Ett äventyr för upptagna människor

Har man små barn och/eller ett fullspäckat arbetsschema, är det inte lätt att hitta tid för äventyr. Det vill säga om man tycker att äventyr ska vara ett stort projekt och genomföras under dagtid. Men vem sade att det måste vara det?

Äventyr kan vara vad du än bestämmer dig för. Så länge som det utmanar dig, tar dig ur din komfortzon, får dig att göra något utöver det vanliga – är det ett äventyr. Det kan vara hur stort eller litet som helst. Det som är utmanande för var och en är olika.

Att vara själv i naturen, särskilt i mörker, är en gedigen utmaning för mig.

Så efter en godnatt saga, när barnen har somnat, pussade jag maken som stannade hemma med småttingar, och gav mig ut till en havsvik i närheten. Med mig hade jag turskidor och en pulka lastad med ett tält, sovsäck, ved och lite kvällsfika. Jag skulle övernatta ute själv.

Jag slog på min pannlampa och gick ut på isen. Där och då började äventyret, med ett kliv utanför min komfortzon.

Isen var stabil och tjock, det visste jag, för att vi har åkt här med barnen några dagar innan. Men på natten när det var kallare och tystare så kunde man höra den. Dung! Dung! – lät det när spänningar i isen släppte, och jag blev stående av rädsla vid varje ljud.

Det var också mörkt, och det kändes obehagligt att inte kunna se bortanför pannlampas stråle. Min hjärna förstod att inget farligt kunde gömma sig där. Det är bara rådjur som brukar springa över isen på vinter, och de är inte kända för att anfalla förbipasserande. Men rädsla för mörker – en förhistorisk programmering – spökade i mitt huvud ändå.

Jag gick en stund tills jag hittade en lämplig tältplats på en strand, precis vid havskanten. Jag satte upp tältet och tände brasan. Sittande på ett renskinn, vid en sprakande eld, varm och med en kopp te i handen hade jag det väldigt bra. Jag slappnade av och njöt.

Tills isen började dunka igen. Det var så kraftiga ljud. Man hör de även på dagarna, men de låter inte alls så läskigt när det är ljust.

Sedan började en räv skrika på avstånd. I alla fall, tror jag att det var en räv. Vem annars ger ifrån sig sådana ljud – en blandning medan ett hjärtskärande skri och hostliknande hånskratt?

Och sedan kom det värsta. I flera dagar har det växlat medan varmt och kallt. Som resultat delade snön på sig. Det blev som två lager. En längre ner, hårdpackat snö, och en tunn isskorpa som låg utanpå, hängande över det första lagret med ett glapp mellan. Nu plötsligt började det översta lagret ”sätta sig” och lägga sig på lagret under.

Och det lät som om någon gick.

Närmare och närmare, med stora tunga steg.

Jag stirrade i riktningen därifrån ljudet kom, men såg ingenting i mörker. Jag gjorde allt vad jag kunde för att hålla rädslan i schack, för att jag förstod att det var ett naturfenomen och jag var så säker som man kan bara vara. Men dessa ”steg”… Varje gång jag hörde ett så isade allt i mitt inre. Det var så läskigt…

Till slut orkade jag inte längre stirra in i mörker och klättrade in i tältet.

Inifrån tältet lät isljud som inget annat än det de var. Den tunna tältduken gav en känsla av säkerhet och skydd. Jag var inte längre som en liten rädd mus ute i det stora vida mörka och okända, utan inne i det mysiga, avgränsade, och belysta av pannlampan.

Jag gosade in i sovsäcken och sov gott hela natten.

Den gråa gryningen väckte mig kl. 7.00 och jag kröp ut ur tältet. Två rådjur som stod i närheten blev helt vettskrämda av min åsyn. Jag log igenkännande: det är ungefär så jag kände mig  igår kväll, men till skillnad från dem sprang jag inte iväg från det som skrämde mig. Det är så man bygger mod: en liten utmaning efter en annan, steg för steg. Och det spelar ingen roll om stegen jag tar är små. Det är äventyr ändå, och livet blir rikare och fylligare av dem.

Jag kom hem innan barnen vaknade. De har inte ens märkt att jag var borta. Dagen börjades med en gemensam frukost och fortsatt med sedvanliga aktiviteter. Men rutinen kändes inte tung den dagen, för att jag var uppiggat av mitt lilla äventyr.

Även om jag var rädd en stund, så hade jag ändå något att vara stolt över: jag tog mig verkligen utanför min komfortzon. Jag skakade om tillvaron med att göra något ovanligt på en hel vanlig dag. Även om min Rädsla försökte skrämma mig, så var det ändå jag som vann. Och så är det inte så tokigt att öva på vintertältning ibland. Eller vad tycker du?

Psst, nattäventyr kan genomföras även med barn. Kolla detta inlägg för inspiration och tips.