I jakten på nya besöksmål beslutade Hustrun att familjen skulle bege sig till Lillgodbergets naturreservat, 18 km utanför Umeå(klick länken för vägbeskrivning). Den sista kilometern består av en skogsväg som nog endast kan nyttjas under barmarksperioden.
Det är var mig okänt varifrån Lillgodberget fått sitt namn, men mina tankar vandrade till forna tider och hedniska präster (godar). Måhända skulle jag här få besöka den lokala motsvarigheten till Sinaiberget? En prominent klippa i en mystisk skog där fordom en kortväxt gode hade förrättat sina offer?
Tyvärr visade det sig att prominent inte var rätta ordet, utan jag skulle rent av vilja påstå att till och med termen ”berg” kan uppfattas som något pretentiöst i sammanhanget, och inte heller var det mycket till mystik.
Lillgodberget är säkert ett synnerligen värdefullt naturreservat med en myckenhet av sällsynta sniglar, intressanta insekter och rara rötter, men det är sanningen att säga inte mycket till utflyktsmål för den typiska barnfamiljen. Det är helt enkelt ett stycke skogsmark som inte ter sig annorlunda än många andra skogsmarker, möjligen förutom i ögonen på en eventuell fältbiolog.
I ärlighetens namn kanske den sena vårvintern inte var rätt tid för ett besök, men jag tror att också sommartid så kan man hitta trevligare utflyktsmål i närheten.
Med detta sagt hade vi inte alls otrevligt utan njöt av skogspromenaden och fick möjlighet att i detalj studera en huggorm som låg och solade sig i vårsolen.
Detta och en trevlig men okonventionell grillplats vid vägen strax utanför reservatet var tillräckligt för att alla skulle vara nöjda.
