasa, drack champagne ur kåsor, och såg mörkret sänka sig över Ekorrsele.
Ekorrsele är väl inte på något sätt märkvärdigt (förutom vikingahallen och Aurora Boreallis Adventure), men det är det som är så tilltalande. Genom att förbinda valfri punkt A med valfri punkt B medelst den bana du själv finner för gott inbjuder Västerbotten dig till ett oräkneligt antal trevliga skidturer. Allt som krävs är att du ger dig ur spår!