Klättra Mont Blanc i Frankrike/Italien

Mont Blanc (4808 m) var det första högre berg jag själv hade nöjet att bestiga och innehar en framträdande plats på många hugade bergsbestigares bucket list.

Detta är väl naturligt, då om man frågar gemene man vilket som är Europas högsta berg så torde man ofta få svaret Mont Blanc, och gissningsvis är detta det förväntade svaret om frågan ställs på franska. Nu sträcker sig ju vår kontinent något bortom Alperna. så egentligen måste vi bege oss till Kaukasus och Elbrus för att hitta Europas högsta punkt, men Mont Blanc är dock den högsta punkten i den icke rysktalande delen av Europa.

Toppen är ju välkänd, men riktigt var den ligger är mer osäkert. Enligt fransmännen ligger den helt i Frankrike, vilket kan synas lite njuggt gentemot italienarna, som anser att Monte Bianco till hälften ligger på deras sida. Denna konflikt har månghundraåriga anor och lär väl ej lösas än på ett tag, men är av liten betydelse för oss.  

Oavsett var toppen nu ligger så är kommunikationerna goda och man kan med fördel välja att utgå från den alpdal man finner trevligast. Själva brukar vi ofta landa i Milano och upprätta basläger på den italienska sidan, då maten är bättre och vinet mer i vår smak, men enklast om man avser bestiga specifikt Mont Blanc är väl att landstiga i Geneve och därifrån transferera sig till Chamonix området.

Håller du dig till Chamonix så erbjuder ju också det väl utbyggda liftsystemet en enkel acklimatisering genom utflykter till några smärre kullar i Mont Blanc massivet, särskilt via Aiguille du Midi.

Det finns flera rutter till toppen av varierande svårighetsgrad, men den enda rutt jag själv klättrat och som används av den överväldigande majoriteten är normalrutten via Dome de Gouter, och vi håller oss här till denna. För en översikt, titta på denna karta.

Ta dig till Les Houches (8 km från Chamonix), fortsätt uppåt med linbanan, följt av spårvagn(!) till Nid d’Aigle på knappa 2400 meters höjd. Här börjar själva promenaden. Visserligen är det lite uppförslut, men likväl i början endast en promenad och efter ca 2,5 timmar når man hyttan Tete Rousse på 3167m.

Mont Blanc kan klättras på kortare tid, men det är lämpligt av logistiska skäl och för acklimatiseringen att fördela bestigningen över tre dagar, varför man lämpligen stannar i Tete Rousse över natten. En fördel med detta är att man nästföljande dag startar tidigt och når den ökända Grand Couloir (också känd som dödens korridor pga av de många dödsfall som inträffat här), innan värmen ökat risken för stenfall för mycket. Coluloiren nås efter en kort vandring.

Efter man passerat denna fortsätter man tämligen brant uppåt längs klippväggen utmed couloiren. Någon ren klättring krävs inte utan endast scrambling. Om man har tänkt ge sig på detta parti själv utan guide är det dock lämpligt att man har en god vana av scrambling och rephantering. Avståndet mellan hyttorna är tämligen kort, och efter ca 3 timmar når man Refuge du Gouter på 3835m. Följaktligen väljer många också att ta båda sträckorna på en dag.

Hur som helst, nästa dag börjas tidig morgon i beckmörker. Den vältrampade vägen går initialt över böljande snöfält innan man når själva bergskammen, som är tämligen exponerad och kräver att man håller tungan rätt i munnen. Efter knappa 5 timmars vandring står man därefter slutligen på toppen och kan njuta över den magnifika utsikten från Alpernas högsta punkt.

Vägen ner går som vanligt betydligt snabbare och är tämligen okomplicerad (om inte ens guide drabbas av akut svår magsjuka och du behöver leda honom ned, vilket hände mig). Vissa förespråkar att man vilar en natt på vägen ned, men om du är i någorlunda form är det trevligare att vandra hela vägen ned så att du på kvällen befinner dig på en trevlig restaurang för att med ett glas champagne fira din bedrift.

Att klättra Mont Blanc är inte en helt riskfri aktivitet. Man stöter rätt ofta på påståendet att detta är världens dödligaste berg, med runt 100 omkomna per år. Utan att ha granskat litteraturen misstänker jag att detta kanske är lite ställt på sin spets. Gissningsvis handlar detta inte bara om de som klättrar själva Mont Blanc, utan mer sannolikt om hela Mont Blanc massivet, som består av ett stort antal toppar. Frågan är väl också om man inte här har räknat in också slalomåkare och annat löst folk. Vidare får man hålla i minnet att dödligheten är låg i förhållande till antalet klättrare.

Med detta sagt så dör de facto ett antal klättrare på vägen till toppen.

Med tanke på hur illa förberedda många klättrare är är det egentligen underligt att inte fler dör. Denna sommar stängde borgmästaren i St-Gervais hyttorna på huvudrutten då många ignorerade myndigheternas varningar om farliga förhållanden, och utan klättervana gav sig ut på ett möte med döden iklädda shorts och träningsskor.

Mont Blanc torde vara ett av världens mest välklättrade berg, och till nackdelarna hör att du inte kan njuta av berget i ensamhet, utan under högsäsong får dela det med ett par hundra andra klättrare. Till fördelarna hör dock att vägen blir lättrampad och enkel att finna. Inrätta dig bara i lämmeltåget och följ närmaste rygg så hamnar du där du ska.

Gällande svårighetsgrad är Mont Blanc som ovan nämnt inte tekniskt utmanande, men det är en tämligen lång vandring på hög höjd. Själv hade jag inte ägnat mig åt någon egentlig förberedande fysisk träning, men jag hade vandrat i bergen under ett tiotal dagar före. Jag var således ej i optimal kondition och upplevde emellanåt bestigningen som tung, men på intet sätt som oöverkomlig. Gällande acklimatisering så var jag denna gång ej acklimatiserad på ett lämpligt sätt, varför mage och huvud ej var i optimalt skick. Hade jag gjort denna bestigning idag, skulle jag ha hanterat denna bit på ett helt annat sätt, som beskrivet här.

Mont Blanc klättras lämpligen under sommarmånaderna, men den ökande sommarvärmen har gjort denna rutt mer osäker, så det är klokt att titta på hyttornas hemsidor för att se om några varningar utfärdats och om de ens är öppna. Hyttorna utgör vidare ett problem med tanke på ruttens popularitet och måste bokas långt i förväg (boka här). Om inte av andra orsaker, så utgör detta ett skäl för att anlita en bergsguide som sköter logistiken. Bergsguider finner du enkelt genom att googla, och det kan ju vara en tanke att ta en lokal guide.

För att sammanfatta så är toppen av  Mont Blanc belägen på en respektingivande höjd och man kan med gott samvete ge sig själv en klapp på ryggen när man kommer dit, då det är en fysisk prestation. Med detta sagt så är detta görbart så länge som man är i hygglig form. Bestigningen är tekniskt okomplicerad och lämpar sig också för den oerfarne, så länge som man har en guide. Mont Blanc kanske inte kräver en guide för den med viss erfarenhet, men det kan vara fördelaktigt också med tanke på att bergets popularitet gör logistiken mer komplicerad. En bestigning av Mont Blanc är en hissnande vacker upplevelse som ger ett minne för livet, så missa inte detta om du har möjlighet.