Häromdagen stormade det ordentligt i Umeå. Det blir allt svårare att låtsas att det är fortfarande sommar även om jag fortsätter bära somriga klänningar och Lilleman ser jämt ut som en ankeborgare och pinkar ute på vår rosenbuske. Det är dock ingen sak att sitta hemma när det stormar. Jag tänker tillbaka på otaliga gånger när vi har varit ute.
En vinter har vi tränat före en äventyrsresa till ett högt berg och så snart det blev dåligt väder, gick vi ut. Yes, deliberately. Som jag sade tidigare, arbetar vi stenhårt på att bli sedda som knäppgökar av våra grannar.
Men oftast hamnade vi i dåligt väder av otur och/eller okunskap.
För några år sedan var vi i Saint-Marie-de-la-Mer i Camargue, Frankrike och red. 
Det regnade i flera dagar och alla fält var översvämmade. En dag då vädret lovades bli bra red vi ut tillsammans med vår instruktör ett par timmar bort från stallet. 
Och så kom åskan. Plötsligt, ur ingenstans började det dundra och blixtra. Det fanns ingenting omkring oss så långt som ögat kunde se, bara vatten och vi tre på hästar.
Vi – hästar och människor – var skräckslagna.
Innan denna stund har maken och jag aldrig galopperat. Dessutom fick man inte göra det då hästar inte kunde se vart de gick pga allt vatten. Nu flög vi tillbaka. Regnet öste ner, åskan dundrade och hästarna galopperade allt de kunde.
Vi kom till stallet välbehållna. Hur, är jag osäker pga minnesförlust (PTSD?)
Sedan klättrade vi Kebnekaise. 
Flera av våra toppförsök misslyckades pga dåligt sikte och regn. Då tålamodet var nästan slut och vi hade knappt en torr tråd på kroppen, vaknade vi till en solig morgon. Utan att förlora ett ögonblick sprang vi ut ur tältet och upp på berget. När det var bara en sista sträcka kvar, kom det en storm. En ordentlig en. Det var hemskt svårt att vända och gå tillbaka då toppen var så nära. Så vi gjorde det som man inte får göra och som jag starkt avråder någon annan från. Vi fortsatt vidare. Till slut fick vi krypa på alla fyra – så mycket blåste det. Då vi hade bråttom, hade vi såklart glömt alla varma kläder i tältet. Med goretex jackor ovanpå T-shirts, kalla men skrattande av glädje kom vi slutligen på toppen. Vi brydde oss inte ens om att man inte såg någonting. 
Minnesfull bestigning, men riktigt dum. Vi har lärt oss att aldrig göra det igen.
Tack o lov har vi fått en smartare familjemedlem sedan dess. 
En som vägrar gå vidare om vädret är dåligt. 
När dåligt väder med blöt snö och stark vind drog över Akka (2015 meter över havet) i Sarek, sade han tydligt ifrån all vidare klättring. Vi hade inget annat alternativ än att vända tillbaka. En smart kille!
En kommentar till “Knäppgökar mitt i stormen”