En stor vinst med att vi slutade gå på knogarna var att händerna blev fria för att kasta saker och våra förfäder upptäckte snart att det var både roligt och effektivt att kasta stenar och annat på diverse bytesdjur eller besvärliga artfränder.
Evolutionen har format människan till en fantastisk kastare, och om så ofta annars har den också här arbetat med vår motivation. Många av oss finner det genuint roande att kasta saker och det har sedan dess inte varit någon ände på det mänskliga kastandet.
Idag är väl kastandet av mer begränsad praktisk betydelse, men viljan att kasta lever kvar, vilket vi ser i allehanda idrotter och inte minst i de piltavlor som pryder månget svenskt sommarnöje.
Pilkastning är skoj och inte att förakta, och har ju också en ärevördig martialisk historia. Inte ens Romarna fann sig för goda för att kasta pil (plumbata) på sina fiender.
Med detta sagt så känns det dock lite svårt att komma in i den rätta känslan med dessa blå och röda plastpilar inköpta på den intilliggande bensinmacken. Naturligtvis kan man investera i tungstenspilar med platinaspetsar och liknande, men den martialiska känslan vill likväl inte infinna sig. Uppriktigt sagt så känns det lite knapsu.
Av den anledningen bestämde vi oss denna sommar för att prova något annat – knivkastning.
Knivkastningen är måhända inte så användbart i verkligheten, men för ett pojkaktigt sinne format av Hollywood framstår den likväl som en rätt cool aktivitet.
Sagt och gjort, några kastknivar inköptes från Tactical store, och YouTube konsulterades. Allt från hjärnkirurgi till knivkastning kan man numera lära sig på Internet, och efter att ha sållat bland otaliga instruktionsvideos fastnade jag för en 10 minuter lång pedagogisk video om ”no-spin” kastning. Nu kan jag ju inte skryta med någon expertis, men jag fick för mig att detta var den enklaste tekniken att lära sig.
I enlighet med instruktionerna börjad jag att öva mot en kartong på marken, och till min stora förvåning visade sig detta vara enkelt, varefter målet gradvis restes till dess det nådde brösthöjd.
Kartongen var väldigt förlåtande, men slitaget var omfattande, varför en mer durabel knivkastningstavla byggdes av en playwoodskiva och några skivor av en granstock (dottern hjälpte till med dekoreringen!).
Jag önskar att jag kunde säga att detta roar hela familjen, men för att vara uppriktig så har hustrun och dottern varit rätt kallsinniga, men åtminstone delar sonen min pojkaktiga entusiasm.
Tavlan står nu där och inbjuder till 10 minuters kastande nu och då. Jag vill inte påstå att knivarna alltid fastnar, men det går bättre och bättre och avståndet till tavlan ökas gradvis. Kastknivarna är tilltalande, men andra knivar som fanns i hemmet nyttjas också och gör det hela mer varierat och roligare, särskilt de tyngre.
Så, kasta inte bort din tid utan ge gärna knivkastningen en chans!
