Framgångsrika bloggare lär: uppdatera ofta (upp till flera gånger per dag) och ta/lägg ut fina bilder. Jag under mina ’mammalediga’ dagar (vem har kommit på en sådan oxymoron ’mammaledig’? Har någon sett en småbarnsmorsa ledig någon gång?) antingen: 1) inte hinner göra något värst ’ävenflyktig’ värt att skriva om, eller 2) gör det men hinner inte skriva om det eller 3) har gjort det, har tid att skriva men har inga bilder.
Att få ut barn genom dörren och på en vandring, utflykt eller vart som helst är en bedrift i sig. Treåringen vill inte/vill ha glass/måste absolut leka med bilar NU/är för trött/är kissnödig/vill inte ha skor/vill ha en annan tröja/måste ha tutte och alla tuttar är mystiskt försvunna/osv. Medan man håller på med treåringen, hinner bebisen somna/vakna/bli hungrig/baja/allt ovannämnt. Ibland med makens hjälp försöker jag fara ut ensam. Men då får barnen utbrott för plötsligt vill de absolut följa med och då börjas det beskrivna ovan karusellen, eller oftast så vrålar treåringen ”DU FÅR INTEEEEEE”. Jahaja, det var den utflykten det…
I söndags gjorde jag en kupp. Så snart maken vaknade och kom ner, och medan barnens uppmärksamhet skiftade till honom, kastade jag mig ut genom dörren som jag var, halvklädd, oborstad och i första bästa foppatofflor som jag hittade på gården. Smygande genom grannens tomt så att treåringen inte skulle se mig genom fönstret, tog jag mig till sjön och på en kajaktur. Det var magiskt! Dimman var så tjock att man inte såg eller hört något. Man gled tyst genom vattnet, ackompanjerat bara av paddelns plaskande. Plötsligt skulle man se en anka simma förbi, eller en vacker strand avslöja sig i det vita (jag paddlar visst inte i en rak linje mitt på sjön, utan far lite hit och dit. Inte så att jag menar det, utan det bara blir så. Hehe). I all hast tog jag inte kameran med förstås… så här kommer gårdagens kvällsbilder i stället (en stor no-no i bloggarnas värld som jag har förstått det) 
Jag har däremot haft kameran med mig till Mickelbo Gården senare samma dag (att göra ett inlägg om något som man har gjort för några dagar sedan är också ett stort fel enligt bloggosfären). Det var sista dagen för säsongen där och vi åkte för att Lilleman ville gärna rida
och hälsa på djuren
Mest av allt ville Lilleman be om ursäkt hästen som bet honom förra gången. Jag förklarade hundra gånger att det var en olycka, att hästen inte ville bitas, utan tog i hans finger tillsammans med gräs, men Lilleman var orubblig. Jag undrade: ”Men borde inte hästen be om ursäkt istället? Det var ju hon som bet dig”. Lilleman tittade på mig som om jag var inte helt klar i huvudet och sade ”Men det kan hon inte. Hästar kan ju inte prata, mamma. Därför ska jag göra det”. Och det gjorde han, min söte lille solstråle.
P.S. Bilden på toa är gammal, från förr i tiden då all min fritid upptogs av jobbet och inte barn