Cotopaxi (5897 m) är med sina närmare 6000 lättklättrade meter ett för oss små klättrare ett tämligen högt berg. Om vi nu ändå är inne på höjd, så tål det ju påpekas att det faktiskt också är världens fjärde högsta berg, om man mäter från jordens mittpunkt, i stället för i förhållande till havsnivån (kom ihåg att Jorden inte är en perfekt sfär, utan något vidare runt ekvatorn). Det är vidare en av världens högsta aktiva vulkaner, och den tillhör verkligen de mer aktiva med frekventa utbrott, senast 2016, så det är klokt att kontrollera att allt är lugnt innan man bokar en resa dit.
Viktigare än allt detta är dock att det är ett synnerligen vackert berg. En nästan perfekt kon som reser sig i ensam majestät 2 kilometer upp över den omgivande högplatån. Jag misstänker att det är denna skönhet som gjorde att jag faktisk valde att klättra Cotopaxi två gånger med några års mellanrum, snarare än att välja någon ny topp.
Då Cotopaxi är omgivet av en myckenhet av andra trevliga berg så gör det också acklimatiseringsprocessen mer intressant. Vi anlände till huvudstaden Quito mitt i vintern (september till februari är bästa tiden att klättra) och därmed inleds acklimatiseringen då denna är belägen 2850 meter över havet. Efter ett par dagar där värmde vi därefter upp med Ruminawi 4721 m, Pichincha 4784 m, Illiziza 5248 m och Iliniza Sur 5263 m.
Med tanke på logistik och annat fann vi det för gott att anlita en lokal guide. Detta utgör inget större bekymmer utan man googlar bara ”climb Cotopaxi” så erbjuds en rad alternativ.
Vi gav oss av från huvudstaden Quito på morgonen och efter ett par timmars körning var vi framme vid foten av Cotopaxi (översiktskarta här). Ca 45 minuters promenad tog oss upp till hyttan på 4800 m, där vi tillbringade natten under anständiga förhållanden. Bestigningen började som brukligt tidigt på morgonen i beckmörker. Till en början på barmark, men efter en dryg timme eller så nådde vi glaciären.
Själva vandringen upp till toppen tog totalt runt 6 timmar och vandringen som sådan upplevde jag som tämligen lätt och okomplicerad till en början. Sista biten var dock påfallande brant och rätt ansträngande och till följd av höjden blev det för mig en utmattande upplevelse.
Jag hade uppriktigt sagt knappt förberett mig fysiskt någon av gångerna för detta berg och var således ej i god form. Första gången tog jag mig till toppen utan alltför mycket bekymmer, men undrade varför jag utsatte mig för denna typ av aktiviteter. Den andra gången (då jag faktiskt hade tränat en del) var det än värre med snarare fullständig utmattning än trötthet. Sannolikt var detta huvudsakligen orsakat av att jag ej riktigt tål högre höjder än av själva vandringen. För hustrun var det som vanligt inga problem.
Väl uppe på toppen möts man av en intagande utsikt över denna del av Ecuador, men för att vara helt uppriktig så har jag lite vaga minnen av detta då min hjärna nog var lite svullen. Vandringen nedåt gick raskt och utan bekymmer, även om det bubblade en del i lungorna till följd av lite lungödem.
Hur som helst, rent generellt så är Cotopaxi ett mycket trevligt berg att bestiga om du tål lite höjd (och rätt trevligt också för sådana som mig) och kan varmt rekommenderas.
En mycket tilltalande faktor med Cotopaxi är närheten till andra berg och den som efter detta känner sig redo för nya utmaningar och vill passera 6000-metersgränsen, kan med fördel efter en vilodag eller två fortsätta 3 timmar längs bilvägen söderut till Ecuadors högsta berg, Chimborazo 6 263m, som under en tid troddes vara också Jordens högsta berg.
Den som har fått sitt lystmäte av höjder behöver inte heller misströsta. Ecuador är ett litet land som inom sig rymmer stora kontraster och möjligheter. Innan eller efter man tagit sig upp på toppen av Cotopaxi kan man ju roa sig med en djungelexpedition ,
dykning på Galapagos,
ridning,
canyoning
eller annat skoj.
