Sun and wind and beat of sea,
Great lands stretching endlessly…
Where be bonds to bind the free?
All the world was made for me!

Adelaide Crapsey “Adventure”

Egentligen spelar inte kön så stor roll i friluftsäventyr. Naturen diskriminerar inte och kan vara vänlig eller dödlig mot både kvinnor och män, så på det sättet är det inte svårare eller lättare att vara en kvinnlig äventyrare än en manlig en. Kvinnor har sina styrkor och begränsningar, precis som män.

Men vissa svårigheter de möter under sina äventyr är kanske mer specifika för kvinnor än män.

Egna fördomar

Även de modigaste tvekar på sig själv och undrar: ska jag klara av det här? är jag tillräcklig stark? Det som särskiljer kvinnliga äventyrare från resten är att de är villiga att utmana sig själv och prova. De vet att även om de misslyckas ska de lära sig något längst vägen, bli tåligare, starkare, mer erfarna och bättre förberedda inför nästa försök. Vedangi Kulkarni, den yngsta kvinna att cykla runt Jorden säger: “Här är grejen med styrka. Du kan aldrig veta om du har den, tills du har pushat dig förbi en arbiträr gräns som du tror att du har”.

Under två månader från november 2017 till januari 2018 har ett team bestående av sex kvinnor från Brittisk armé kämpat för att korsa Antartica. Ice Maidens [Isflickor] täckte 1700 km med 80 kg tunga pulkor bakom sig och kämpade med brutala temperaturer, skoningslös vind och ändlös enformighet av Sydpolen. De blev de första kvinnorna att lyckas med det utan extern support. Före, under och efter expeditionen har forskare studerat dem noga för att en gång för alla bevisa huruvida kvinnor är svagare än män när det gäller extrem miljö och ansträngning. Det visade sig att kvinnor förlorade en del fett, men ingen muskelmassa. Deras metaboliska och hormonella hälsa samt bentäthet och benstyrka var opåverkade eller återvände till det normala inom en kort tid efter. Studiens slutsats var att kvinnor har biologisk kapacitet för extrem uthållighetskrävande ansträngning och med rätt träning och kost blir deras hälsa opåverkat även i extrema miljöer.

Det är inte förvånande att kvinnokroppen är biologisk programmerat att klara av även de mest extrema situationer. Sedan förhistoriska tider var det kvinnans uppdrag att skaffa mat (små djur, ätbara växter), se till att barn överlever och skydda sig och dem från anfall av vilda djur medan män var ute under långa perioder för att jaga stort byte . Överlevnadskunskaper som är så populära i machokulturen idag besatts ursprungligen av kvinnor, påminner oss Megan Hine som är expert i frågan och är starkare än 99% av män enligt överlevnadsexperten Bear Grylls.

Kvinnor klarar av mycket mer än de tror de är kapabla till. Det vill säga, om de ger sig själv möjlighet att prova. ”Vi kvinnor saknar ofta självförtroende och tror inte att vi har det som krävs, så vi ger oss själva inte ens en chans eller tillåtelse att prova på. Så fel! Kvinnor har så mycket styrka, så mycket uthållighet, så mycket mental och fysisk kraft! Ok, jag kanske inte kan lyfta en lika tung säck som en kille kan, men jag kan hålla ut och fortsätta framåt. Vi måste tro på oss själva, våga ge oss ut och veta att vi är kapabla av vad än vi vill göra.”– säger Ann Daniels – mamma till fyra barn som blev en rekordsättande polaräventyrare.

Att våga ge sig ut och prova sina krafter hjälper kvinnor att övervinna övriga fördomar de har, inklusive överdriven rädsla för faror. Många oroar sig över risker med att resa ensam som kvinna men upptäcker snart att de flesta människor de möter är faktiskt goda.

När svenska Fredrika Ek skulle cykla världen runt var hon (och alla som följde hennes resa hemifrån) orolig över vissa av 45 länder som hon skulle passera. Det som hon beskriver i sin bok ”Jorden runt på 1000 dagar” är hur fel hon hade och hur vänliga och varma människor som hon träffade längst vägen var, inklusive i länder där kvinna på cykel är sällsynt. Se hennes intervju med Nyhetsmorgon om detta nedan.

Brittiska Shirine Taylor som tog en två-års lång cykeltur genom Asien och Sydamerika håller med: “Som kvinna kan du vara rädd att ge dig ut ensam, både för att campa eller till ett främmande land, men så snart som du börjar, inser du hur mycket enklare det är för oss, flickor. Anledningen varför jag blev bjuden hem till otaliga familjer i varje land var för att kvinnor i dessa kulturer inte såg mig som ett hot, utom som en vän.” Idag fortsätter hon cykla världen runt, upptäcka natur, andra länder och kulturer.

En annan ung solo cyklist, Tegan Phillips, tyckte i början av hennes äventyr att som en ensamresande kvinna, borde hon inte eller kunde hon inte göra vissa saker. Det frustrerade henne. Efter en hemsk erfarenhet av sexuell trakasseri var hon omskakad. Men ju mer erfaren och säker hon blev i sina friluftskunskaper och färdigheter, blev det till ett mycket mindre bekymmer. ”[Förutom den incidenten] att vara en kvinna hade ingenting att göra med någonting – det visar sig att äventyr har inget gender” – säger hon.

Fördomar skapar rädsla och den rädslan är lika svår som viktig att övervinna. Karen Blixen, societetsflicka som blev en afrikansk plantageägare, jägare och författare bakom ”Den Afrikanska farmen”, såg på sin rädsla så: ”…all rädsla i själva verket är nervös, därför att det inte finns något att vara rädd för. Det vill säga: man får naturligtvis lov att vara rädd för att vara ihjälslagen, för att få lunginflammation, köra sin bil i diket etc – alla dessa risker existerar naturligtvis i tillvaron – men man får inte lov att vara skräckslagen inför dem – därför att det inte finns något att vara skräckslagen för i livet…. All rädsla är mer eller mindre mörkrädsla: skaffa klarhet och den måste med naturnödvändighet gå över, därför att det visar sig att det inte finns något att hysa rädsla för” (ur Karins brev till sin mor 22.1.1928, citat från ”Kvinnor jag tänker om på natten” av Mia Kankimäki).

Att ge sig ut på äventyr och lära sig längst vägen skapar klarhet som hjälper en att övervinna egna fördomar och rädsla.

Medan man kan utmana sina fördomar, har man ingen kontroll över andras – en annan svårighet som kvinnliga äventyrare ofta stöter på.

Andras fördomar

Fördomar om hur en kvinna ska vara, vilken plats hon ska ta och var hon hör hemma  genomsyrar världen än idag. I många kulturer förväntas en kvinna att vara snäll, fin, timid, försiktig och foglig. En självoffrande mor och lydig hustru, ska hon vara bakom spisen och inte ute på ett äventyr. Det är svårt för kvinnor från dessa kulturer och kvinnor som besöker sådana samhälle att hävda sin rätt att vara annorlunda. Nu pratar vi inte bara om fjärransländer utan också om hemmaplan där en äventyrlig kvinna möts med en höjd ögonbryn av både män och kvinnor och stämplas som ”galen”, till och med i svensk nationell tv (se till exempel en intervju med äventyrerska Anneli Pompe nedan).

Fördomar som äventyrliga kvinnor möter kommer i många olika former. Polsk bergbestigare Wanda Rutkiewicz blev utfryst av både män och kvinnor som hade svårt att acceptera hennes ”okvinnliga” driv, stark vilja och omänsklig förmåga att bestiga världens svåraste berg. Feminin rekordsättare Mimi Anderson hänvisades till en sal för åskådare när hon skulle registrera sig för en ultramaratonlopp i sina rosa träningskläder – ingen trodde att hon var där för att delta i en av världens tuffaste tävlingar. På liknande sätt förväntades det inget annat än rädsla och okunnighet av Caroline Paul – en av de första kvinnliga brandmän i San Francisco. Ingen trodde heller att en 16-årig australiensiska Jessica Watson kunde segla världen runt ensam. ”En liten flicka som inte vet vad hon gör” sades det nedlåtande och hennes föräldrar kritiserades starkt för att låta henne prova. En 17-årig pojke som gjorde samma äventyr året innan utsattes inte alls för samma nivå av kritik (se källan här och här).

Medan en ensamstående kvinna möter vissa fördomar, är det ingenting mot vad en mamma får utstå. Att en mamma skulle ge sig ut på ett äventyr är hårresande även i progressiva Sverige. ”Hur kan hon lämna sina barn?” – förargad frågar allmänheten och är snabb att stämpla henne som dålig mor.

Alison Hargreaves var en brittisk bergbestigare. Hon började klättra av kärlek till berg och utvecklades till en stark och begåvad alpinist. När hennes barn kom fortsatte hon klättra delvis för att det var familjens enda inkomstkälla. Pushat att prestera klättrade hon den ökända North Face av Eiger medan gravid i sjätte månad – något som fick en storm av kritik från otaliga främlingar oroliga för barnets hälsa. När hon dog på K2 – världens andra högsta berg, fördömde allmänheten henne för att lämna två barn moderlösa. Ingen manlig bergsbestigare och far har någonsin fått liknande kritik.

Ingen kan tveka på enorm kärlek som Beth French har till sin autistiske son Dylan. ”Så varför lämnar hon honom och riskerar sitt liv?!” – denna fråga ställde sig många, inklusive hennes egen mamma när Beth provade simma över Oceans 7 – sju gigantiska kanaler i olika världshav.  

Men Beth lämnade aldrig honom mer än en ”vanlig” mamma som går till jobbet på dagarna, snarare tvärtom. Simning är deras gemensam aktivitet och Dylan har alltid varit högst delaktigt i alla projekt. När det var dags att träna, tog hon en flytväst på pojken och simmade med honom på sin rygg eller bakom sig i en liten uppblåsbar båt. Han älskade det och gav glatt instruktioner om var och hur hon skulle simma. Han var med på alla resor och fick så mycket kärlek som en tillgiven mamma kan ge. Sina rekordförsök gjorde hon på nätter för att minimera mängd vaken tid han spenderade utan henne. Hur många mammor med ett ”vanligt” jobb kan göra det samma?

Och så snart som Dylan visade att han inte trivdes med äventyret längre, avbröt hon genast sitt rekordförsök trots att det fanns ingen tvivel om att hon skulle kunna bli den första att klara av Oceans 7 på ett år. Istället valde hon att fokusera på honom och satsa på äventyr som han ville göra, som att bo i en iglo.

Äventyrliga kvinnor som tar barn med på sina äventyr möter kritik och fördomar också. ”Hur vågar hon?! Är det inte farlig? Hur ska barnen orka med? Hur blir det med skolan?!” Det går bara fint, berättar de som har provat.

Familjen Tomlinson bestående av mamma Ingrid, pappa Sean och då 8-åriga dotter Kate passade på och cyklade genom Amerikas medan dotter var liten och det var enklare att ta henne ur hennes sociala krets och skola. De började i Inuvik i arktisk Kanada, passerade via 14 länder och avslutade sin 2-års långa äventyr i Punta Arenas – Chiles sydligaste punkt. Kate älskade det och berättar stolt om äventyret i sin bok ”Teddy Bears on a Tandem”.

Nan Jeffrey, författare bakom ”Adventuring with children. World Travel & the Outdoors” har seglat, cyklat, vandrat och rest världen runt med sin man och deras tre barn under hela deras barndom, från när pojktvillingar var bara någon månad gamla. Hon påstår att äventyrliga resor är det bästa sättet att utveckla barn och bli en sammansvetsad familj. Genom att ständigt möta nya människor och fördjupa sig i andra kulturer, får barn sociala färdigheter som få andra. Med en välupplagd studieplan och dagsschema ska de kunna följa skolprogrammet utan bekymmer. Nan lyckades även med barnens musikutbildning genom att ta pojkarnas fioler på alla äventyr. Idag är de professionella musiker.

Dessutom, är barn det bästa du kan ta med dig till nya länder och främmande platser, enligt Nan Jeffrey. Ingenting är så avväpnande som barn och lokal befolkning välkomnar en på ett helt annat sätt om barn är med.

Sexuella trakasserier och våld mot kvinnor

Hur farligt är det att vara en kvinna, särskilt en ensam kvinna ute på ett äventyr? Hur ofta blir hon ett offer för sexuella trakasserier och våld? Åsikterna verkar variera.

År 2004 packade australiensiska Paula Constant sitt liv i en ryggsäck och började vandra från London. Hon fortsatt i tre år, korsade åtta länder och 12000 km, inklusive 7000 km genom Sahara. Hon tappade sin man längs vägen som har fått nog av vandringen, men hittade en ny Paula – starkare, mognare, modigare, som kunde bo i ett tält mitt i öken som en inföding, drömma på arabiska och hantera kameler. På sin resa behövde hon lära sig att hantera manliga guider, möte med nomadstammar, samt genomgå fångenskap i krigsdrabbad Niger. Hon upptäckte att det var en fördel att vara inte bara en kvinna utan en vacker och feminin kvinna. ”Missbruka inte din skönhet. Var inte ett offer heller, utan omfamna din praktfullhet. Nomadiska kulturer har inget annat än respekt för starka kvinnor. Om du kan behålla ditt leende och förbli mjuk men stark samtidigt, då har du alla fördelar jämfört med en man, som lokalbefolkning uppfattar som ett hot. De ska se dig som någon att fascineras av” – säger hon och beskriver sina erfarenheter i böcker ”Slow Journey South” och ”Sahara”.

Veteranlöpare Rosie Swale-Pope som har sprungit världen runt håller med om att ibland är det säkrare att vara en kvinna än en man så länge som man följer basala regler. ”Du måste följa vildmarkslagen, vara snäll och renlig, betala för dig själv, agera orädd. Jag hade mördare i Sibirien lära mig hur att göra eld. Jag har besökt platser för farliga för män att resa till – de skulle bli skjutna. Men jag är inget hot, så jag klarar mig bra.”

Helen Lloyd cyklade 25 000 km från Storbritannien till Cape Town för sitt första äventyr. Efter det har hon cyklat genom Nord- och Central Amerika, Asien, paddlat en uppblåsbar båt i Nicaragua, köpte och red en häst i Kyrgyzstan, cyklat i Sibirien på vintern, kört motorcykeln tvärs över Europa och vandrat avlägsna led på Island – för att nämna några av hennes äventyr.  Hon är övertygat att det hon gör är inte farligare för henne som kvinna än om hon var en man så länge som hon tar rimliga försiktighetsåtgärder. Om hon har otur och hamnar på fel plats i fel tid, då spelar inte kön så stor roll ändå, tycker hon. ”Den enda faran som är specifik för kvinnor är sexuella trakasserier, men det är inte begränsat till äventyr och resande. Annars kan det vara en fördel att vara en ensam kvinna. De flesta människor i världen är goda och vill hjälpa. När de ser mig tänker de kanske att jag behöver hjälp eller skydd. Som kvinna framstår jag mer tillgänglig, mindre skrämmande än en man.”

En annorlunda historia berättas av flertal andra kvinnliga äventyrare eller deras livskildrare.

När Renata Chlumska rundade USA med kajak och cykel var det inte fysisk ansträngning eller havsvågor som hon ansåg utgjorde största fara utan människor. Överlevnadsexperten Megan Hine upplevde hotfull fientlighet och hamnade i en livsfarlig situation när hon behövde ge order till lokala manliga anställda i Marocko där en kvinna i en ledande position är en ovanlighet. Och när hon skulle vandra genom Alaska tog hon vapen med sig för att jaga och skydda sig från rovdjur, särskilt mänskliga ”rovdjur”. Fransk alpinist Chantal Mauduit blev trakasserad av män i Pakistan dit hon anlände för att påbörja bestigning av K2: av personal på hotellet som bröt sig in i hennes rum, av främlingar på gatan som kallade henne för hora, av lokala journalister som bad om sexuella tjänster under pågående intervju. Unga cyklisten Vedangi Kulkarni blev rånad längst vägen, lämnad i diket med hjärnskakning och förföljd av främlingar på sin långa tur runt världen. Skandinaviska tjejer Maren Ueland och Louisa Vesterager Jespersen blev brutalt mördade i deras tält på en vandring i Atlasbergen i Marocko av muslimska fanatiker. Danska Kris Kremers och Lisanne Froon försvann när de vandrade El Pianista led i Panama. Delar av deras kroppar hittades senare men ingen dödsorsak kunde fastställas.

Hur många andra genomgick något bestialiskt och kunde inte berätta om sina erfarenheter för att de miste livet, vågade inte eller orkade inte öppna upp till allmänheten om det fruktansvärda de har varit med om? Det finns ingen statistik på det och vi får aldrig veta. Det vi vet är att våld mot kvinnor är utbrett i världen. Medan vissa länder är relativt säkra, i andra blir två av tre kvinnor utsatta för våld och sexuellt våld under sin livstid (se källor här och här). För mer information och en lista av farligaste länder för kvinnliga resenärer besök ”Most Dangerous Countries for Women” här eller här.

Hygien

Att ta hand om personlig hygien är inte lätt när man är långt borta från civilisationens komfort. Medan man kan klara sig utan dusch under en längre tid, vissa andra saker behöver åtgärdas regelbundet.

Ta exempelvisst toabesök. Kvinnor behöver exponera sig mycket mer än män när de går på toa. I vissa situationer eller miljöer kan det utgöra ett bekymmer. En brittisk alpinist Julie Tullis fick en seriös urininfektion för att hon vägrade kissa på en lång vandring genom Karakorum då lokala bärare stirrade och hånade henne så snart hon försökte dra ner byxorna. Utvecklingen går framåt och det blir lättare att uträtta sina behov. Numera finns det en tratt som en kvinna kan använda för att kissa utan att ta av sig. Vissa tillverkare har börjat skapa aktivitetsdräkter med en kedja på rumpan för att en kvinna ska kunna öppna upp en del av dräkten istället för att dra av sig hela för att gå på toa.

Problemet är att många kvinnor är blyga när det gäller toabesök och vägrar göra det ändå även om utrustningen tillåter – ”poo anxiety” (bajsångest) heter det på engelska. I Argentina träffade jag en kvinna som var på väg att bestiga Aconcagua, Sydamerikas högsta berg. Hon var vettskrämd av att behöva bajsa i det öppna, i närheten av andra klättrare, i en tunn påse som skulle bäras i ryggsäcken under hela expeditionen (bajsa-i-påsen är en obligatorisk regel på Aconcagua och det är ett klokt sätt att skydda naturen från mänskliga föroreningar som tusentals klättrare lämnar efter sig årligen). Så hon började käka medicin som stannade magen av för att slippa behöva gå på toa överhuvudtaget. Bestigningen skulle ta minst tre veckor…

Att få mens mitt på en tur, långt borta från vatten och apoteket, kan också utgöra ett visst bekymmer. En del är så oroliga för det att de avstår från att vistas i naturen. Kvinnor har självklart löst det från tidernas begynnelse men praktiska aspekter om hur har inte diskuterats öppet.

För att hjälpa sina medsystrar har kvinnliga äventyrare och friluftsentusiaster börjat öppna upp sig om ämnet. Med sina pinsamma historier och hands-on tips visar de att mens kan vara jobbig och besvärlig men behöver inte bli ett hinder för friluftsliv och äventyr.

Inspiratör Di Westaway berättar både om en pinsam läckage på hennes rosa shorts när hon ledde en grupp av vandrare till toppen av Eurasiens högsta berg och om en tampongolycka på Mt Kilimajaro, där hennes använda tampong blev dinglande i ett träd som en julgransdekoration när hon kastade den i en ravin pga frånvaro av en skräppåse. Hon har alltid haft skräppåsar med sig efter det. Och slutat vandra i shorts på de värsta mensdagarna.

Förespråkare av kvinnoäventyr Kate Wooley lär ut hur hon hanterar mens i naturen och på kyliga vinterturer, kissar när det inte finns någonstans att gömma sig, och håller sig ren utan vatten i sin artikel här – en måste-läsa för alla kvinnor som vill njuta av friluftslivet oavsett vilken tid på månaden det är.

Det finns numera även avhandlingar och vetenskapliga uppsatser om ämnet, som exempelvis denna om mens bland löpare, samt artiklar i populära tidskrifter som ”Hur hanterar kvinnor mens i rymden” i National Geographic.

Friluftsfrämjandet i Sverige erbjuder seminarier om mens och friluftslivet.  Svenska scouter är också involverade i frågan. Rekommendationer inkluderar att alltid ha med ett mens-kit innehållande mensskydd, smärtstillande, våtservetter och skräppåse oavsett om man ska ha mens själv eller inte (för att hjälpa en annan kvinna i nöd). Inte ett banbrytande råd direkt men det som gör sådana insatser värdefulla är att de vågar lyfta upp och diskutera den mest naturliga processen i kvinnokroppen och ett av de mest tabubelagda ämnen världen över.

When we live in a world where even politicians can’t bring themselves to say ”tampon”, I reckon it’s time we talked about the bloody issue, not around it. Let’s get it all out of our system, shall we? Menstruation, menstrual flow, period, blood, vagina, ovulation, the pill, sanitary products, cramps, tampons, pads.

så börjar friluftsfantast Remi Bell sin artikel om menstruationkoppar i HuffPost

Förresten, att ha en tampong i sin packning kan vara bra oavsett kön. Den är perfekt för att stanna av blödning vid en skada och att starta eld när allt annat är blött. Det demonstrerar skådespelare Kate Winslet för överlevnadsexpert Bear Grylls i video nedan.

Hormoner och barnafödande

Professor Louann Brizendine berättar i sin bästsäljande bok ”The Female Brain” om att kvinnans kropp och hjärna styrs av hormoner till en helt annan utsträckning än mannens. Hormonell nivå och hormonell cocktail hos en kvinna  pendlar inte bara under livets gång utan också varje månad. Den påverkar dramatiskt hur hon mår, vad hon orkar prestera, hennes beteende, tankar och känslor från dag till dag. Och efter barnens ankomst blir kvinnohjärna aldrig densamma.

Det bekräftar klippklättrare Jan Redford i sin brutalt öppna autobiografi “End of the Rope. Mountains, marriage and motherhood”. Hon var tvungen att sluta klättra när barnen föddes för att varje försök fyllde henne med rädsla för döden som aldrig förr. Bara när barnen blev större började hon sakta återupptäcka klättringens njutning.

Å andra sidan, familjelivet boostar äventyrlig lust hos vissa mammor.

Satu Vänskä-Westgarth passade på och använde sin föräldraledighet för att cykla genom Irland med ett gäng flickvänner medan barnen stannade hemma med pappa. Idén fick hon medan hon var gravid, uttråkad, instängd hemma, lite desperat, immobil och drömmande om äventyr. Det var ett första äventyr av detta slag som hon utförde någonsin, och det fick henne att inse att det är hon som bestämmer hur hennes liv ska se ut och vad det ska innehålla: ”Vad definierar mig behöver inte vara permanent. Jag kan vara eller bli vem än jag väljer att vara. Det kanske är att vara mamma idag och kanske att vara äventyrare imorgon.”

Ann Daniels var en medelålders brittisk kvinna som har aldrig gjort något friluftigt i sitt liv. Hon hade ett vanligt jobb, hon var gift och nöjd med tillvaron. Och sedan kom trillingar… Utan hjälp och med äktenskap i kris var det en prövande tid. När trillingar blev 18 månader kände hon att om hon lyckades med det, kunde hon åstadkomma vad som helst. Så hon svarade på en tidningsannons som efterlyste vanliga kvinnor för en arktisk expedition. Som besatt började hon träna när än hon inte var sysselsatt med barnen. Istället för att dricka té och slappa, gjorde hon jumping jacks och burpees på balkongen så snart de somnade för kvällen, på dagarna sprang hon med barnvagnen. Efter nio månader av målmedvetet fokus, blev hon utvald att åka till Nordpolen. Expeditionen väckte i Ann det som hon inte visste fanns i henne: uthållighet, styrka, förmåga att ta en dag i taget och fortsätta fram trots omänskliga utmaningar. Så småningom blev polara äventyr hennes sätt att försörja familjen (numera fyra barn) och idag är hon en världskänd polaräventyrare som har lett flertal expeditioner, inklusive de som bestod enbart av män. Se henne berätta om sin resa i en TED föreläsning nedan.

En ny hormonell förändring kommer för kvinnor i klimakteriet. Enligt Professor Louann Brizendine, det är då som kvinnor frigör sig från en hormonell dimma och starkt behov att bygga bo och ta hand om alla. De blir mer benägna att utforska sina intresse och återupptäcka livet på ett helt annat sätt. En del hittar äventyrslust och vågar följa den, som fyra medelålders mammor som paddlade över Atlanten (se Del 2 av Saga om Kvinnliga Äventyrare). Mer om hur klimakteriet frigör kvinnor se TED föreläsningar av Sandra Tsing Lohs och Jane Caro nedan.

Sammanfattning

”Jag älskar äventyr och att vara en kvinna ska bara sporra mig, inte hindra mig”

Shirine Taylor, 2-års lång cykeltur genom Asien och Sydamerika

Det finns onekligen vissa utmaningar som bara kvinnliga äventyrare behöver gå genom. Betyder det att det är svårare och farligare för kvinnor att vara äventyrare än män? Kanske. För mig ser det onekligen ut så även om ingen av de har antytt det på något sätt i sina berättelser. Det i sig gör mig ännu mer imponerad av dessa tuffa kvinnor. Tröskeln de behöver kliva över för att våga sig ut på ett äventyr är något högre och risker de möter längst vägen kan vara större än för män. Ändå låter de inte sig bli hejdade av det och följer sin äventyrsanda. Det är beundransvärt.

Jag avslutar med ett utdrag från Jennifer Jordans bok ”Savage Summit” – en välunderbyggd och finskriven historia om första kvinnor på toppen av världens farligaste berg – K2.

“For the most of the modern age, “woman climber” was an oxymoron. Women were almost without exception wives, widows, prostitutes, royalty or slaves. But sometime during the late eighteenth century [that changed]. …From the time of those earliest rock and alpine pioneers, women have had to deal with their gender as well as the mountains in order to climb. Whether it has been climbing with the danger and annoyance of twenty-two-pound skirts and the inconvenience of monthly menses or negotiating the power struggles with their male teammates, porters, guides, and officials, women have had very different experiences than men in the climbing world.

Early explorers of the sea, desert, jungle, Arctic, and mountains were mostly men whose cultures and personal fortunes allowed them such freedom. The few women of the eightneenth, nineteenth, and early twentieth centuries who had the financial and societal independence to venture beyond the narrow confines of the day found getting to the mountains a difficult feat. Not only did men invite other men to attempt the then-unclimbed peaks around them, but many resented the intrusion of women into their very male pursuits, as if the presence of women somehow diluted the fun, the danger, and the escape of their adventures. If it had been possible, one can imagine those early men posting a “No Girls Allowed” sign above the mountains.

The early female mountaineers also faced resistance and umbrage from deep within the cultured societies of London, Paris, and Boston, which had difficulty embracing the display of women, in britches or skirts shortened to their calves, ropes pulled tight around their bodies, climbing and sleeping on mountains, with men! Further, it was one thing for men to risk death in their lofty pursuits, but for women who “belonged” safely at home caring for the children, it was practically blasphemous.

But the women pioneers of rock and ice persevered through their culture’s indignation and scorn, first ascending Mont Blanc in 1808, the Matterhorn in 1871, and finally the world’s mightiest peak, Mount Everest, in 1975.”

Jennifer Jordans ”Savage Summit”

---