Många skidspår återkommer likt vintern själv varje år när snön lagt sig. De har begåvats med namn, en väl definierad sträckning och en absolut längd anbefallen från högre ort.
Allt detta är gott och den kommunala fritidsnämnden behagligt.
Naturen kan dock aldrig kontrolleras fullt ut och okända spår har en tendens att oförhappandes dyka upp här och var utan förvarning.
Liksom med sädescirklar har det dock föga att göra med utomjordingar eller det övernaturliga. Förklaringen är helt enkelt att det är roligt att leka i snön, också för stora pojkar.
Ge en man (ty det är ofta illa ställt med jämställdheten) en skoter och en spårkalle, och vår vän kommer att blicka ut över snövidderna och se ett oändligt antal oförverkligade spår som väntar på hans förlösning, liksom Michelangelo befriade David ur marmorblocket.
Dessa anarkistiska snörännor stöter man ibland på av en slump och det är oklart var de kommer från och vart de månde leda. Man kan alltid följa dem ett stycke för att se var de har att erbjuda. Inte sällan är de av en förgänglig karaktär och försvinner mer eller mindre i intet, utplånade av en ouppmärksam skoterförare eller bortsvepta av vinden. Detta är den starkes värld där de svaga är dömda att förgås, men enstaka spår har vad som krävs och man kan skönja en evolutionär process där vissa överlever en säsong, eller rent av flera vintrar för att till slut upptas i de erkända spårens skara.
Dessa finner du ej på kommunens hemsida eller på skidspår.se, utan du får förlita dig på rykten, Facebook-inlägg och liknande. Men nästa gång du korsar ett okänt spår, varför inte stiga på det och se vart i världen det keder dig?
